Till sist valde man den 5 juni som D-dagen. Men invasionen av Europa sköts upp ett dygn på grund av det dåliga vädret.
Atlantvallen
När Hitler insåg att han inte kunde invadera England började han uppföra den s.k. Atlantvallen som var ett vidsträckt kustförsvar ut mot Engelska kanalen och Atlanten. 1944 gav Hitler uppdrag till sin favoritgeneral Erwin Rommel att bygga ut och förstärka Atlantvallen. Tusentals slavarbetare byggde enorma befästningar i stål och betong. I denna Atlantvall fanns det 15 000 bunkrar och ca 300 000 soldater. Rommels order till underlydande chefer var: ”På den korta tid som är kvar tills den stora offensiven inleds måste vi lyckas få alla försvarsanläggningar i sådant skick att de kan stå emot de starkaste anfall. Fienden måste slås ut innan han når det egentliga slagfältet. Vi måste hejda honom i vattnet.”
Eisenhower ger klartecken - D-dagen inleds
Tidigt på morgonen den 5 juni gav den allierade överbefälhavaren Eisenhower klartecken att invasionen från England skulle starta den 6 juni, trots att alla visste att vädret inte var bra. Tyskarna trodde att anfallet skulle riktas mot Calais, där Engelska kanalen är som smalast. De överraskades också av att anfallet kom när det var så dåligt väder.
Under den första dagen landsatte tusentals fartyg drygt 150 000 man och 14 000 fordon på fem franska stränder. De allierade mötte ett häftigt motstånd.
De först landsatta trupperna lyckades trots massivt motstånd från tyskarna upprätta ett brohuvud längs Normandies stränder. D-dagen innebar en enorm framgång för de allierade.
Omaha beach - ett amerikanskt blodbad
Omaha var den svåraste stranden att inta och anfallet blev ett blodbad för de amerikanarna. Det berodde på att de amerikanska landstigningstrupperna mötte erfarna tyska soldater som var väl befästa. Tyskarna hade placerat sina vapen så att varje meter av Omaha-stranden var täckt av eld. Grundbeväpningen var kulsprutor.
Av första vågens 14 stridsvagnar slogs alla ut på stranden. På den östra delen av stranden satt tyska soldater i en bunker och avfyrade kulsprutor under 9 timmar, vilket kostade amerikanerna 4 184 stupade eller sårade
Efteråt berättade de amerikanska soldaterna om en tysk kulspruteskytt som de kallade ”Monstret vid Omaha”, det sägs att han sköt 2 500 amerikaner. Förmodligen var det två tyskar som turades om att sköta bunkerns kulspruta.
Först efter flera timmars strider lyckades små grupper av amerikanska soldater avancera förbi tyskarnas stödjepunkter. Amerikanerna hade alltför få amfibiestridsvagnar och de sjösattes alldeles för långt från land vilket innebar att flera av dem försvann i vågorna och sjönk. Av 29 stridsvagnar kom bara två in till stranden. Ett tag övervägde överbefälhavaren ute till havs att man skulle avbryta anfallet och istället omdirigera styrkorna till Utah-stranden som låg en bit bort. Författaren och krigsreportern Ernest Hemingway var med vid landstigningen på Omaha-stranden och beskrev med fasa hur många unga amerikanska soldater dödades.
Förluster
Omkring 10 000 allierade soldater dödades eller sårades under den första dagen. Tyskarnas förluster är osäkra, men uppskattas till mellan 4 000 och 8 000 dödade och sårade.
Motståndsrörelsen
Den 5 juni klockan 18.30 sände BBC meddelanden till motståndsrörelsen i Frankrike. Varje operationsenhet hade i förväg fått reda på sina uppdrag och visste exakt vad de skulle göra. En motståndsgrupp på 40 personer hade i uppgift att avskära Normandies kommunikationer med yttervärlden genom att kapa den grova telefonkabeln från Cherbourg. Andra grupper skulle spränga ett helt nätverk av järnvägslinjer mellan Cherbourg och Paris.
