Albrekt av Mecklenburg (ca 1340-1412), svensk kung 1364-1389. Albrekt var son till hertig Albrekt II av Mecklenburg och Magnus Erikssons syster Eufemia. Sedan morbrodern avsatts fördes Albrekt av rådet och med stöd av Hansan fram som kandidat till den svenska tronen. I februari 1364 valdes han till kung. Den avsatta Folkungaätten gjorde emellertid motstånd, och även sedan Magnus Eriksson tillfångatagits måste Albrekt kämpa vidare mot sin kusin Håkan. Rådet reagerade dessutom mot att Albrekt satte in tyska adelsmän på olika poster.
När en inre resning utbrutit och Håkans trupper närmade sig Stockholm måste Albrekt i augusti 1371 avge en kungaförsäkran, där han lovade att inte använda utlänningar i rikets styrelse och att lämna över alla slott och län att förvaltas av rådet. Därigenom avvärjdes hotet mot hans ställning. Men genom flera följande kungaförsäkringar (1375, 1378, 1383) stärktes rådets - och framför allt dess ledare Bo Jonsson Grips - inflytande ytterligare. Konflikten om arvet efter Bo Jonsson Grip ledde till att rådet slutligen avsatte Albrekt och istället hyllade hans rival Margareta av Danmark-Norge som regent.
I februari 1389 tillfångatogs Albrekt tillsammans med sin son Erik i en drabbning vid Åsle utanför Falköping. De fick sedan tillbringa sex år i fångenskap på Lindholms slott i Skåne. Far och son släpptes mot lösen, för vilken Hansan gick i borgen. Albrekt återvände till Mecklenburg, och efter ett misslyckat försök att ta tillbaka sitt rike (Gotland ockuperades 1396-1398 av Erik, som dog där) avsade han sig 1408 alla anspråk på den svenska kronan.
LÄS MER: Sverige och Norden på medeltiden 1050-1520
LÄS MER: Margareta I av Danmark
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
