Standaren med Englands, Skottlands och Wales lejon, Irlands harpa, Kanadas fana och Australiens standar med södra korset vajar stolta för vinden. Klangen från Londons alla kyrkklockor sprider sig över hela imperiet. Från London förs den vidare av klockorna i Kanada, Australien, Afrika, Australien, Indien och Söderhavet.
Antiimperialism
Under den första delen av 1800-talet prisade engelska politiker som Richard Cobden och William Gladstone frihandeln. De var liberaler och ville ha en global världsmarknad. Hade man frihandel överallt i världen behövdes inga kolonier. Dessa kostade bara en massa pengar, ansåg de. Att kasta ut pengar på koloniernas försvar var orimligt. Lika gärna kunde man rusta för försvar av nationalskulden. Kolonierna borde klara sig själva så fort som möjligt. Det låg också i tidens liberala tänkande att alla folk borde bilda självständiga stater. Detta gällde även folken i Afrika och Asien. Så fort de blivit någorlunda västerländska skulle de bli fria.
Greater Britain
År 1872 höll Benjamin Disraeli ett tal som visade på en ny inställning till kolonialväldet och imperialismen. Disraeli förklarade att folket i England var stolta över att tillhöra ett stort land och de ville bidra till det brittiska imperiets storhet. Missionärerna hade också mycket att säga till om vad gällde engelsk kolonialpolitik. De menade att Storbritannien måste bekämpa slaveriet och därför behövdes kolonialpolitiken. Missionärerna var viktiga påtryckningsgrupper för att få slaveriet upphävt i Afrika. Storbritannien hade ett ansvar för de färgade folken i Sydafrika. De kunde inte bara lämnas som slavar åt boerna (den vita minoriteten vid sidan av engelsmännen. Boerna var ättlingar till invandrade holländare).
En rad böcker under senare delen av 1800-talet behandlade kolonierna och deras samhörighet med moderlandet såsom J R Seeleys The Expansion of England och Charles Dilkes Greater Britain. Vad Seeley och Dilke argumenterar för är helt enkelt att britterna ska samlas i en stat, det vill säga att de områden i världen som befolkas av anglosaxare (britter) ska knytas fastare samman. Haven, som skiljer oss åt, ska vi glömma, säger han. Här finns ett stort folk förenat genom språk, religion och lagar men spritt över ett gränslöst område. Kolonierna ska ses som en utbyggnad av England. Kanada och Australien bör betraktas på samma sett som Kent eller Cronwall. Ångan och elektriciteten (ångbåtar och telegraf) har upphävt avstånden.
"Åren 1866 och 1867", skriver Dilke, "reste jag världen runt. Överallt befann jag mig i engelsktalande och engelskstyrda länder. Även om klimat, natur, levnadsförhållanden och uppblandning med andra folkslag har förändrat 'blodet', märkte jag ändå, att det i grunden var ett och samma folk."
Denna kulturgemenskap är det "Greater Britain" Dilke vill skapa och här inkluderar han Förenta staterna.
God Save the Queen
God Save the Queen ("Gud bevare drottningen") är en sång som används i flera samväldesriken och är nationalsång för Storbritannien. När monarken är en kung ersätts Queen med King ("drottning" med "kung"), och alla she/her med he/him.
Sången började sjungas offentligt 1745. Storbritannien är det första landet där en sång blev etablerad som nationalsång eller kungssång vid högtidliga tillfällen.
God save our gracious queen,
Long live our noble queen
God save the queen.
Send her victorious,
Happy and glorious,
Long to reign over us,
God save the queen
Lord our God arise,
Scatter her enemies,
And make them fall;
Confound their politicks,
Frustrate their knavish tricks,
On thee our hope we fix.
God save us all.
Thy choicest gifts in store
On her be pleased to pour,
Long may she reign.
May she defend our laws,
And ever give us cause,
To say with heart and voice,
God save the queen.
|
Den nya imperialismen
Erövringen av kolonier hade två inriktningar. Den äldre imperialismen innebar att nya områden erövrades för att bereda plats för engelska utvandrare. Det var då fråga om tidigare glest befolkade områden. Emigranterna förde med sig det engelska språket, engelska lagar och engelsk kultur till de nya länderna. Stater som uppkom på detta sätt var USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland. Visst fanns det ursprungsbefolkning i dessa områden. Men de var för fåtaliga för att kunna hävda sig mot invandrarströmmarna från Europa.
Vid senare delen av 1800-talet ville många i Storbritannien och även i de andra stormakterna ytterligare sträcka ut sina besittningar. Alltså måste man nu lägga beslag även på mer tättbefolkade områden. Detta kom att kallas "den nya imperialismen" och innebar att en liten minoritet européer utövade politisk och ekonomisk makt över en majoritet av främlingar och underkuvade folk.
