Vem är jude?
Det är inte helt enkelt att fastställa vem som är jude. Enligt gammal judisk hävd är den som har en judinna till mor jude. Det låter enkelt och bra, fast i praktiken är det svårare. Om en jude lämnar sin religion och blir t.ex. muslim eller ateist, upphör han då att vara jude? Är en som konverterar (övergår) till judendomen en riktig jude? En person som är judiskt uppfostrad, utan att ha en judisk mor, kanske bara en judisk far, är han jude? Många judar har en judisk identitet men tror inte på Gud.
Under hela judendomens 4000-åriga historia har man diskuterat denna fråga och något definitivt svar finns inte. Ytterst berör det frågan om judendomen är en religion eller ett folkslag. Någon klar definition finns inte annat än det allmänna svaret: jude är den som känner sig som jude och vill vara jude.
Mytbildning kring judendomen
Juden som antihjälte
En antisemit har ofta en mycket klar bild av vad "juden" är, även om han inte har träffat någon. På samma sätt har den fördomsfulla ofta en klar bild av "negern", "zigenaren" eller "bögen". Var han har fått denna bild ifrån vet han kanske inte, "det är bara så", "det har jag hört" eller "det vet ju alla vad såna går för". Det är inte helt ovanligt att t.ex. juden får stå som motbild till de positiva myterna, de nationella hjältarna, som man kanske inte heller vet så mycket om, men ändå ser upp till. Det blir ett motsatsförhållande, en kamp mellan den negativa och den positiva myten, dyrkan och förakt går hand i hand och behöver varandra. Juden blir en pusselbit i identitetsökandet, han står för det onda, som behövs för att det goda ska framträda klart.
Utvaldheten - den judiska identiteten
Kärnan i den judiska identiteten har alltid varit förpliktelsen, bundenheten och kärleken till Torah, den gudomliga läran och lagen. Det som gör en människa till en människa i judiskt tänkande är hennes etiska medvetenhet, hennes förmåga att skilja mellan ont och gott, välja och ta ansvar för sina handlingar. Symbolen för detta är Torah, som judarna på ett särskilt sätt är utvalda av Gud till att följa. Det rör sig alltså om en etisk utvaldhet, inte att judarna betraktar sig som bättre andra människor. Utvaldheten förpliktar, den ger inga rättigheter. Ändå är denna utvalde en av grunderna för antisemitismen. Juden har anklagats för och anklagas alltjämt för att vara mallig och betrakta sig som för mer än andra.
Den konspiratoriske juden
En annan tacksam judemyt som exploaterades under 1800-talets nationalistiska era, var den konspiratoriske juden. I dessa sammanhang spökade ofta en skrift, som gick under namnet Sions vises protokoll.
Vi vet i dag att skriften Sions vises protokoll författades 1905 av en anonym officer i tsarens hemliga polis, okhrana. Året 1905 var ett orosår i Ryssland. Hemliga polisen ville få tsar Nikolaus II att bli mer judefientlig och skylla nationens olyckor på judarna. Man planterade skriften hos tsaren, vilket fick avsedd effekt. Skriften gjorde enligt samtida uppgifter, ett stort intryck på tsaren och judeförföljelserna intensifierades. juden och revolutionären blev ungefär samma sak för den ryska reaktionen. De var båda undergrävare av det "heliga Ryssland", det kristna fäderneslandet.
Sions vises protokoll fick en stor spridning i hela världen och används än idag i den antijudiska propagandan, i syfte att måla upp en bild av den judiska världssammansvärjningen.
Myten om den vandrande juden
När bilden av den infiltrerande juden presenterades, lyfte man fram gamla medeltida myter. En av dessa var myten om den vandrande juden.Under medeltiden skapades myten om en judisk skomakare, Ahasverus, som hade sin verkstad vid "Via Dolorosa - den smärtornas väg Jesus gick upp till avrättningsplatsen. Enligt myten stannade Jesus utanför Ahasverus dörr, men blev avvisad. Som straff fick Ahasverus vandra runt i världen för evigt, utan hem, utan ro eller vila. Myten finns i många versioner, kärnan är alltid den av Gud förbannade juden, som är dömd att dra från plats till plats, ända till den yttersta dagen, då Gud ska straffa dem för deras svek och förräderi.
