- Skenet från tusen solar skulle likna glansen från den Allsmäktige.
Raderna från det indiska verket Bhagavadgita dök upp i huvudet på Robert Oppenheimer som efter åratals forskning bevittnade provsprängningen av världens första atombomb i juli 1945. Kort efteråt fällde USA två atombomber över Hiroshima och Nagasaki i Japan, vilket gjorde slut på andra världskriget. Oppenheimer, som lett forskarnas arbete, började senare fasa för de krafter som släppts lösa. Han berättade då att även några andra ord från diktverket ekat i hans huvud vid explosionen:
- Jag har blivit Döden, världarnas förgörare.
Albert Einstein (till vänster på bilden) ställde sig i det berömda brevet till president Roosevelt bakom kravet på att USA skulle bygga en atombomb. Uppgiften gick till Robert Oppenheimer (till höger), som lät bygga upp en hel stad med forskare. Idag görs de stora upptäckterna oftast av sådana stora forskarlag. Den ensamme forskaren - en Galilei, en Einstein - är på väg att försvinna.
Det är bråttom, vi måste hinna först!
Den 11 oktober 1939 kom bankiren Alexander Sachs på besök till USA:s president Franklin D Roosevelt. Sachs hade med sig ett brev undertecknat av ingen mindre än Albert Einstein. Brevet berättade om en nyligen gjord upptäckt: att atomkärnor kunde klyvas och väldiga energimängder frigöras. Det gjorde det möjligt att skapa ett vapen som överträffade allt som dittills skådats. Einstein varnade också för att Nazityskland antagligen redan var i färd med att utveckla ett sådant vapen. Hann tyskarna först, skulle Hitlers seger vara säkrad.
Brevet uppmanade USA:s president att ge order om atomforskning i stor skala. Men brevet blev inte den framgång Sachs hade hoppats på. Roosevelt var trött den dagen och ansåg inte att ärendet måste behandlas genast.
ANNONS
Data och fakta
1904: Robert Oppenheimer föds i USA.
1939: Fysikern Otto Hahn bevisar att atomkärnan kan klyvas och stora energimängder frigöras. USA:s president ger order om forskning i stor skala.
1942: Militären tar över ledningen av projektet.
1943: Oppenheimer blir chef för laboratoriet i Los Alamos, forskarstaden. Säkerhetstjänsten fattar misstankar mot honom och kräver att han avskedas. General Groves vägrar sparka Oppenheimer.
1945: 1 juli görs en lyckad provsprängning av atombomben. Den 6 augusti fälls en atombomb över Hiroshima i Japan, och ytterligare en bomb fälls över Nagasaki den 9 augusti. Japan kapitulerar. Andra världskriget är slut.
1953: FBI anklagar Oppenheimer för att vara kommunistsympatisör, och han förlorar all tillgång till hemligt material. Oppenheimer förklaras efter förhör oskyldig till förräderi men får inte längre arbeta med hemliga uppgifter.
1963: Oppenheimer får medalj och upprättas.
1967: Oppenheimer avlider.
Sachs lyckades dock få en inbjudan till presidentens frukostbord nästa morgon och under natten hade han tänkt ut följande anekdot:
- Det var en gång en man som hette Robert Fulton, berättade Sachs för presidenten. Under Napoleonkrigen fick han företräde inför Napoleon och erbjöd sig att bygga en flotta av ångfartyg som skulle hjälpa fransmännen att invadera Storbritannien.
- Så ni tänker driva fartyg med cigarrök, var Napoleons avvisande svar.
Flera historiker menar att Napoleon gjorde ett stort misstag och därigenom kanske förlorade kriget, avslutade Sachs.
Roosevelt satt tyst och lät därefter hämta en flaska Napoleonkonjak. Han skålade med Sachs och kallade därefter in sin adjutant och förklarade:
Det här betyder: Vi måste handla.
Atomer kan klyvas
Mannen bakom brevet var Leo Szilard, som flytt undan Hitler till USA. Szilard var en av de första som teoretiskt begrep att en kärnklyvning skulle vara möjlig och vad det gav för perspektiv. Redan 1934 hade han grundtanken klar för sig. Men Szilard publicerade aldrig sina tankar. Först 1939 genomförde den tyske fysikern Otto Hahn ett experiment som bevisade att det var möjligt att klyva uranatomer och därmed frigöra enorma energimängder.
