År 1879 utkom den avfällige juden W. Marrs bok Das Sieg des Judentums über das Germanentum. Ordet antisemitism präglades där för första gången. Årtalet är betecknande. Det var nu som Otto von Bismarck vände sig från kampen mot internationalen och arbetarrörelsen. I båda dessa hotbilder kunde en tysk nationalist utan svårighet urskilja en judisk nyans.
Både de adliga kretsarna, småborgarna och den akademiska världen irriterades av judarnas framgångar. Bakslaget efter högkonjunkturen 1871-1873 hade framlockat antisemitiska stämningar. Det var särskilt östjudarnas energi, som vållade avundsjukan. Ett så kallat kristligt socialt arbetarparti hade bildats 1878, och dess ledare hovpredikanten A. Stöcker hade aktualiserat judefrågan. Han var en ganska sansad man, men många andra stod beredda med ritualmordslögner och falska eller lösryckta citat från Talmud (judarnas efterbibliska skriftsamlingar).
Den skeptiske och upplyste Bismarck avfärdade antisemitismen med en ironisk axelryckning, men han drog sig inte för att räkna in antisemiterna i sin riksdagsmajoritet.
De religiösa antijudiska argumenten hade förlorat sin udd i sekulariseringens tid, men något nytt och värre hade kommit i stället. Det var rasantisemitismen.
Redan på 1850-talet hade fransmannen J.A. de Gobineau målat kontrasten mellan den blonde, högväxta, kulturskapande ariern och den mörke, småväxte, kulturparasiterande semiten.
Richard Wagner fullföljde i sina musikdramer Gobineaus verk och bildade brygga över till nazismen med dess svärmeri för asagudarna.
År 1899 utkom Wagners måg Houston Stewart Chamberlain med sitt fantastiska verk Det nittonde århundradets grundvalar, där han bland annat förklarade att alla Israels stora män hade varit blonda och blåögda amoriter (ett semitiskt folk).
I Frankrike
I Frankrike växte också antisemitismen genom nederlaget i kriget mot Tyskland 1870-1871. Det fatala var att Frankrikes fåtaliga judar i regel var av tysk börd och därför dubbelt misstänkta.
Rothschildarna (en släkt av judiska bankirer) framställdes som Frankrikes verkliga herrar. Antisemitismen bars upp av begränsade men inflytelserika kretsar: bördsadel, officerare, katolska präster samt en del publicister.
År 1894 började Dreyfusaffären med landsförvisningen av Alfred Dreyfus till Djävulsön. Då sanningen till sist segrade och Dreyfus benådades år 1906 följde en upprensning i armén varefter antisemitismen i Frankrike dämpades.
Ur antisemitismen föddes en judisk motrörelse: sionismen.