Muslimska styrkor i Bosnien deltog på Nazitysklands sida, liksom hundratusentals soldater från Nordafrika, Mellanöstern, Indien och de ockuperade områdena i södra Sovjetunionen. Deras insats har först börjat uppmärksammas under senare tid.
Minoriteter gjorde militärtjänst för att bli socialt accepterade i samhället
Även afroamerikaner eller urinvånare i USA ville visa att de var lika goda soldater som de vita - som ett led i att bli socialt accepterade. Samma gäller Australiens aboriginer och Nya Zeelands maorier.
Men vägen dit skulle bli lång. De unga män som enrollerades på brittisk eller fransk sida erhöll genomgående lägre sold (lön) än de vita, de fick sämre kläder, proviant och inkvartering, ja, inte sällan saknade de kängor och tvingades marschera barfota. En västafrikansk veteran minns: "Fransmännen fick till och med vin till maten. När vi bad att få lite vin, svarade de: 'Ni är slavar och slavar får inget vin'."
De icke-vita soldaterna fick kämpa sig till någorlunda kvalificerade uppdrag. Först under krigets lopp, när de vita styrkorna började slitas ut, gavs de större ansvar. Och kanske fick de först då skjutvapen, som de svarta i Sydafrika eller aboriginerna i Australien.
Ledningen för USA:s krigsmakt hade en mycket låg uppfattning om sina svarta medborgares intelligens och förmåga att hantera teknisk utrustning. Först så småningom fick de tjänster av den arten. Endast av en tillfällighet upptäckte en uppslagsrik officer att indianer kunde göra en alldeles speciell insats i Stillahavskriget genom att använda det nästan utdöda navajoidiomet som kodspråk.
Kommersiellt historiebruk med ensidigt fokus på Europa och Stillahavskriget
Den kommersiellt inriktade medieindustrin har inte varit till stor hjälp när det gäller att ge en fullödig skildring av kriget ur ett globalt perspektiv. Kriget i Nordafrika har mest beskrivits som tvekampen mellan den legendariske general Rommel och hans inte mindre ryktbara brittiska motpart Montgomery. Att det funnits människor inom området som kan ha drabbats av krigshandlingarna ägnas föga intresse.
Den tyske historikern Guido Knopp, känd för sina populärhistoriska tv-program och böcker (som också översatts till svenska) om andra världskriget, skildrar kriget mellan USA och Japan som om Stillahavsöarna vore helt obebodda. Det är han inte ensam om. Men i själva verket enrollerades tiotusentals öbor på USA:s sida och bedrev tvångsarbete för amerikanerna, och tusentals omkom. Samma begränsade perspektiv gäller Hawaii. Ögruppen tycks i krigsskildringarna enbart bestå av militärbasen i Pearl Harbor. Hur kriget inverkade på dess urbefolkning - vars moderjord brutalt annekterades av USA i slutet av 1800-talet - får vi inte veta något om.
Det finns undantag .Ett sådant är engelsmannen Anthony Beevors bästsäljare om andra världskriget (2012), där författaren gör sig beaktansvärd möda att skildra kriget ur ett sammanhängande globalt perspektiv. Men boken tillhör ändå den rika genren "militärhistoria med västerländska ögon". Hur tredje världens människor påverkas av kriget förbigås inte helt, men de utgör oftast en kuliss till Beevors detaljerade skildringar av krigsskeendet.
Otacksamhet som enda belöning
Den amerikanska filmindustrin som varit flitig med att skildra sina landsmäns hjältedåd i kriget mot Japan, tar föga notis om det värdefulla bidrag som befolkningens spanare och gerillasoldater på öarna gav till striderna. Hundratusentals filippinska soldater och partisaner kämpade mot japanerna och tiotusentals offrade sitt liv på halvön Bataan.
När de fria franska styrkorna under festliga former tågade in i Paris den 25 augusti 1944, hade general de Gaulle ersatt svarta frontkämpar med vita. Det skedde efter påtryckningar av höga amerikanska och brittiska officerare, vilka ansåg det mera klädsamt med en "whites only show". Detta trots att de fria franska styrkorna till två tredjedelar bestod av västafrikaner från Frankrikes kolonier och att man firade en seger mot en superrasistisk fiendenation!
