Ur: Th. Garnett, Resa genom skotska högländerna och en del af Hebriderna, Stockholm, 1819.
Strider mellan klanerna i historisk tid
I början på 1800-talet gjorde en engelsk naturvetare en resa i de skotska högländerna. Han beskrev de historiska platserna och de sociala förhållandena på de platser han besökte. Resan gjordes alltså efter det att klanväldet krossats vid 1700-talets mitt. Men ännu får man bilden av de gamla skotska högländerna. Han beskriver exempelvis striderna klanerna emellan i de gamla högländerna:
Den tygellösa och oroliga Klanen Mac Gregor, som hade sin boning i dalen Glenorchay, överföll det nedra landet i Dunbartonshire, förhärjade det, och förnyade dessa strövtåg flera gånger […]. En av de överblivna colquhunnerna, som nu blivit överhuvud för famljen, vände sig till konung Jakob VI, för att erhålla hjälp och bistånd mot denna blodtörstiga klan. För att uppväcka konungens medlidande, framställde han för honom en mängd fruntimmer, av vilka var och en bar en blodig klädnad, som någon av dess mördade vänner eller anförvanter burit. Detta verkade. Klanen Mac Gregor förklarades i akt, såsom ett band stråtrövare och mördare.
Vår upptäcktsresande besöker också ett hem i högländerna:
Från det vardagliga livet i högländerna
Vi gjorde ett besök i en av dessa hyddor. Husmodern hade åtta levande barn, vilka mannen föder och hon kläder; ty i Högländerna tillhör förfärdigandet av beklädningen vanligen fruntimmerna. Dessa människors levnadssätt är ganska enkelt. Mjölk, havrermjöl, potatis, fiskar ur ån, sill från Loch-Loung eller Loch Fyne, då och då litet fårkött. Detta utgör deras egentliga näring.
Mindre kan man ursäkta bergsskottarnas böjelse för starka drycker vid dylika tillfällen [begravningar]. Sällan eller aldrig sker en dylik sammankomst, utan att man berusar sig av whisky, landets käraste dryck. Här, så väl som på andra ställen, är ett glas whisky det första man tager om morgonen; man måste det, om man vore än så ovan; ty Bergsskotten skulle tro sig illa uppfylla gästfrihetens plikter, om han släppte sin gäst nykter ifrån sig.
Överallt, varest man gör besök, blir man trakterad med starka drycker, utom i de ringaste kojor, varest man får mjölk. Dessa kojor är de eländigaste boningar. De uppföras av runda stenar, utan något murbruk, och är betäckta med torv, stundom med ljung.
I Dalmay såg vi för första gången en kvinna, som hopfäste sin klädning med ett brett cirkelrunt silverlås, av tre tums diameter. Dylika brukas mycket i Högländerna, och silvret har vanligen blivit taget ur de gamla gravhögarna.
Om middagen lämnade vi prästhuset i Glenorchay, för att fortsätta vår färd till Oban. Herr Mac Intire ledsagade oss över två mil till Tayuilt, varest vi åt middag. Det var en högst romantisk nejd, som vi genomreste. Vägen gick utmed Loch Awes stränder och jämte den sköna forsande strömmen, som störtar ur sjöns norra ända, för att falla i Loch Etive. Till höger reste sig vilda berg, vilkas sidor var skogsbeväxta, under det deras nakna toppar var kransade med moln, vilkas vatten i sköna cascader störtade sig utför kullarna. Till vänster låg sjön med alla sina tjusande öar. På en halvö ligger det nu förfallna slottet Kilchurn.
Om boskapsstölder
Den obetydligaste förevändning var god nog, att uppväcka ett krig, vars egentliga grund var rovlystnad. Dessa rövartåg företogs med största försiktighet. Konsten att stjäla var satt i system, och att utöva den, hölls varken för skam eller brott. Tvärtom ansåg hövdingarna det som sin egentliga kallelse, och bad himlen, vid ett anslag mot nästans egendom, lika ivrigt om välsignelse, som om det varit den lovligaste gärning. "Herre", var dessa anförares vanliga bordsbön , "vänd upp och ned på världen, på det krigsmannen må ha något att leva utav." Det huvudsakliga föremålet för rovlystnaden var boskapen, till vars förvarande man träffat många sinnrika anstalter. Blev den likväl stulen, så ägde detta folk en beundransvärd skicklighet att uppspana den. Så snart förlusten var kunnig, uppbröt alla i full rustning, och följde boskapens spår hela dussin mil. Med förvånande noggrannhet visste de skilja mellan spåren efter egen och främmande boskap. Med samma säkerhet, som hunden förföljer villebrådet, förföljde de rövarna från klan tilll klan, och där spåret upphörde, anfölls jordägaren med sådant raseri, att han måste vara glad att antingen återge eller ersätta rovet.
