När arbetarrörelsen på 1880-talet valde första maj till demonstrationsdag var det inte av en slump. I stora delar av Europa var den dagen ända sedan antiken en icke-kyrklig festdag, en sorts administrativ nyårsdag i det gamla samhället. I städernas hantverksskrån och köpmansgillen, liksom i landsbygdens byalag, var det dags för ekonomisk årsredovisning och för val av nya ämbetsmän för ett år framöver, likaså inom städernas förvaltning. Bönder, mästare och handelsmän tog tillfället i akt till fest i sina respektive gemenskaper. Därför låg allt arbete nere, så att gesäller och lärlingar hade en fridag utan att behöva gå i kyrkan.
I Stockholm utvecklades första maj från tidigt 1880-tal till en stor folkfest i parken Djurgården med kortege och kungabesök, och i småstäderna gjorde man utflykter i det gröna. Denna ledighet förvandlades alltså under 1800-talets lopp till industriarbetarnas mötesdag, samtidigt som arbetsgivarorganisationerna och myndigheterna fick andra verksamhetsformer och rutiner.
Sedan 1890 tågar demonstrationståget med banderoller, fanor och orkestrar genom de flesta svenska industrisamhällen.
Veckan före första maj säljer skolbarnen - liksom i många andra länder och med amerikansk förebild - en liten plastblomma, majblomman, i sådana mängder att det ger ett rejält överskott för kampen mot sjukdomar och handikapp hos barn.
LÄS MER: Historien bakom valborgsfirandet och första maj
Litteratur:
Jan-Öjvind Swahn, Svenska traditioner, Ordalaget Bokförlag, 2010
Julius Ejdestam, Våra folkfester, Rabén & Sjögren, 1971
Jonas Frykman (red.) och Orvar Löfgren (red.), Svenska vanor och ovanor, Natur och Kultur, 1991
Christer Topelius, En årsrunda: 75 helger, högtider och gamla bemärkelsedagar, Tiden, 1989
FÖRFATTARE
Text: Jan-Öjvind Swahn, kulturhistoriker och författare
Omarbetad version av ett avsnitt i en publikation utgiven av Svenska institutet.
Webbplats: Svenska institutet
