Sverige behövde en starkare ekonomisk bas
Den ekonomiska utvecklingen i Nederländerna var nära knuten till Östersjöområdets växande betydelse. De nya stormakterna i området, först Sverige och sedan Ryssland, producerade råvaror som antingen förädlades i Nederländerna eller exporterades vidare.
Seklets förödande krig fick ekonomin att blomstra genom den efterfrågan på kanoner och handeldvapen som konflikterna medförde. Nära förbindelser fanns med London, vars växande antikatolska stämningar gynnade samarbetet med det reformerta (kalvinistiska) Nederländerna. Tack vare axeln London - Amsterdam fanns ett upparbetat nätverk av köpmän, banker och andra institutioner som den mer utvecklade handelskapitalismen behövde. Sverige sålde järn, koppar och tjära men försökte också utveckla den inhemska förädlingen av råvarorna, ett arbete som redan Gustav Vasa hade inlett. Eftersom Sverige militärt och politiskt hade utvecklats till en stormakt behövdes en starkare ekonomisk bas, om denna position skulle kunna behållas. Det är i ljuset av detta behov av kapital, teknologi och arbetskraft som valloninvandringen ska ses.
Växande arbetslöshet inom järnframställningen i Nederländerna
Mellan 1579 och 1648 utkämpade Nederländerna, eller Förenade provinserna som man kallade sig, ett frihetskrig mot Spanien och dess regerande övernationella katolska fursteätt Habsburg. Utgången, bekräftad i westfaliska freden 1648, blev att den norra hälften, nuvarande Nederländerna, blev en fri stat, medan den södra blev kvar under spanska kronan. Habsburgarna styrde också i Österrike och hade stort inflytande i de katolska delarna av Tyskland. På så sätt uppstod också en politisk intressegemenskap, vid sidan av den ekonomiska, mellan Sverige och Nederländerna. Även om de europeiska krigen i allmänhet gynnade den nederländska ekonomin kom frihetskriget att skapa problem. Habsburgska anfall störde handeln och följden blev nedlagda järnbruk och en växande arbetslöshet. Både arbetare och företagare måste se sig om efter andra marknader.
Viktiga handelskontakter mellan Nederländerna och Sverige
En förutsättning för valloninvandringen var de ekonomiska och sociala kontakter som knöts mellan företagare från Vallonien, liksom andra delar av Nederländerna, och det svenska näringsliv som var intimt sammanvävt med statsmakten. Från Antwerpen kom sammanlagt fem bröder de Besche. Den viktigaste insatsen gjorde Willem de Besche (1573-1629) som kom till Sverige redan 1595 för att tjänstgöra under hertig Karl (IX). Han verkade som byggmästare, arkitekt och företagsledare, främst i Nyköping. År 1615 gick han i kompanjonskap med Louis de Geer (1587-1652), den man som i mycket symboliserar vallonernas insats för svenskt näringsliv. De Geer föddes i Liège, växte upp i Dordrecht men hade sin huvudsakliga gärning i Amsterdam, dit han flyttade med sitt handelskontor 1615. Först 1627 kom han till Sverige, blev omedelbart svensk medborgare men flyttade hit definitivt först 1641. De Geer tycks alltmer ha identifierat sig med svenska intressen ju äldre han blev. Förutom engagemanget i bruk som Finspång, Österby, Leufsta och Gimo samt industrier i Norrköping verkade de Geer med sitt unika internationella kontaktnät också som bankir och låneförmedlare. Hans svåger Elias Trip är också värd att nämna, även om denne aldrig flyttade till Sverige. Tillsammans med de Geer tillförskansade sig Trips handelshus i Amsterdam monopol på salpeterhandeln, liksom på koppar. Via dotterbolag sålde deras tidiga form av multinationellt bolag också vapen till katolska stater. Ungefär samtidigt som de Geer kom till Sverige gick också den Liègefödde Marcus Kock (1585-1657) i svensk tjänst. Han hade verkat som myntmästare i Königsberg, Berlin och andra städer. I Sverige utvecklade han Nyköpings, Säters och Arboga myntverk (kopparmynt) samt senare också silvermyntverket i Stockholm. Liksom de andra var han också stor jordägare. Sönerna Isaac och Abraham adlades 1667 Cronström, men ätten är numera utdöd i Sverige.