Hitlers medarbetare: Heinrich Himmler

Himmler var en av Förintelsens arkitekter

Heinrich Himmler såg till att alla "icke önskvärda" försvann

Heinrich Himmler hade som chef för SS från 1929, chef för den tyska polisen från 1936, och inrikesminister från 1943 ett avgörande ansvar för Förintelsen och den nazistiska rasläran med dess cyniska syn på andra raser. Himmler var som reichführer för SS huvudansvarig för denna organisations behandling och mord under Förintelsen.

Utdrag från Himmlers tal på ett "Gruppenführermöte" i Poznan 4 oktober 1943

Jag ska här inför er helt öppet beröra ett rätt så svårt kapitel. Bland oss kommer det en gång att kunnas diskuteras utan förbehåll helt öppet, men vi kommer aldrig att tala om det offentligt. Lika lite som vi tvekade att göra vår plikt och lyda order den 30 juni 1934, då vi ställde upp kamrater som hade begått misstag mot en mur och sköt dem. Talade vi då alls om det och kommer vi någonsin att göra det? Det var en, tack och lov, i oss inneboende självklar taktkänsla som gjorde att vi aldrig diskuterade detta sinsemellan, aldrig talade om det. Var och en förskräcktes och ändå var envar klar över, att han skulle göra om det nästa gång om order gavs och om det var nödvändigt. Jag syftar nu på judeevakueringen, utrotandet av det judiska folket. Det är sådant som är lätt att säga. "Det judiska folket utrotas", säger varje partikamrat, "naturligtvis, det står i vårt program, eliminering av judarna, utrotning, det gör vi". Och så kommer de alla, de präktiga 80 miljonerna tyskar, och var och en har sin anständiga jude. Naturligtvis är de andra svin, men just den här är en prima jude. Av alla dem som pratar på detta sätt har ingen sett på, ingen stått ut med det. De flesta av er vet vad det betyder när hundra lik ligger bredvid varandra, när 500 ligger där eller när 1000 ligger där. Att ha stått ut med detta, och - bortsett från undantag på grund av mänsklig svaghet - ha förblivit anständiga, det har gjort oss hårda. Detta är ett ärofullt blad i vår historia som aldrig skrivits och som aldrig kommer att skrivas, för vi vet hur svårt vi skulle ha det om vi ännu idag i varje stad - under bombanfallen och krigets bördor och umbäranden - hade judar som hemliga sabotörer, agitatorer och uppviglare. Om judarna fortfarande vistades i den tyska folkkroppen, skulle vi nu förmodligen ha kommit till det läge vi var i 1916/17. De förmögenheter de hade har vi tagit ifrån dem. Jag har givit strikta order, som har utförts av Obergruppenführer Pohl, att denna förmögenhet, självklart, utan undantag ska tillfalla riket. Vi har inte behållit något för egen del. Enskilda som har felat straffas enligt med en order som jag gav i början och som varnade: Var och en som tar så mycket som en mark är en död man. Ett antal SS-män - de är inte så många - har brutit mot denna order, och de kommer att dö utan förbarmande. Vi hade den moraliska rätten, vi hade plikten gentemot vårt folk att döda detta folk som ville döda oss. Men vi har ingen rätt att berika oss själva med en enda päls, en enda klocka, en enda mark, en enda cigarett eller någonting annat. Vi utrotade en bacill eftersom vi inte till slut ville bli sjuka av bacillen och dö av den. Jag tänker aldrig godta att ens den minsta lilla varhärd uppstår här och biter sig fast. Var den än skulle bildas kommer vi gemensamt att bränna bort den. Allt som allt kan vi emellertid säga att vi har fullgjort denna ytterst svåra plikt av kärlek till vårt folk. Och vi har inte tagit någon skada av det i vårt inre, i vår själ, i vår karaktär.

Den 6 april, två dagar senare, fortsätter Himmler att utveckla sina tankar inför några partifunktionärer.

Jag ber er att verkligen bara lyssna till vad jag säger i denna krets och inte tala om det. Vi har fått frågan: Hur är det med kvinnorna och barnen? Jag har bestämt mig för att finna en helt klar lösning också här. Jag ansåg mig nämligen inte berättigad att utrota männen - med andra ord - döda eller låta döda - och låta hämnarna i form av barnen växa upp för att hämnas på våra söner och barnbarn. Det svåra beslutet måste fattas, att låta detta folk försvinna från jorden […]. Därmed skulle jag vilja avsluta judefrågan. Ni vet nu besked, och ni håller det för er själva. Betydligt längre fram kan vi kanske diskutera om vi ska berätta lite mer om det för det tyska folket. Jag tror att det är bättre, att vi - vi allihopa - har tagit detta på oss för vårt folk, har tagit på oss ansvaret, ansvaret för en gärning, för en idé, för att sedan ta med oss hemligheten i vår grav.