Gerilla

Gerilla brukar man kalla grupper av män och kvinnor som tagit till vapen för att slåss mot en bestämd fiende. En sådan styrka kan bildas av olika anledningar...

Bild: Balabinrm

Kurdisk kvinna, medlem i PKK-gerillan. Från 1984 till 2013 stred PKK mot Turkiet i den turkisk-kurdiska konflikten. Striden gällde mänskliga rättigheter och självstyre för den kurdiska folkgruppen i Turkiet.

Varför bildas gerillarörelser?

En gerilla kan vara religiös. Medlemmar av en religion känner sig förtryckta av folk som tillhör en annan religion. På Filippinerna har muslimsk gerilla slagits mot regeringen. I Indien har sikher och muslimer slagits mot hinduer. På Nordirland har det katolska IRA bekämpat protestanterna.

Gerillan kan vara etnisk, alltså vara organiserad efter folkgrupp. I Ryssland har tjetjener bekämpat ryssar, i Turkiet och Irak har kurderna gripit till vapen. I Afrika finns en lång rad exempel på att olika folkgrupper bildat egna gerillor. På Sri Lanka har tamilerna fört ett långt gerillakrig mot singaleserna.

Gerillan kan vara socialt grundad. Då slåss gerillan mot orättvisor i samhället, ofta med målet att inrätta en kommunistisk eller socialistisk stat. En gerilla kan också kämpa mot en inkräktare eller en kolonialmakt.

ANNONS

Tusentals år av gerillakrig

Ordet gerilla kommer från spanskan och betyder det lilla kriget. Beteckningen infördes när spanjorer slogs mot den franske kejsaren Napoleons styrkor i Spanien åren 1809-1813.
Men gerillakriget är mycket äldre än så. I tusentals år har olika styrkor använt gerillans knep och finter.

Perserkungen Darius försökte år 514 f.Kr förgäves besegra skyterna. Detta folk använde en klassisk gerillataktik mot de invaderande perserna. Skyterna drog sig undan och cirklade runt sina motståndare. Darius armé lockades längre och längre in i ett land vars terräng - skogar, floder och berg - var okänd för honom, men inte för skyterna.

Omkring år 166 f.Kr tog Judas Mackabaios upp kampen mot de grekisk-syriska styrkor som invaderat Palestina. Till en början bodde han och hans män "på hemliga platser i ödemarken" och "levde som vilda djur" står det i berättelsen om hans strider. Mackabéerna, som hans anhängare kallades, anföll till en början i skydd av nattmörkret mål som var dåligt försvarade. Hela tiden försökte de angripa motståndarna när de inte var på sin vakt.

Efter hand kunde mackabéerna utöka sina anfall. De samlade försiktigt ihop anhängare i städerna, och deras styrka räknade efter hand 1 000 man, vilket räckte för att angripa mindre städer.

Till sist hade Judas Mackabaios blivit tillräckligt stark för att börja ett riktigt krig. I slutet av år 165 f.Kr kunde han inta Jerusalem.

Även Sverige har upplevt flera gerillakrig. Länge efter det att Skåne blivit svenskt år 1658 förde snapphanarna gerillakrig mot svenskarna. Det tog lång tid för svenskarna att besegra snapphanarna.

Det har gått över 2 000 år sedan Judas Mackabaios vann sin seger. Gerillakrigarna har fått modernare vapen, men de grundläggande reglerna för gerillakrig är desamma idag som då.

Gerillans taktik

I alla krig är de tre faktorerna skydd, rörlighet, och eldkraft avgörande. De kan kombineras på olika sätt. För en gerilla är rörlighet det absolut viktigaste. Det gäller att snabbt kunna förflytta sig och lägga sig i bakhåll för motståndaren.

Gerillastyrkor slåss alltid på hemmaplan, oavsett om motståndaren är en invaderande styrka från utlandet eller regeringens egna trupper. Det innebär två stora fördelar. För det första känner gerillan till terrängen, vet var nästan dolda bergsstigar går, var man kan ta sig över floder och träsk och var de bästa platserna för bakhåll finns.

För det andra har gerillan ofta stöd av befolkningen. Gerillan blir varnad när fienden är på väg. I avlägsna hus och byar kan gerillans medlemmar få mat och hjälp. Gerillan kan också dölja sig i byarna. Vapnen göms undan, och gerillasoldaterna ser ut som vanliga bönder när soldaterna kommer. Så fort soldaterna lämnat byn tas vapnen fram och gerillan fortsätter sin verksamhet.

ANNONS

Kommunistledaren Mao Zedong, vars styrkor år 1949 efter ett långt inbördeskrig erövrade hela Kina, började sin kamp som gerillaledare. Hans skrifter i ämnet har studerats av gerillor över hela världen. Mao skrev att folket och gerillan skulle vara som "vattnet och fisken".

Att vinna opinionen

Den berömde preussiske militärhistoriken Clausewitz skrev på 1830-talet att en svagare styrka inte behövde besegra motståndarens armé för att vinna, det räckte med att förstöra motståndarens vilja att föra krig. Just detta har gerillastyrkor i alla tider försökt göra.

