Kärnvapen får sin förstörelseenergi från en kärnreaktion som kan vara av två typer: antingen genom fission eller fusion.
Atombomber (fissionsbomber) är enklare uppbyggda än vätebomber (se nedan). En atombomb innehåller en kärna av antingen plutonium eller berikat uran som frigör enorm energi vid atomklyvning (fission). Genom att trigga (skapa) en kärnreaktion klyvs bombens atomer (dess plutonium eller uran) som då utvecklar en kedjereaktion som frigör energi i form av en explosion. Atombomber är oerhört kraftfulla jämfört med TNT men har ändå begränsad sprängstyrka. Bomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 var av den här typen.
Vätebomber (fusionsbomber) är mer komplicerade än vanliga atombomber och har mycket större sprängkraft. I fusionsbomber använder man istället olika isotoper av väte (deuterium och tritium), därav namnet vätebomb. I dessa skapar kärnreaktionen istället en sammansvetsning av väteatomerna som alstrar enorma mängder energi i form av värme. Fusionsbomber kan i stort sett ha obegränsad styrka. De flesta kärnvapen som existerar idag är av typen vätebomber.
Den första lyckade detonationen av kärnvapen skedde vid en provsprängning i USA den 16 juli 1945.
Kärnvapen har använts i krigföring vid endast två tillfällen, i båda fallen av USA som fällde atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki under slutskedet av andra världskriget, 6 respektive 9 augusti 1945. De två bomberna dödade tillsammans mellan 129 000 och 226 000 människor och orsakade total förödelse inom en radie av 1,6 km från explosionernas epicentrum, därtill omfattade de efterföljande bränderna ett betydligt större område på en radie upp till 12 kilometer. Bomben "Little Boy” som släpptes över Hiroshima innehöll uran med en sprängkraft motsvarande ca 15 000 ton TNT, och bomben "Fat man" som fälldes över Nagasaki var byggd på plutonium med en sprängkraft på ca 23 000 ton TNT.
Det kraftigaste kärnvapen som någonsin har detonerats var en vätebomb som provsprängdes i Sovjetunionen den 6 oktober 1961. Den hade en sprängkraft på 58 megaton, vilket är ca 4 600 gånger starkare än atombomben som släpptes över Hiroshima.
Under kalla kriget pågick en kapprustning mellan de båda supermakterna USA och Sovjetunionen som strävade efter att få ett övertag gentemot den andre genom att utveckla de mest effektiva och destruktiva kärnvapnen. Strategin byggde mer på skrämselteknik än utsikterna att använda kärnvapnen i verkligheten (med tanke på konsekvenserna då den andra supermakten slog tillbaka). Följden blev en slags terrorbalans där supermakterna byggde en arsenal av kärnvapen som endast skulle användas som motåtgärd vid ett kärnvapenanfall från motståndaren. I ett sådant krig skulle det inte finnas vinnare, bara förlorare.
Allteftersom den globala opinionen mot kärnvapen har ökat så har det införts internationella restriktioner och avtal om nedrustning, speciellt efter kalla krigets slut 1991. Men trots internationella avtal om förbud mot spridningen av kärnvapen och kärnvapentester, fortsätter en rad länder, främst USA, Ryssland och Nordkorea, att forska och utveckla nya typer av kärnvapen.
Idag har endast ett fåtal länder kärnvapen: USA, Ryssland, Indien, Pakistan, Kina, Storbritannien, Frankrike, Israel och Nordkorea.
USA och Ryssland äger tillsammans över 90 procent av världens kärnvapen. Tillsammans har de ungefär 12 400 kärnvapenstridsspetsar. I början av 2025 uppskattades USA ha cirka 5 177 kärnvapen och Ryssland runt 5 580. Alla dessa vapen är dock inte klara att användas direkt.
USA:s kärnvapen finns på militärbaser i USA, på bombflygplan och ubåtar. Dessutom har USA placerat minst 100 kärnvapenbomber på sex Natobaser i fem europeiska länder.
Rysslands kärnvapen finns utplacerade på robotbaser, ubåtar och flygbaser.
Europas kärnvapenEuropa har betydligt färre kärnvapen jämfört med USA och Ryssland. Storbritannien upp till 225 kärnvapen, som står helt under Natos kontroll. De brittiska kärnvapenstridsspetsarna är monterade på amerikanska robotar och kan bara avfyras från atomubåtar. Frankrike har ungefär 290 kärnvapen som kan användas från både ubåtar och stridsflygplan. Frankrike har dessutom full kontroll över sina kärnvapen, trots att de är med i Nato. Frankrike kan också bygga fler kärnvapen om de vill. Sedan president Danald Trumps makttillträde i USA 2025 och den efterföljande osäkerheten kring USA:s roll i Nato, pågår en diskussion bland de europeiska ledarna om huruvida Europa borde ha en egen kärnvapenstrategi vid sidan av Nato. Ett problem blir då att bestämma vilka som ska få fatta beslut om att använda kärnvapnen och i vilket syfte. USA har en strategi som kallas ”counter force”. Det betyder att de riktar merparten av sina kärnvapen mot militärbaser och avfyrningsplatser, vilka ofta ligger långt från tätbebyggda områden. Den här strategin kräver dock en omfattande kärnvapenarsenal för att kunna täcka och slå ut alla potentiella hot. Men det finns även andra strategier för kärnvapen, däribland ”counter value”. Det är en strategi i avskräckande syfte, där man i istället inriktar sig på mjuka mål som städer och civila. Den enda fördelen med en counter value-strategi är att det inte krävs särskilt många kärnvapen i arsenalen för att den ska verka avskräckande. Vilken strategi Europa väljer för ett eventuellt eget kärnvapenprogram återstår att se.
|
LÄS MER: Manhattanprojektet
LÄS MER: Atombombningen av Hiroshima och Nagasaki
LÄS MER: Kalla kriget
LÄS MER: Terrorbalans
PODCAST: Kärnvapen och kärnvapenmakter