Hahn vågade inte tro på vad som skett utan skickade sina resultat till Lise Meitner, kollega sedan många år. Hon hade liksom Szilard tvingats fly undan nazisterna och bosatt sig i Sverige. Under en julvistelse i Kungälv, strax norr om Göteborg, diskuterade Meitner resultaten med hjälp av sin systerson Otto Frisch, som också han flytt Tyskland. Under en skogspromenad räknade de ut vad som skett under Hahns experiment. De förklarade att uranets atomer hade delats och omvandlats till två andra grundämnen. Samtidigt hade stora mängder energi frigjorts.
Processen fick namnet fission. Upptäckten var en hörnsten i den forskning som ledde fram till atombomben.
Frisch arbetade vid den berömde Niels Bohrs institut i Köpenhamn. Bohr och Frisch kom fram till att de grundämnen som bildats var barium och krypton. Bohr tog med sig resultaten av Meitners och Frischs uträkningar till USA, sedan även han tvingats fly nazisterna som ockuperat Danmark. När Bohr lade fram upptäckten under ett föredrag 1939 sägs en del forskare ha blivit så upprörda att de inte hörde honom till slut utan sprang hem för att upprepa experimentet.
Projekt Manhattan
Leo Szilard fruktade att nazisterna planerade att bygga en atombomb, och tanken på ett sådant vapen i Hitlers händer gjorde honom skräckslagen. För Szilard var det självklart att USA måste hinna före. Han satte ihop sitt brev till Roosevelt och fick Einstein att underteckna det.
Men under flera år gick projektet på halvfart, och det fick dåligt med pengar. Först 1942 sattes full fart. Vetenskapsmännen förflyttades från den högsta ledningen och ersattes av militärer. Det topphemliga arbetet fick namnet Manhattanprojektet. Chef var brigadgeneral Groves - en militär som höll hårt på säkerheten och hade litet till övers för världsfrånvända fysiker.
ANNONS
Flera av de forskare som gjorde störst insatser i Manhattanprojektet hade tvingats fly undan Hitler och Italiens diktator Mussolini - antingen för att de var av judisk härkomst eller för att de motsatte sig nazisternas politik. Bland dem som flytt fanns italienaren Enrico Fermi, som i USA genomförde den första kontrollerade kärnklyvningen och därmed lade grunden till de moderna kärnkraftverken.
Men även om tusentals forskare drivits i landsflykt, fanns framstående fysiker som Werner Heisenberg kvar i Tyskland. Hans kolleger i USA tvivlade inte på att Heisenberg skulle kunna konstruera en atombomb.
General Groves träffade 1942 fysikern Robert Oppenheimer (1904-1967). Denne hade kommit på tanken att det var ytterst opraktiskt att arbetet pågick i flera laboratorier som låg spridda över hela USA. Det bästa vore att bygga ett nytt stort forskningscentrum och samla den viktigaste forskningen där. Groves godtog idén, och 1943 utnämndes Oppenheimer till chef för det nya forskningslaboratoriet. För att undvika risken för tyska sabotörer som kunde sättas i land vid Atlantkusten med ubåt valdes en plats i delstaten New Mexico ut. Den natursköna platsen heter Los Alamos, och den blev under några år USA:s mest hemlighetsfulla område.
Från början var här rena vildmarken, men inom kort växte ett helt samhälle upp, och inom två år bodde 6 000 personer i Los Alamos. Forskning bedrevs även på andra platser och totalt arbetade omkring 130 000 personer på projektet.
Oppenheimer hade studerat i Göttingen hos den berömde Max Born och doktorerat 1927. När Oppenheimer fick uppdraget att leda Los Alamos, arbetade han vid University of California i Berkeley. I USA var han många yngre fysikers förebild. Studenterna lade sig gärna till med Oppenheimers sätt att småhosta, hålla huvudet på sned och hålla handen för munnen när han talade.
Uran 235
Forskarna hade upptäckt att det behövdes en stor mängd av grundämnet uran för att bygga en atombomb. Nu är det så att det finns grundämnen vars atomer skiljer sig en aning åt. De olika varianterna av samma atom kallas isotoper. Uran förekommer i en isotop som kallas U 238 - detta är den vanligaste. Men det finns också en ovanlig typ som kallas U 235.
För att framställa en atombomb behövdes stora mängder U 235, som hittills bara framställts i bråkdelar av ett gram.
Om man lägger ihop en tillräckligt stor mängd av uran 235 börjar kärnklyvningen av sig själv, och en atomexplosion blir följden. Den minsta möjliga mängd som exploderar av sig själv kallas "den kritiska massan". Men hur stor ska mängden vara? Oppenheimer, som hört Bohrs föredrag 1939, hade arbetat med en metod att framställa U 235 i stor skala och också gjort studier av den kritiska massan. Den kritiska massan för U 235 visade sig vara omkring 25 kilo.