Propagandan har blivit allt viktigare. I moderna krig vänder sig världsopinionen snabbt mot trupper som ger sig på civila. Det fick USA känna av under Vietnamkriget som tog slut 1975. TV-bilder på byar som bombats eller gråtande vietnamesiska kvinnor och barn skapade en stark opinion mot kriget. Tillräckligt stark kritik försvagar motståndaren och kan ibland få honom att dra sig ur ett impopulärt krig.

Propagandan förs numera också på internet. Alla gerillastyrkor med självaktning har numera egna webbplatser, där kampen och dess historiska bakgrund beskrivs och förskönas. De egna soldaterna utmålas som hjältar, och motståndaren svartmålas. Att använda propaganda är gammalt.

År 1542 utbröt det stora bondeupproret Dackefejden i Småland. Sveriges kung Gustav Vasa lät förklara att upproret utlösts av att han förbjudit handeln med oxar till Danmark. I själva verket oroades upprorets ledare Nils Dacke av att kungen ville stärka sin makt och minska böndernas. Men Gustav Vasas bild av upproret levde kvar i århundraden.

Även synen på snapphanarna har skiftat beroende på vem som skrivit historien. I Stockholm var de banditer, i Köpenhamn hjältar.

Stödet från civila

Det bästa sättet för militären att besegra en gerilla är att få folket på sin sida, men det tar lång tid och är ibland omöjligt. Ett sätt att vinna folket är att genomföra sociala reformer. Men i många länder har de styrande inte alls visat något intresse för reformer utan hellre satsat på att slå ner gerillan med våld.

Det har ofta hänt att rasande soldater hämnas kamraters död genom massakrer på anhängare till gerillan. Ibland har soldater fått order om att förstöra byar och mörda eller fördriva den bybefolkning som misstänks för att skydda gerillan.

Vare sig en by faller offer för hämndlystna soldater eller utplånas på order uppifrån blir resultatet detsamma: ökat stöd för gerillan.

Det finns flera exempel på sådana missgrepp. Under andra världskriget angrep Tyskland år 1941 Sovjetunionen. i Ukraina och Belarus var det många som såg tyskarna som befriare. Under Sovjetledaren Stalin hade miljoner bönder utsatts för terror och tvångssvält. Men tyskarna var besatta av Hitlers propaganda som sa att folken i öst var sämre än tyskarna, så kallade "undermänniskor". Tyskarna gick därför om möjligt ännu hårdare fram än vad Stalin hade gjort. Resultatet blev att tyskarna lyckades med vad Stalin inte kunnat: att göra hela befolkningen i Ukraina till trogna Moskvaanhängare. Hela landsbygden vände sig mot tyskarna. De tyska soldater som föll i gerillans händer hade ingen nåd att vänta.

ANNONS

Att vinna kriget

Genom att orsaka motståndaren stora förluster försöker gerillan nöta ned hans motståndskraft och skapa fruktan hos hans soldater. Genom att, liksom skyterna, alltid dra sig undan ska motståndarens soldater få känslan att kriget är lönlöst och inte kan vinnas. Men det är viktigt var kriget utspelas.

Mellan 1830 och 1962 var Algeriet en fransk koloni. Efter ett långt och blodigt gerillakrig gav fransmännen upp, och Algeriet blev självständigt. Men Frankrike skulle aldrig komma på tanken att ge upp exempelvis Medelhavsön Korsika, som är en del av själva Frankrike. På Korsika har under många år en mindre gerillarörelse krävt självständighet.

I Spanien har organisationen ETA kämpat för att områdena med baskisk befolkning i nordvästra delen av landet ska bli självständiga. Spanien har vägrat att gå med på detta.

I slutet av 1990-talet växte protesterna i Israel mot att landet ockuperat en del av södra Libanon. Gerillaattacker från rörelsen Hizbollah dödade regelbundet israeliska soldater. Kritiken växte mot att israeliska liv gick till spillo; i onödan, tyckte många. Även inne i Israel dödades soldater, men det fick inte någon att säga att Israel skulle ge upp delar av det egna landet.

Krig genom ombud

Gerillan behöver baser där medlemmarna kan vila ut, träna och återhämta sig. Baserna kan ligga i otillgängliga bergsområden eller djupa skogar. Ibland ligger baserna i ett grannland. Gerillan används ofta för att ge en motståndare problem. På så sätt undviker en stat att öppet gå i krig utan för "krig genom ombud".

Det kan löna sig att stödja en gerilla. En sådan styrka kan med små medel ge fienden svåra förluster. I Napoleonkrigen bestod den spanska gerillan av ungefär 20 000 man, men de tvingade Frankrike att hålla minst 40 000 franska soldater i Spanien, soldater som skulle ha behövts på andra platser.