Paris nästa
Under den första veckan efter D-dagen landsattes mer än 360 000 soldater och 54 000 fordon I Normandie. I början av juli fanns det över 1 miljon allierade soldater i Frankrike och mer än 170 000 fordon.
Den 15 augusti 1944 gick de allierade i land också vid den franska Rivieran och den 19 augusti gjorde Paris befolkning uppror mot tyskarna som inte hade något annat val än att dra sig ur Frankrike så fort som möjligt.
I september gjorde sig de västallierade beredda att börja invasionen av Tyskland.
LÄS MER: Andra världskriget (artikelserie)
LÄS MER: D-dagen
LÄS MER: Över Rhen - de västallierade invaderar Tyskland
LÄS MER: Ardenneroffensiven
LÄS MER: Tredje rikets sista dagar
LÄS MER: Andra världskriget
Landningsplatserna i Normandie på dagen D
Tisdagen den 6 juni 1944 inleddes de allierades invasion av Frankrike i Normandie. Invasionen av Frankrike hade fått beteckningen ”Operation Overlord” och började med landsättning av trupper från Storbritannien, USA och Kanada i Normandies kustområden i norra Frankrike.
Sword
Britterna landsteg på Sword-stranden utan större problem. Med på invasionen gick säckpipeblåsare som spelade krigiska höglandsmelodier. Vid dagens slut hade de brittiska trupperna, samt en del franska soldater, ryckt fram åtta kilometer inåt landet.
Gold
På britternas andra strand blev deras stridsvagnar försenade och därför led de första anfallsvågorna stora förluster. Klockan 12.30 hade britterna erövrat ett brohuvud som var fem kilometer brett och fyra kilometer djupt. När dagen var slut kunde de avancera fram till staden Bayeux där tyskarna redan höll på att dra sig tillbaka.
Juno
När kanadensarna och britterna anföll Juno-stranden mötte de mycket hårt motstånd från elva tyska artilleribatterier, många kulsprutenästen och en hög strandvall. Det innebar att kanadensarna förlorade 50 procent av soldaterna i första anfallsvågen, men ett par kanadensiska stridsvagnar lyckades skapa oreda i det tyska försvaret så före lunch var de på väg inåt land.
Utah
De allierade hade det lättast att inta Utah-stranden som var den västligaste stranden, och amerikanerna förlorade mindre än 200 man under landstigningen. På Utah landsteg den äldste (57 år) generalen, det var Theodore Roosevelt (president Theodore Roosevelt äldste son). Han var den ende generalpersonen som landsteg med första anfallsvågen. Generalen gick lugnt upp på stranden med sin pistol och promenadkäpp, som han senare sa: ”För att stödja pojkarna”.
Omaha
Omaha-stranden var den svåraste stranden att inta och anfallet blev ett blodbad. Det berodde på att här mötte de amerikanska soldaterna tyska elitsoldater. Tyskarna hade placerat sina vapen så att varje meter av Omaha-stranden var täckt av eld. När mörkret föll hade USA erövrat ett tio kilometer brett och knappt tre kilometer djupt brohuvud. De som var med och överlevde skulle komma att kalla stranden ”Blodiga Omaha”. Idag finns på Omaha-strandens högsta topp en minnesträdgård där varje stupad amerikansk soldat representeras med ett stort vitt kors. Denna plats skildras i filmen Saving Private Ryan från 1998.
Litteratur:
Antony Beevor, Andra världskriget, Historiska Media, 2012
H.P. Willmott m.fl., Andra världskriget, Bonnier Fakta, 2012
Chris Mann m.fl., De största slagen under andra världskriget, Läsförlaget, 2009
Liddell Hart, Andra världskrigets historia : 1942-1945, Natur & Kultur , 2007
FÖRFATTARE
Text: Carsten Ryytty, författare och SO-lärare
