Maskinerna var ofta så bullriga att de fick läsa på varandras läppar vad som sades.
Arbetstiden var lång, 12-13 timmar. Men det var inte ovanligt med arbetstider upp till sexton eller till och med arton timmar. Även arbetsveckan var lång - sex dagar, måndag till lördag.
Vanligt med barnarbete
Lönerna var i regel så låga att alla i en familj var tvungna att arbeta, även barn i 8-10 årsåldern. Särskilt inom textilindustrin blev det vanligt att små barn arbetade vid spinnmaskinerna. Barnen var omtyckta av arbetsgivarna eftersom de hade lägre löner i förhållande till de vuxna.
En vanlig syn på städernas gator var sotarpojken med blodiga knän. Sotarpojkarna började arbeta när de var fyra eller fem år och fortsatte tills de var för stora för att klättra inne i skorstenarna.
Sotarmästaren tvingade barnen att klättra genom de trånga smutsiga rökkanalerna och de kom fram med blodet strömmande från armar och knän. Sotarmästaren gnuggade då de öppna såren med stark saltlösning för att härda och ge hudförhårdnader, och sedan jagades pojkarna upp i nästa skorsten.
Så småningom ledde kampen mot barnarbetet och för kortare arbetstider till resultat. 1833 kom en lag som förbjöd barn under nio år att arbeta i fabriker, barn mellan nio och tretton år fick inte arbeta längre än nio timmar om dagen.
Trångboddhet och dålig hygien
Under den industriella revolutionen växte städerna snabbt. Många arbetare bodde trångt i dåligt byggda hyreshus. Två familjer delade ofta ett rum. Folk sov i skift i sängarna, den som arbetade på dagen sov på natten och någon som arbetade natt sov i samma säng på dagen.
I storstäderna Manchester, Liverpool och London fanns det ohälsosamma bostadsförhållandena i slummen som gjorde att det lätt spreds olika sjukdomar.
Det var många som dog i kolera och tyfus, men ännu fler dog av undernäring och lunginflammationer. Liverpools stadsläkare beskrev ett besök i en sjuk familj på följande sätt: ”Jag besökte en familj på tretton personer, varav tolv hade tyfus. De låg på golvet, och så trångt att jag endast med svårighet kunde ta mig fram mellan dem.”
Gatorna i vissa bostadsområden var smutsiga, översållade med djuravföring och grönsaksrester i upplösning som rann mellan gatstenarna.
I den engelska staden Manchester dog vart tredje spädbarn hos de fattigaste arbetarna i mitten av 1800-talet, och i hela Storbritannien dog mer än hälften av alla barnen innan de hade fyllt fem år, Medellivslängden i arbetarklassen var bara sjutton år.
Arbetarklassen fick till slut makt genom fackföreningarDen industriella revolutionen skapade en ny samhällsklass - arbetarklassen. När alltfler människor började arbeta i de nya industrierna blev arbetarklassen större och större. Allteftersom kunde arbetarna skaffa sig mera makt och ställa krav på bättre förhållanden. Under slutet av 1800-talet började arbetarna att sluta sig samman i fackföreningar för att kunna sätta press på fabriksägare och politiker. Ur fackföreningsrörelsen växte politiska partier fram.
|
Litteratur:
Steven Beaudoin, The Industrial Revolution, Houghton Mifflin, 2003
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
Jarle Simensen, Bra Böckers världshistoria, del 12 - Väst erövrar världen (1870-1914), Bokförlaget Bra Böcker, 1986
FÖRFATTARE
Text: Carsten Ryytty, författare och f.d. SO-lärare