Under andra världskriget erövrade de tyska nazisterna Jugoslavien. Men även om tyskarna behärskade huvudvägarna och de större orterna, kom de aldrig åt gerillan, eller partisanerna som gömde sig i landets otillgängliga berg. Tyskarna tvingades hålla tiotusentals man i Jugoslavien, trupper som kunde ha använts under anfallet mot Sovjetunionen.

I båda fallen berodde gerillans framgångar på stöd utifrån. Spanjorerna fick stöd av Napoleons främsta fiende Storbritannien. I Jugoslavien fick gerillaledaren Tito stöd av de allierade mot nazisterna.

I Nicaragua i Centralamerika tog en vänsterregering makten i mitten av 1970-talet. USA såg detta som ett stort hot och lät beväpna och utbilda en egen gerilla, contras, med uppgift att bekämpa vänsterregeringen.

Gerilla eller terrorister?

Gränsen mellan gerilla och terrorister är ofta flytande och svår att dra. Ofta beror det på vilken sida man befinner sig. Det land som bekämpar en gerilla brukar kalla den terrorister. De som stödjer kallar den befrielsearmé, en beteckning gerillan själv gärna tar upp.

När USA:s dåvarande president Ronald Reagan talade om contrasgerillan i Nicaragua, betecknade han den alltid som frihetskämpar. Nicaraguas regering kallade contras banditer och terrorister.

Under kriget i Kosovo i slutet av 1990-talet bekämpade den kosovoalbanska UCK-gerillan jugoslaviska och serbiska styrkor. UCK kallade sig själv befrielsearmé. I Serbien kallades UCK aldrig annat än terrorister och banditer.

Gerillan och pengarna

Även om en gerilla håller till i isolerade områden, är den beroende av kontakter med omvärlden. Mat och vatten kan man få av befolkningen, men vapen och ammunition måste köpas utifrån eller erövras från motståndaren.

Gerillarörelser har använt olika metoder för att få pengar till vapenköp. I Sydostasien har flera gerillor försörjt sig på att odla opievallmo eller, som i Latinamerika, odla cocabusken som används för framställning av kokain. När de Röda khmererna störtats i Kambodja, kunde de fortsätta sitt gerillakrig i nästan tjugofem år, eftersom de behärskade de viktiga ädelstensfälten runt staden Pailin. I Angola har Unitagerillan kontrollerat viktiga diamantgruvor.

Andra organisationer har krävt "befrielseskatt" av affärsmän och industrier. Så har exempelvis ETA gjort i Baskien. Mycket få vågar neka till sådana krav; alternativet kan vara att få sin fabrik nedbränd eller i värsta fall själv falla offer för ett attentat.

I många länder jorden över har regeringen gett upp hoppet om att kunna utrota gerillan. Det har inträtt ett dödläge där gerillan får behärska en viss del av landet. Regeringen kan eller vill inte besegra den fullständigt, eftersom kostnaderna skulle bli alltför höga.

Gerillans vapen

Eftersom gerillan ska vara rörlig, måste också dess vapen vara lätta att föra med sig. Favoritgeväret är den ryska automatkarbinen Kalasjnikov, som lätt känns igen på sitt magasin som är format som en halvmåne. Det är ett enkelt, tåligt vapen som sällan klickar, även om man ålat genom gyttja och vadat genom floder, något ganska vanligt för gerillasoldater. De amerikanska gevären kan vara bättre rent tekniskt men anses ömtåligare och klickar oftare.

Ett annat favoritvapen är granatkastaren, gerillans egen kanon. Den är ett metallrör som kan ställas in i olika vinklar i förhållande till marken. Beroende på vinkeln går granaten olika långt.

LÄS MER: Terrorism

LÄS MER: Terrorismens historia

LÄS MER: Vad är terrorism?

LÄS MER: Kolonial frigörelse

LÄS MER: Snapphanar

LÄS MER: Bondeuppror

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Nämn minst tre olika orsaker som förklarar varför gerillarörelser bildas.
Vilken taktik använder sig gerillan av i krigföring?
Varför är det viktigt att vinna opinionen i krig?
För gerillan är det ofta viktigt att få stöd av civila. Hur kan det gå till?
Gerilla ses ibland som terrorister och ibland som frihetskämpar. Motivera.
Ge några exempel på hur gerillarörelser ibland finansierar sin verksamhet.
Nämn några av de vapen dagens gerilla använder sig av och förklara varför just dessa är populära hos gerillan.

Ta reda på:

Nämn ett par ställen i världen där det idag pågår en konflikt som involverar gerilla. Vad handlar konflikterna om?

Litteratur:
Ian Drury (red.), The Times History of War: The Illustrated Military History of the World - From Ancient Civilisation to the 21st Century, Times Books, 2000
Geoffrey Regan, The Guinness Book of Decisive Battles, Guinness Publishing Ltd, 1992
Nationalencyklopedin, del 7, Bokförlaget Bra Böcker, 1992
John P. McKay, A history of world societies, Houghton Mifflin, 2000

FÖRFATTARE

Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare

Senast uppdaterad: 8 november 2024

Publicerad: 10 november 2021

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio