Varje sommar skulle frälsets medlemmar infinna sig på den årliga vapensyn som ordnades på olika platser i riket: Uppsala, Västerås, Strängnäs, Örebro, Linköping, Kalmar, Rydaholm, Falkenberg, Skara, Tingvalla och Åbo. Då skulle häst och rustning uppvisas för kontroll. Vid dessa tillfallen stod det även fritt för bönder, som klarade de uppställda kraven, att anmäla sig till frälset. Dessa gick under benämningen "mindre män för sig".
Frälsets privilegier
Förutom skattefriheten ingick med tiden i det världsliga frälsets privilegier rätten att föra sina tvister inför kungen och rådet, rätten att befästa sina gårdar, jakträtt samt rätten att från sina landbor uppbära kungens andel av deras böter.
Av statsfinansiella skäl började Albrekt av Mecklenburg genomföra vissa kontroller av frälsets privilegier, och det blev då vanligt att man skaffade sig ett sköldebrev för att bevisa sin ställning. En viss formell skillnad gjordes mellan riddare som genomgått en dubbningsceremoni, väpnare och svenner samt mindre män för sig. En frälsemans son måste vid 15 års ålder infinna sig vid vapensynen för att få överta faderns privilegier, en änka fick behålla makens så länge hon inte gifte om sig med en ofrälse.
Mot slutet av medeltiden ägde det världsliga frälset ungefär en fjärdedel av den odlade jorden i Sverige. Frälset torde vid denna tid ha utgjorts av ett par hundra familjer, omkring 500 vuxna män.
Reduktion under medeltiden
Med reduktion menas återindragning eller skattläggning av tidigare kronojord som med tiden överlåtits till frälset.
Att kungen inte hur som helst avyttrade (överlät/sålde) de jordegendomar som anvisats till kungamaktens försörjning ansågs ligga i undersåtarnas intresse eftersom de annars riskerade att drabbas av olika extraskatter.
Förbud mot avyttring av kronojord fanns därför inskrivet i landskapslagarna och slogs även fast i frihetsbrevet 1319. Samtidigt var de som fått den tidigare kronojorden naturligtvis ovilliga att släppa den ifrån sig.
Reduktionsfrågan blev från Magnus Erikssons regeringstid vid mitten av 1300-talet ett ständigt stridsämne mellan kungamakten å ena sidan, adeln och kyrkan å den andra.
Statsfinanserna hade vid det laget börjat kollapsa under trycket från agrarkrisen, samtidigt som frälset blev allt mera ekonomiskt pressat. En frälseman som köper kungagods kallas för "konungs tjuv" i landslagen från 1350.
Först drottning Margareta lyckades genom stora eftergifter få frälset att gå med på en viss reduktion 1396 (Nyköpings recess). All kronojord som avyttrats sedan 1363 skulle dras in, men drottningen måste lova att hennes fogdar i fortsättningen inte fick lägga på nya skatter hur som helst, att gods som kronan beslagtagit för obetalda skatter eller böter skulle återlämnas och att kyrkan skulle kompenseras med privata donationer från drottningen för sina förluster. Dessutom skulle adeln och kyrkan ha rätt till representation i de nämnder som skulle verkställa reduktionen.Karl Knutssons försök att genomdriva en reduktion av kyrkans jord 1453 ledde också till våldsamma protester, och ärkebiskopen Jöns Bengtsson Oxenstierna ledde senare ett uppror mot honom 1457.
Svensk feodalism?Länen utgjorde grunden för den medeltida förvaltningen från mitten av 1200-talet och framåt. De kungliga borgar som byggdes under detta århundrade krävde att skatter och inkomster från de kringliggande områdena avsattes för deras underhåll och försörjning. Riket kom att indelas i slottslän. Dessa förvaltades under mycket skiftande villkor. - Län kunde fås mot tjänst, vilket betydde att läntagaren i utbyte mot sina tjänster till kronan fick rätt att uppbära skatter och böter från länets innevånare.
- Län kunde förpantas, dvs lämnas som säkerhet för ett lån till kronan, varvid inkomsterna från länet fick utgöra ränta på lånet.
- De kunde hyras ut, varefter läntagaren fritt fick disponera eventuella överskott.
- De kunde slutligen vara fataburslän eller län på räkenskap, dvs län där läntagaren hade full redovisningsskyldighet till kronan.
Genom länssystemets etablering stärktes till en början kungamaktens kontroll över rikets olika delar. Från och med Magnus Erikssons regering, när kronan genom jordbrukskrisen fått sämre skatteinkomster och började förpanta länen i allt större utsträckning, blev istället länssystemet en desintegrerande (sönderbrytande) faktor. Till skillnad från vad som var sed på kontinenten (se feodalismen i Västeuropa) blev dock aldrig de svenska länen ärftliga. Inte heller medförde länsinnehavet några befogenheter över rättsväsendet i länet. Därför krävs det en mycket vid definition av begreppet feodalism för att det medeltida Sverige ska kunna beskrivas som ett feodalt samhälle i den mening som är tillämplig i stora delar av det övriga Västeuropa. Men frågan om länens fördelning utgjorde ändå en röd tråd i konflikterna mellan råd och kungamakt och mellan olika grupperingar inom rådet i senmedeltidens Sverige. I den politiska maktkampen utgjorde länsinnehav den avgörande strategiska resursen, ekonomiskt och militärt.
|
LÄS MER: Skatter och tionde i medeltidens Sverige
LÄS MER: Adel och aristokrati
LÄS MER: Feodalismen
LÄS MER: Alsnö stadga
LÄS MER: Riddarhuset
LÄS MER: Skatter och skatteväsen
LÄS MER: Kungen och hans män - den svenska centralmaktens uppkomst
LÄS MER: Sveriges medeltid
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