ANNONS
En säkerhetsrisk
1937 dog Oppenheimers far, och han ärvde en förmögenhet. Det hade gjort det möjligt för honom att stödja olika vänsterorganisationer, och flera av hans vänner var kommunistsympatisörer. Allt detta väckte säkerhetstjänstens intresse.
Men när Oppenheimer fick höra talas om att vetenskapsmän förföljdes i Sovjetunionen, drog han sig ifrån vänsterpolitiken tillsammans med sin fru. Det hävdade i alla fall Oppenheimer, men säkerhetstjänsten var inte övertygad.
1943, mitt uppe i Manhattanprojektet, tog Oppenheimer kontakt med polismyndigheten FBI och berättade att Sovjetunionen försökte skaffa information om Los Alamos.
Oppenheimer sa sig känna till namnet på en vetenskapsman som uppmanats bli mellanhand åt sovjetagenter.
Oppenheimer ville först inte avslöja namnet, men efterhand kom det fram att han syftat på sin vän Haakon Chevalier. Han sparkades från sin post vid Los Alamos och fick sin vetenskapliga karriär förstörd.
Oppenheimer tog långt senare, 1954, avstånd från sina tidigare påståenden och kallade dem "en bunt lögner".
Trots att FBI krävde att Oppenheimer skulle avskedas från sin post gick det inte att övertyga general Groves. Oppenheimer var nödvändig för att bomben skulle bli färdig.
Bomberna
I maj 1945 kapitulerade Tyskland, dess bundsförvant Japan var ännu obesegrat men hårt ansatt. Nu pressade Groves sina vetenskapsmän till det yttersta. Bomben måste bli färdig innan Japan gav upp. Flera av forskarna hade gripits av samvetsbetänkligheter - speciellt som det visat sig att tyskarna inte alls hade arbetat på en atombomb. Japan skulle kunna besegras ändå - kanske en demonstration av bomben skulle räcka.
Men för Groves var sådana tankar helt främmande. En invasion av Japan skulle enligt de mest pessimistiska beräkningarna kosta 1 miljon amerikaner livet, och redan hade tusentals soldater från USA dött i Stilla havet. Dessutom hade arbetet med bomben kostat 2 miljarder dollar - skulle dessa pengar bara kastas i sjön?
Starkare än solen
Den 16 juli 1945 var provbomben färdig att detoneras. Observatörerna, bland dem Oppenheimer och Groves, var samlade 9 kilometer från sprängningsområdet, och klockan halv sex på morgonen skulle det ske. Det blev en lång väntan, och knappt ett ord sades.
Bild: US Department of Energy Starkare än tusen solar... så beskrivs ibland en atombombsexplosion, och de som var med vid det första provet tyckte sig ha sett en försmak av Yttersta dagen. Hur farlig strålningen var skulle visa sig först senare.
Plötsligt syntes ett vitt sken slå mot bergen och himlen. Ett svampformat moln växte sig större och större och räckte till sist ända upp till skyn. Atomåldern hade inletts.
- Hela trakten lystes upp av ett intensivt ljussken, många gånger starkare än middagssolen, berättade generalen Farell. Först 30 sekunder senare kom explosionen, lufttrycket slog hårt mot människor och föremål, och sedan följde nästan genast ett högt ihållande fasansfullt dån, som en varning för den yttersta dagen.
Experimentet hade lyckats.
ANNONS
ANNONS
Den 6 augusti fällde USA en atombomb över Hiroshima i Japan och den 9 augusti en över Nagasaki. I Hiroshima dödades 100 000 människor och hela staden lades i aska. Japan kapitulerade, och andra världskriget var slut.
Det kalla kriget
Genast efter kriget inleddes den utveckling som bland andra Niels Bohr hade varnat för och försökt avstyra. Sovjetunionen och USA blev bittra fiender. Amerikanerna som trott sig vara ensamma om hemligheten bakom atombomben, upptäckte efter några år att Sovjetunionen också hade lärt sig den och börjat tillverka atomvapen.
Även fysiker och andra forskare i öst och väst drogs in i striden. Före andra världskriget hade de oberoende av säkerhetsintressen kunnat skicka varandra intressanta forskningsrön och upptäckter utan tanke på att det kunde vara av säkerhetspolitiskt intresse. Nu gjorde supermakternas misstänksamhet mot varandra detta omöjligt. Mycket av det fysikerna kom fram till klassades automatiskt som hemligt.
I USA tvingades statstjänstemännen att skriva under en lojalitetsförklaring, och den som misstänktes för att vara illojal kunde avskedas. I Sovjet kunde följden bli fångläger eller avrättning.
