Vladimir Putin

Under Sovjetunionens sista år (1990) påbörjade Putin sin politiska karriär hos Leningrads (dagens S:t Petersburg) borgmästare för att 1994 väljas till viceordförande för det lokala styret i S:t Petersburg. 1996 flyttade han till Moskva och började arbeta i presidentämbetets departement för fastighetsförvaltning. Därifrån gick Putins karriär ganska fort uppåt och 1997 utsågs han av dåvarande ryske presidenten Boris Jeltsin till vicechef för presidentstaben där Putin stannade fram till 1998.

1999 utsågs han av Jeltsin till Rysslands statsminister, samtidigt som Jeltsin förkunnade att han ville se Putin som sin efterträdare som Rysslands president. När Boris Jeltsin hastigt och ganska oväntad avgick som president den 31 december 1999, efterträdde statsministern Putin honom i enlighet med Rysslands konstitution som tillförordnad president. I det kommande presidentvalet som hölls under mars 2000 fick Putin 53% av rösterna och valdes därmed till ordinarie ämbete (maj 2000) för en fyra års period.

Under hans ledarskap som president påbörjade man en stor rekonstruktion av den hårt prövade postsovjetiska ekonomin (övergången från planekonomi till marknadsekonomi). Samtidigt sägs det att han lyckades sluta en överenskommelse med landets mäktiga oligarker över makten där dessa fick behålla sin maktposition i utbyte mot lojalitet gentemot Putins regering.
 

Hans första år vid makten kom att präglas av en rad stora internationellt uppmärksammade händelser som kriget i Tjetjenien (1999-2000), sjunkandet av atomubåten Kursk 2000 och gisslandramat i Moskvas teater 2002. Trots dessa prövningar verkar Putins popularitet bland folket ha ökat ganska markant framåt slutet av hans första presidentämbete.

I mars 2004 återvaldes Putin till president med 71% av rösterna. Men nu började Putin att visa tendenser till autokrati ("envälde") och gav alltfler nostalgiska återblickar till Sovjettidens storhet. Han beskrev bland annat Sovjetunionens fall som ”en av 1900-talets största geopolitiska katastrofer” [BBC News].

På hösten 2004 inträffade ännu ett gisslandrama i Ryssland, denna gång i en skola, och slutade med en dödlig utgång som krävde 333 dödsoffer varav 186 barn. Gisslandramat spädde på Putins argument för åtgärder som kom att förskansa ännu mer makt hos presidentämbetet (den första av flera åtgärder av detta slag som därefter har utmärkt hans tid inom politiken). Men samtidigt satsade Putins regering även på att förbättra landets hälso- och sjukvård, utbildning, bostadsbyggandet och jordbruket - åtgärder som har förbättrat vanliga ryska medborgares levnadsförhållanden.

Det fanns även andra tecken på att Putin försökte öka sin egen makt då man i Kreml (Putins politiska högkvarter i Moskva) påbörjade jakten efter kritiska oligarker som skulle kunde utmana Putins roll som Rysslands ledare. En av dessa, som så småningom tvingades fly från Ryssland för att leva i exil, var oljemiljardären Michail Chodorkovskij. Denna period blev också början till flera brutala nedtystningskampanjer av regimkritiker där mordet på journalisten Anna Politkovskaya var en av de första internationellt uppmärksammade. Hon undersökte korruptionen i den ryska armén och påstådda begångna krigsbrott i Tjetjenien, och blev skjuten utanför sin bostad. Händelsen orsakade stor internationell kritik riktad mot Putins administration för att de misslyckats med att skydda yttrandefriheten och journalistiken i Ryssland.

Förskansning av makt och tandemstyre

När Putins andra presidentämbete tog slut 2008 fick han enligt konstitutionen inte längre kandidera i det kommande presidentvalet (man fick inte inneha presidentämbetet fler än två gånger i rad). Putin lät då istället sin dåvarande vicepremiärminister Dmitri Medvedevt kandidera till president, och hjälpte honom att vinna. Medvedev utsåg därefter Putin till sin premiärminister. Många menade att detta var Putins sätt att bibehålla makten och styra landet bakom kulisserna medan Medvedev bara var hans frontfigur.

När man inför presidentvalet 2012 kungjorde att Putin på nytt skulle kandidera till presidentposten, medan Medvedev eventuellt skulle fortsätta i rollen som premiärminister, gick tusentals ryssar ut på gatorna för att protestera mot Putins uppenbara ovilja att lämna ifrån sig makten. Men trots omfattande protester blev Putin vald som president till en tredje mandatperiod 2012 med 63% av rösterna. Oppositionen och internationella observatörer kritiserade valet hårt för stora brister i transparens, röstfiske och andra oegentligheter.

Putin återvaldes för en fjärde period till president 2018 och under hans mandatperiod röstade man genom en ändring av konstitutionen som förlänger presidentens ämbetsperiod till sex år och tillåter Putin att återväljas ytterligare två perioder. Det innebär teoretiskt att han kan stanna på presidentposten fram till 2036.

Internationellt betraktas Putin numera som en auktoritär ledare men stödet för honom i Ryssland brukar ändå vara ganska högt, vilket ofta brukar tillskrivas den relativa ökade levnadsstandarden för gemene ryss under hans tid vid makten, men också för hans hårdare retorik mot ärkerivalen USA och det påstådda hotet från NATO:s utvidgning österut, samt löften att återfå Sovjettidens supermaktposition i världsarenan. Dock har den senaste tidens utveckling - och speciellt kriget i Ukraina - inneburit en drastisk ändring av förhållandena för Ryssland och dess befolkning. I skrivande stund är det tidigt att sia hur kriget i Ukraina (2022 t.o.m. ...) kommer att sluta och hur det kommer att påverka Putins popularitet i ett alltmer auktoritärt Ryssland med hårda censurlagar och under massiv internationell press och embargo.

Yttrandefrihet och oppositionen

Under Putins styre har yttrandefriheten i Ryssland försämrats stadigt och rankas av t.ex. Freedom House (ett obundet forskningsinstitut som har till syfte att mäta politisk frihet och demokrati världen över), som ett ”icke fritt” land [freedomhouse.org].

Oppositionen har sedan flera år tillbaka pressats hårt och flera politiska utmanare till Putin har antingen mördats (t.ex. Anna Politkovskaya, 2006; Alexander Litvinenko, 2006; Boris Nemtsov, 2015), hamnat i fängelse (t.ex. Aleksej Navalnyj) eller flytt landet och lever i exil (t.ex. Michail Chodorkovskij, Gary Kasparov).

Journalister trakasseras ofta och arresteras, och de så kallade oberoende nyhetsmedierna (till skillnad från de statliga eller statslojala) har blivit allt färre och arbetar under ständig press. Enligt organisationen Reportrar utan gränser ligger Ryssland på plats 150 av 180 vad gäller pressfrihet i världen [rsf.org].

Striktare regler mot HBTQ

Även om homosexualitet officiellt har varit lagligt i Ryssland sedan 1993, så lever dessa personer i ett utsatt läge i landet. Förutom allmänt motstånd i ett traditionellt kristet samhälle som det ryska har staten under Putins ledning även introducerat lagar som har försvårat livet ännu mer för icke-heterosexuella personer. En sådan lag infördes under 2013 och förbjöd spridningen av ”homosexuell propaganda” i syfte att ”skydda barn och minderåriga från propaganda som riktar sig mot de traditionella familjevärderingarna” [theguardian.com].

Utrikespolitik och ”Sovjetunionen 2.0”

Ryssland under Putins ledning har också stegvis antagit en mer aggressiv och expansionistisk utrikespolitik, främst gentemot närområdet i Östeuropa, Kaukasus och Mellanöstern. Ryssland har direkt eller indirekt varit inblandat i väpnade konflikter i bland annat Georgien (2008), Syrien (2015), Nagorno-Karabach (2020) m.fl. Men det är invasionen och kriget i Ukraina (2014 och 2022) som uppmärksammats mest internationellt. Ryssland stödde separatister i östra Ukraina samtidigt som man invaderade och annekterade Krimhalvön 2014.

Den 24 februari 2022 startade Ryssland en storskalig invasion av Ukraina vilken har fördömts hårt internationellt och resulterat i omfattande sanktioner och isolering av Ryssland.

Kriget i Ukraina och andra liknande åtgärder i Kaukasus och i det forna Sovjetunionens maktsfär har också medfört att man har beskyllt Ryssland och Putin för att vilja skapa ett nytt ”Sovjetunionen 2.0”. Det är dock inte enbart med militära medel som Putin har velat få närliggande stater som Armenien, Azerbajdzjan, Belarus, Georgien, Moldavien och Ukraina att rätta in sig i ledet utan även via ekonomiska åtgärder. Hot om strypt leverans av naturgas eller kraftigt höjda priser har varit ofta förekommande maktmedel i Rysslands argument mot dessa länders strävan att närma sig Europa och EU. Dessa östeuropeiska länder har sedan flera år tillbaka börjat närma sig EU med förhoppning om en framtida integration och medlemskap. Länderna i fråga har ingått i ett samarbete som kallas för ”EU:s Östliga partnerskap.” I gengäld har Ryssland velat pressa dessa att istället ingå i det ryskledda ”Euroasiatiska Tullunionen” som skapades 2014 som en motsvarighet till EU. Detta kan även ses som en del av bakgrunden till Ryssland invasion av Ukraina 2014 och annekteringen av Krimhalvön.

LÄS MER: Fakta om Ryssland

FILM: Bakgrunden till Rysslands invasion av Ukraina

PODCAST: Bakgrunden till konflikten om Krimhalvön

Extern länk: Konflikten i Ukraina

FÖRFATTARE

Text: Vahagn Avedian,  fil. dr i historia, med forskningsintresse för mänskliga rättigheter, fred- och konfliktforskning och demokratistudier, författare och redaktör för folkmordet1915.se och karabach.se

Webbplatser: 
http://armenica.org/vahagnavedian/
http://folkmordet1915.se/
http://karabach.se/