Utan bidraget från hjälpsoldaterna skulle andra världskriget blivit längre och besvärligare, fast något tack för sina insatser fick de knappast.
Även i symboliskt avseende gjordes det skillnad. Hösten 1945 stod dukade bord med te och kakor på Nairobis järnvägsstation för återvändande soldater. Men de var inte avsedda för afrikanska kenyaner utan för vita krigsdeltagare.
Men inte bara levande soldater diskriminerades. Till och med i döden gjordes åtskillnad. Efter det stora slaget i Tobruk i Libyen mot general Rommels styrkor begravdes sydafrikanska soldater på plats. Dock grävdes de upp igen, då man hade råkat lägga svarta och vita i en och samma massgrav.
De koloniala hjälptrupperna har osynliggjorts i historieskrivningen
Till och med de svarta soldaternas krigsinsats på den europeiska scenen har ignorerats i den vita historieskrivningen, trots att de behandlades särdeles illa av de rasistiska nazisterna. En soldat som senare blev utrikesminister i Övre Volta, idag Burkina Faso, berättar i sina memoarer hur han 1974 tvingats uppsöka fransk sjukvård på grund av en olyckshändelse. Det sammanföll precis med 30-årsfirandet av invasionen i Normandie. På tv-skärmen upptäckte han i den stora minnesparaden på Champs-Elysées några vita officerare och krigskamrater som han haft att göra med i de franska kolonialtrupperna under general Charles de Gaulle. Inte med ett ord nämndes de svarta soldaternas insats i franska medier, varken den i Toulon eller i det ryktbara slaget om Monte Cassino i Italien. Segrarna skrev krigets historia, inte bara gentemot förlorarstaterna Tyskland, Japan och Italien, utan framförallt gentemot den koloniserade världens krigsdeltagare.
Det återkommande firandet av den berömda D-dagen, då allierade styrkor under stora förluster intog en kust i Normandie, tenderar att skymma alla andra krigsskådeplatser än de i Europa. Delar av den koloniserade världen - från Latinamerikas kust till västra och norra Afrika, Mellanöstern, Kina, Indien, Sydostasien till talrika ögrupper i Stilla havet - var också krigsscener med miljontals offer och stor förstörelse som följd.
Anonyma offer
Minst 100 000 civila omkom i den filippinska huvudstaden Manila under befrielsen från det japanska väldet. Och i Kina kan det under andra världskriget ha dött betydligt fler människor än i Japan, Italien och Tyskland tillsammans.
Sammanräknat torde under andra världskriget i den "tredje världen" omkommit tiotals miljoner människor, soldater och civila, antingen i strid eller av umbäranden, folkutrotning och svält. Och då är detta ändå lågt räknat, det tillkommer en hel del statistik som ingår i kolonialmakternas egna dödssiffror, så gränslinjen är suddig. Till exempel kategoriseras arabiska soldater som "franska".
Den tredje världen blev även en del av de allieras krigsekonom. Det fick allvarliga verkningar i både Latinamerika, Afrika och Asien. I Västafrika manades skolbarn konstigt nog att samla pengar till det brittiska jaktplanet Spitfire. I Kongo slet gruvarbetare för att förse USA med uran till atomvapenprojektet. Förhållandena i gruvorna blev så olidliga att arbetarna till slut gick ut i strejk. USA tryckte på Bolivia att exportera tenn till bara en tiondel av det gällande priset, och de som fick betala för det var gruvarbetarna.
Det värsta exemplet är massvälten i Bengalen, kallad "The Indian Holocaust´" där Churchill hade stort ansvar. Miljontals människor dog helt i onödan på grund av Churchills rasistiskt betingade ovilja gentemot indierna.
När perspektivet vidgas till andra världsdelar än Europa blir man varse att båda av de stridande parterna under andra världskriget på olika vis och i olika grad tänkte i rasistiska termer. Det blir då definitivt inte ett renodlat krig mellan änglar och demoner. Man kan säga att andra världskriget i ett tredje världen-perspektiv var ett krig där rasistiskt präglade imperier som Storbritannien och Frankrike kämpade mot Tyskland och Italien som hade en uttalad, mera "ärlig" rasistisk ideologi.
LÄS MER: Andra världskrigets följder ur ett globalt perspektiv
LÄS MER: Andra världskriget