[Men, menar vår resenär, tiderna är bättre när det fördärvliga klansystemet avvecklats]
Dessa tider är ej mer Feudalförfattningens upphörande och lagarnas till alla folkklasser utsträckta hägn, har berövat hövdingarna största delen av sin makt, och förmodligen ska även snart denna vrå av jorden kunna räknas till de civiliserade länderna.
Pacificeringen av högländerna
Landet var fordom en ordentlig rövar-fristad, och så länge det förblev i sin ursprungliga vildhet, kunde hövdingarna i all säkerhet draga ut och plundra. Så litet aktades lagarna här, att först efter det sista upproret [1746] en gräns sattes för denna sed. Det så kallade Blackmail indrevs av flera Hövdingar, med skamlös djärvhet, av stora landstycken; den som betalade det, behöll sin egendom i fred; men den som underlät det, måste plikta därför. Bland dessa rövare var Rob Roy Mac Gregor och Barriadale de namnkunnigaste. Långt ifrån att Högländarna skulle ansett ett stråtröveri för något skändligt, ansåg de det för ett slags galanteri, varmed de uppvaktade sina älskarinnor.
Slutligen bidrog anläggningen av fästningar, med ständig garnison, att omskapa dessa rövare till fredliga undersåtar. Dessa fästningar var Fort George i öster, Fort William mitt uti och Fort Augustus i väster. Nu tjänar de huvudsakligen att skydda landet för rövarband [...]. För några år sedan satte ett dylikt, som bestod av spetsbovar och mördare, hela nejden i förskräckelse. Slutligen lyckades det de tre fästningarnas förenade besättningar, att, sedan det jagat länge från det ena svalget till det andra, fastta de förnämsta, som dels deporterades, dels hängdes. Sedan denna tiden har landet varit fullkomligt lugnt.
En annan välgärning, som vanns genom dessa fästningar och vägar, var landets civilisation. Engelska besättningarna och de resande, som nu genomfar landet, gav exempel av finare och mildare seder, och hjälpte till att uttränga de fördomar, till Hövdingarnas förmån, som klansystemet infört. Även det engelska språket blev därigenom infört.
Om höglandsdräkten
Den Högländska dräkten är här vanligare, än i något av de distrikt vi genomrest. Den består av en kort jacka av tartan eller ylletyg, som är vävd i fyrkanter, som skiftar med de skarpaste färger, huvudsakligen grönt och rött; av Philabeg, eller Kilt, ett slags kort underrock av samma tyg, som räcker mitt på tjockbenet, av halvstrumpor, som ej räcker till knäet, och är bundna eller vävda i röda och vita tärningar. I sin fulla ståt ha de en pung av utter- eller andra djurskinn, hängande framför sig, vari de bär sin tobak och sina pengar. Sin mantel eller plaid av tartan vet de med mycket behag kasta över skuldrorna; men i regnväder kan de svepa sig däri helt och hållet.
[Drivkraften i Walter Scotts skrivande var kärleken till Skottlands historia. I sin ungdom hade Scott träffat flera av huvudpersonerna i 1745 års uppror. Dessa kom att stå modell för figurerna i romanen Waverly. Realistiskt skildras det skotska samhället före 1745. Scott målar upp den fattiga skotska landsbygden, klanhövdingens borg, boskapstjuvar, dryckeslag och vandringar i högländerna.]
Från gränstrakten mellan lågländerna och högländerna
Under det Waverly red framåt, stapplade här och där en gubbe, lika mycket krökt av mödor som av år, med ögonen rödsprängda av ålder och rök, till dörren av sin koja för att betrakta främlingens dräkt samt hästarnas utseende. Tre eller fyra av byns flickor, som med ämbar och baljor på sina huvuden återkom från brunnen eller bäcken, utgjorde behagligare företeelser, med sina tunna, korta klänningar och sin enda kjortel, sina bara armar och ben och fötter, sitt obetäckta huvud och flätade hår. Boningshuset, som tycktes bestå av två eller tre smala, med branta tak försedda, byggnader, vilka i räta vinklar utsköt från varandra, bildade ena sidan av gården. Där fanns skottgluggar för musköter och de nedre fönstren hade järngaller, sannolikt för att motstå ett strövtåg av det angränsande höglandets cateraner [rövare] [Waverly talar med sin värds dotter, när han stigit upp på morgonen].
"En trupp cateraner har överfallit oss förliden natt och bortfört alla våra mjölkkor."
"En trupp cateraner?"
"Ja, rövare från de angränsade Högländerna. Vi brukade vara alldeles fria från dem, så länge vi betalade ett slags skatt till Fergus Mac-Ivor Vich Ian Vohr; men min far ansåg det ovärdigt att längre betala den, och så har denna olycka drabbat oss. De stjäl aldrig ett enda kreatur av någon, som betalar black-mail till Vich Ian Vohr."