Nya anklagelser
Oppenheimer var efter andra världskriget berömd över alla gränser, och utmärkelserna regnade över honom. Men säkerhetstjänsten hade inte glömt sina misstankar, och i slutet av 1953 hade FBI ställt samman en anklagelseskrift. Oppenheimer anklagades för att ha varit kommunistvän och för att ha fördröjt utlämnandet av namnen på sovjetagenter. Han hade också arbetat för att avvärja en spridning av kärnvapen och en kapprustning med Sovjetunionen. Dessutom hade Oppenheimer motsatt sig att konstruera vätebomben, som skulle bli ännu kraftigare än atombomben. Även detta lades honom till last.
1953 var kommunistskräcken utbredd i USA och en rad personer inom olika områden förlorade sina anställningar på blotta misstanken att de sympatiserade med Sovjetunionen eller kommunismen. Oppenheimer berövades genast all tillgång till hemligstämplat material, och hans fall behandlades i förhör inför ett speciellt hemligt utskott.
Förhören med Oppenheimer väckte en enorm uppmärksamhet, även om det som sades var hemligstämplat.
Under kriget hade Oppenheimer alltmer förvandlats från vetenskapsman till administratör, och han umgicks med regeringens och militärens tongivande kretsar. Hans kolleger kände inte igen honom.
-Han började tro att han var Gud Fader själv, som skulle ställa allt till rätta, skriver en av hans medarbetare.
Stöd för Oppenheimer
Många av de före detta medarbetarna stödde ändå Oppenheimer. Han hade som forskare blivit ombedd att ge en åsikt om vätebomben. Kunde Oppenheimers uppfattning sedan vändas mot honom, kunde detsamma hända vilken annan forskare som helst vars slutsatser inte passade regeringen.
ANNONS
ANNONS
Förhören slutade med att Oppenheimer inte befanns skyldig till förräderi, men han förlorade rätten att få ta del av hemligstämplat material.
Oppenheimer miste sina regeringsuppdrag och började efterhand fundera över de moraliska frågor som kärnfysiken väckt och det hot atombomberna innebar för mänskligheten. Det hade även andra forskare gjort.
Lise Meitner fick erbjudande om att delta i Manhattanprojektet men tackade nej med orden:
- Jag vill inte ha något att göra med någon bomb.
Albert Einstein ångrade att han undertecknat brevet till Roosevelt 1939.
- Jag vet inte med vilka vapen tredje världskriget kommer att utkämpas, men det fjärde kommer att utkämpas med stenar.
Det är ett uttalande som ofta tillskrivs Einstein, men det är inte säkert om han verkligen sagt så.
När den värsta kommunistskräcken lagt sig fick Oppenheimer upprättelse. 1963 fick han atomenergikommissionens medalj av USA:s president Lyndon Johnson.
Vilken typ av uran behövs för att konstruera en atombomb?
Vad är den kritiska massan?
Varför ville Oppenheimer samla alla vetenskapspersoner som arbetade med atombomben på ett ställe?
Varför beslöt sig USA:s president Franklin D Roosevelt för att USA skulle ta fram en atombomb?
Varför råkade Oppenheimer i onåd hos FBI?
Vilket datum sprängdes den första atombomben?
Varför drogs fysikerna in i den maktkamp som blossade upp mellan USA och Sovjet efter andra världskriget?
Trots att Tyskland var besegrat och Japan skulle kunna besegras med konventionella vapen pressade general Groves fram atombomben, så att den skulle kunna sättas in mot Japan. Ge några tänkbara förklaringar till detta.
Litteratur: Isaac Asimov, Lägg till en dimension, Rabén & Sjögren, 1967 Daniel J Boorstein, The Discoverers, Random House, 1983 Rom Harré, Great Scientific Experiments, Oxford University Press, 1983 Roy Porter (red.), Man Masters Nature, BBC Books, 1987 David Eliot Brody och Arnold R Brody, Upptäckterna som förändrade världen och människorna bakom dem, Wahlström & Widstrand, 1999 Staffan Hansson, Teknikhistoria - en historia om tekniskt kunnande och dess betydelse för individ och samhälle från äldsta tid fram till 1900-talet, Studentlitteratur, 1990 Jan Hult och Bengt Nyström, Technology & industry, Science History Publ., 1992
FÖRFATTARE
Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
I årets sista podd fortsätter Julia, Mattias och Kristoffer serien om 1900-talet. Nu om 1940-talet. De pratar om andra världskriget, division Engelbrecht, ransoneringskuponger, beredskapsmusik, Ingrid Bergman och ekonomisk tillväxt.