De nya idéerna förkunnade att framtiden tillhörde imperialismen och storstaterna. Tanken om nationellt oberoende för småstaterna gällde inte längre. Den framväxande industrin behövde stora enheter och nya marknader. Staterna måste helt enkelt bli större. Dessutom konkurrerade stormakterna med varandra om marknader. En kapprustning började såväl till lands som till sjöss. Det gällde att vara störst och starkast. Frankrike ville ha revansch för förlusten av Elsass-Lothringen. Därför rustade fransmännen mot Tyskland. Ryssland var i allians med Frankrike. Storbritannien kände sig också hotat av den nya industristaten Tyskland liksom av tyskarnas upprustning av sin flotta.
Större stater och större industrikapacitet innebar inte bara växande militär styrka utan också större välfärd för medborgarna. Det var tankar som även vann gehör hos många i socialistkretsarna. En svensk, Gustaf Blomqvist, som vid denna tid var inskriven vid London School of Economics and Political Science skriver:
1899-1900 var jag inskriven student vid den bekanta "London School of Economics and Political Science", där politiska studier bedrivs efter moderna vetenskapliga metoder, och där jag hade tillfälle att iakttaga, hur genomträngda talarna var av de imperialistiska idéerna och hur ringa tanke de hade om de små staterna. Bernard Shaw känd engelsk författare uppträde med sina uppseendeväckande teorier om socialismens ställning till imperialismen. Han påstod, att det engelska socialistsällskapet Fabian Society hade med sin agitation kraftigt bidragit till att omstörta de småaktiga politiska idéerna, för vilka Cobden, Bright och Gladstone var representanter. Fabianerna hade kritiserat och förlöjligat de gammalmodiga liberala idéerna om handelsfrihet, självägande bönder och små nationer under arkadiska förhållanden.
Den sociala evolutionen
Naturvetaren Charles Darwin hade 1859 publicerat sitt arbete om det naturliga urvalets betydelse för växternas och djurens utveckling. Dessa idéer kom senare på 1800-talet att utsträckas till att omfatta människor och till och med hela folk. Det kallades "socialdarwinismen". Den art, individ eller det folk som var bäst utrustad för "kampen för tillvaron" "the survival of the fittest" skulle överleva.
Benjamin Kidd publicerade 1894 The Social Evolution, som kom att få stor betydelse för den brittiska imperialismens ideologiska utformning. Han menade att religionen, arbetsmoralen och det humanistiska tänkandet utvecklade "härskande folk". Religionen ökade solidariteten i samhället. Social utveckling var möjlig endast genom individens försakelse och för detta behövdes religion. Det var det sociala arvet, som skapade ett härskande folk. Religionen innebar, enligt Kidd, viljan att göra sin plikt, hög arbetsmoral samt utvecklandet av ett humanistiskt tänkande.
Rangordningen mellan staterna hade, menade Kidd, uppstått genom en historisk process. Länderna i den västerländska kultursfären hade kommit längst och allra längst hade Storbritannien kommit. Britterna hade därigenom utvecklat humanistiska ideal och pliktkänsla i det vardagliga arbetet. Demokratiseringen och de sociala förändringarna hade förlöpt gradvis och utan våldsamma omvälvningar. England var, just på grund av sin samhällsutveckling, lämplig för missionen i den utomeuropeiska världen, där en liknande utveckling borde eftersträvas. Brittiskt styre innebar att de underlydande folken skulle "uppfostras" till självstyrelse och självständighet och - givetvis - till västerländsk kultur.
Vi har här, åtminstone teoretiskt, den mer humanistiska inriktningen på brittisk imperialism. Samtidigt kan man nog också säga att Kidds idéer gav en grogrund för rasism. Det var britternas "plikt att uppfostra folken i den utomeuropeiska världen". Den brittiske skalden Rudyard Kipling talade om "The white mans burden".
Litteratur:
J.F.C. Harrison, Late Victorian Britain, Fontana Press, 1980
Robert A. Huttenbach, The British Imperial Experience, Harper & Row, 1966
Lawrence James, The Rise and Fall of the British Empire, Abacus, 1997
Paul Kerr, The Crimean War, Macmillan, 1997
Lytton Strachey, Drottning Viktoria, Hökenberg, 1921
Herbert Tingsten, Viktoria och viktorianerna, Aldus/Bonnier, 1965
Litteraturens världshistoria: Sekelskiftet, första världskriget; Nationalismen, ed. Jansen, F.J. Billeskov, Norstedt, 1991
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om