"Och vad är black-mail?"
"Ett slags skyddsskatt, som godsägarna i en del av lågländerna, som ligger närmast högländerna, betalar till en högländsk hövding, för att han varken själv ska tillfoga dem någon skada eller tillåta, att det sker av någon annan. Om er boskap då blir bortstulen, behöver ni blott underrätta honom därom, så skaffar han tillbaka den eller också bemäktigar han sig kreatur på något avlägset ställe, som är i ovänskap med honom, och ger dem åt er som en gottgörelse för er förlust.
Då jag var en tio års flicka, stod en skärmytsling mellan ett tjog av dem och min far samt hans tjänare, som förskansat sig inom huset, och de angripande var så nära, att kulorna krossade flera rutor i norra fönstren. Tre högländare dödades, och betjäningen inbar dem, insvepta i deras plaider, och lade dem på stengolvet i förstugan; morgonen därpå kom deras hustrur och döttrar, slående ihop händerna och skrikande snarare än sjungande coronach [dödsången]; de bortbar liken, under det säckpipor blåstes framför dem. På hela sex veckors tid kunde jag ej sova utan att spritta upp och tycka mig höra dessa förfärliga skrik samt se de döda kropparna ligga på trappstegen, stela och inhöljda i sina blodiga tartaner."
Mr Bradwardine fortfor att omtala så många märkvärdiga omständigheter rörande denna partriarkaliska folktstams sedvanor och bruk, att Edwards nyfikenhet var på det högsta retad, och han frågade, huruvida det var möjligt att med trygghet kunna göra en utflykt inåt de angränsande högländerna, vilkas mörka bergmur redan väckt hans önskan att intränga bakom densamma.
Medan de samtalade härom, öppnades hastigt dörren och en fullt beväpnad högländare inträdde i rummet, införd av Saunders Saunderson. Hade inte Saunders med sin vanliga avmätta hållning spelat rollen, av ceremonimästare åt denna krigiska uppenbarelse, och mr Bradwardine eller Rosa visat någon sinnesrörelse, skulle Edward säkert ansett inträngandet fientligt. Men även nu studsade han vid anblicken av vad han aldrig förr sett, en högländare i sin nationaldräkt.
Gaelen [högländaren] var en undersätsig, starkt bygd och mörklagd karl, vars i vida veck fallande plaid ökade det utseende av styrka som hans gestalt utvisade. Hans korta kolt eller kjortel visade hans seniga lemmar; getskinnspungen med dess vanliga sidokamtater, en dolk och en stålbeslagen pistol, hängde framtill; hans mössa var prydd med en kort fjäder, som tillkännagav hans anspråk på att bemötas som en duinhé-wassel eller ett slags herreman. Ett brett svärd hängde vid hans sida, en sköld på hans axel, och en lång spansk fågelbössa vilade i hans ena hand.
Vår hjälte, som kände sin nyfikenhet eggad vid tanken på att besöka en högländsk rövares håla, var likväl så försiktig, att han frågade sig, huruvida hans ledsagare var att lita på. Man försäkrade honom att inbjudan ej skulle skett, om den ringaste fara varit i fråga. Vår hjälte begav sig då iväg, beledsagad av sin nye vän Evan Dhu samt två vilda högländare, som var Evans följeslagare och av vilka den ene bar på axeln en på en lång stång fäst bila, som kallades en Lochaberyxa.
På Edwards fråga underrättade Evan honom, att denna krigiska eskort var fullkomligt obehövlig som skyddsvakt, utan blott medföljde, såsom han sa, i det han med värdighet svepte omkring sig och ordnade sin plaid, på det han skulle kunna visa sig på Tully-Veolan på ett passande sätt och såsom det tillkom Vich Ian Vohrs fosterbroder. "Ack, om ni, sachsiske duinhé-wassel [engelske herre] blott såg hövdingen själv med sin svans efter sig!"
"Med sin svans efter sig?" upprepade Edward förundrad.
"Ja - det vill säga med alla hans vanliga följeslagare, då han besöker någon av hans egen rang. Först har vi", fortfor han, i det han stannade och med stolthet rättade på sig, medan han på fingrarna överräknade de personer, som utgjorde hövdingens svit, "först har vi hans hanchman eller högra hand; sen hans bhaird eller poet; hans bladier eller talare, som hälsar förnäma personer, han besöker; hans vapendragare att bära hans svärd, hans sköld och hans bössa; hans gilly-casfliuch, som bär honom på ryggen över rännilar och bäckar; hans gilly-comstrian, som leder hans häst vid tygeln på branta och svåra stigar; hans gilly-trushharmsk att bära hans kappsäck; vidare piparen och underpiparen samt kanske ett dussin raska gossar dessutom, som ej ha någon befattning, utan blott följer hövdingen och fullgör hans nåds befallningar."
