Det finns många olika sorters flaggor i varierande storlekar och med alla sorters mönster.
Dagens flaggor är oftast massproducerade och gjorda av syntetiskt material. Äldre tiders flaggor var däremot riktiga hantverk. Materialet bestod vanligtvis av siden, taft, bomull eller ylle. Man lade ner stort arbete på att brodera eller måla flaggornas mönster.
En flagga som är fastsatt på en stång som man bär kallas fana.
Fanor i mindre format med kvadratisk form - där alla sidor är lika långa - kallas standar. Men om fanans form är rektangulär kallas den för baner.
En vimpel är ett långsträckt smalt band i flaggans färger.
Under forntiden och antiken - innan flaggor kom i bruk - bar man stänger med snidade träsymboler. Dessa symboler hade samma funktion som senare tiders flaggor: att visa samhörighet med ett land, en grupp eller en ledare.
Inom den romerska armén hade varje legion ett symboltecken kombinerat med bilden av en örn.
Det var också romarna som började använda flaggor av tyg, men de skilde sig från nutida flaggor genom att duken var fäst vid en horisontell stång som i sin tur var monterad på en längre vertikal stång så att den kunde bäras upprätt.
Flaggor fastsätta på lodräta stänger började först att användas i Kina. Senare övertogs detta bruk av araberna som i sin tur förde det nya bruket av flaggor till Europa.
Flaggan som nationalsymbol blev vanlig i Europa i början av 1800-talet. Detta berodde främst på att både den amerikanska revolutionen och den franska revolutionen hade visat att staten inte längre var kungahusets egendom, utan istället tillhörde landets medborgare. De förändrade villkoren krävde därför nya symboler. I vissa stater fick de gamla flaggorna ny betydelse, medan andra länder införde helt nya flaggor.
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)
