Från mitten av 700-talet började svear och andra skandinaver att söka sig österut. Målet var floder som Volga, Dnjepr och Volchov i dagens Ryssland. I flera hundra år kom de östliga vikingarna och deras ättlingar att bedriva handel, erövra städer som Novgorod och Kiev samt söka sig ända till Konstantinopel och Bagdad. Skandinaverna uppblandades med slaver och andra folk. De låg bakom blodiga erövringar, stadsbyggen och vinstgivande handel. Eftervärlden har på sätt och vis fört striden vidare, om än med andra medel. Medan man från svenskt håll framhållit det skandinaviska elementet i det tidiga Rysslands grundande lyfte sovjetiska forskare istället fram det slaviska.
Medeltidens Novgorod. Del från en målning av Apollinary Vasnetsov (1856-1933), modifierad av SO-rummet.
Holmgård
Två kilometer söder om dagens Novgorod, längs floden Volchov, har arkeologerna återfunnit vad som anses vara vikingarnas ”Holmgård”, enligt en rysk krönika anlagd av vikingahövdingen Rurik. Platsen ligger på en ö, omsluten av två flodarmar där Volchov delar sig. Den var svår att angripa eftersom flodspärrar lades ut. Ruriks stad, Gorodisjtje, anlades vid 800-talets mitt och tros som mest ha bebotts av 600 personer. En mindre del bodde kring fursten i den relativt lilla borgen - furstens familj och tjänare, de närmaste männen och uppsatta köpmän. Vid flodstranden höll hantverkare, sjömän och skeppsbyggare till. Nytillkomna skandinaver, ättlingar till tidigare vikingar och lokal befolkning blandades successivt alltmer.
ANNONS
I själva Novgorod har inga rester av någon 800-talsborg återfunnits. Forskarna har därför länge varit intresserade av området Gorodisjtje. Ändringar av flodernas lopp och andra världskrigets härjningar har dock försvårat arkeologernas arbete. Från 1970-talet har utgrävningar framgångsrikt bedrivits, från 1994 gemensamt av ryska och svenska forskare. Spetsade försvarspålar har återfunnits, liksom nordiska spännen, torshammare, beslag och hängsmycken. Att det var härifrån Rurik och hans efterkommande (eller andra skandinavättlingar) styrde sitt rike under vikingatiden anses därmed vara klarlagt.
Skandinaviska vikingatåg i österled
Vikingatiden sträcker sig från cirka år 750 till 1100. Nordbornas handelsfärder och rövarfärder i Väst- och Östeuropa samt på de ryska floderna ned mot Konstantinopel (dagens Istanbul) sammanfaller med vandalers och andra erövringsfolks härjningar. Från 800-talet omtalas nordborna i bysantinska, arabiska, slaviska och även västeuropeiska skrifter som ”rus”. Uttrycket förekommer inte på nordiskt område, bara i österled. Historikern Peter Sawyer anser att ordet troligen hämtats från finska ”ruotsi” (svensk). Benämningen, som från början begränsats till främst svear som bosatt sig i Ryssland från 800-talet, kom så småningom också att inkludera både skandinaver och icke-skandinaver längs Rysslands floder, i Novgorod och Kiev. Efter 989, då Kievstaten övergått till kristendomen, kunde rus även stå för en ortodox kristen. ”Varjager” eller ”väringar” har också använts om skandinaver i österled, bland annat i den ryska Nestorskrönikan, skriven i början av 1100-talet. Begreppen är något yngre än rus och har troligen använts främst som beteckning för skandinaver i militär tjänst hos härskarna i Rus eller Bysans (Konstantinopel).
Vakttorn och mur från sen medeltid i Novgorods "kreml", den borg som utgjorde stadens försvar.
Mer eller mindre våldsamma handelsfärder hade förekommit tidigare. Under 600- och förra delen av 700-talet begränsades de dock till Östersjöns stränder. Från cirka 750 finns en bosättning vid Staraja Ladoga (Gamla Ladoga), den första med skandinaviska invånare i nordvästra Ryssland. I närheten av bosättningen har man hittat en talisman föreställande Oden liksom en skandinavisk gravplats (båtgravar), från 800-talets mitt. Ladoga växte med handeln och alltfler skandinaver blev permanenta invånare och uppblandades med slaver och finnar. Så småningom deltog inflyttarna livligt i handeln med kazarerna där pälsar byttes mot silver, och även i handel ända ned till Bagdad.
ANNONS
Peter Sawyer poängterar att de geografiska och ekonomiska skillnaderna mellan Västeuropa och Ryssland ledde till skilda beteenden från vikingarnas sida. I väst fanns dyrbarheter som man helt enkelt kunde röva med sig hem. I öst var dels geografin, dels bristen på sådana tillgångar hinder för rövarverksamhet. Istället kunde man bygga upp förmögenheter genom att organisera skatteuppbörd och etablera nät av lönsam handel. Att våld användes i det sammanhanget var sannolikt, men vikingarnas verksamhet drevs här med nödvändighet utifrån ett mer långsiktigt perspektiv.
Rurikätten
Staden Novgorods geografiska läge.
Även om arkeologiska fynd kan belägga förekomsten av skandinaver i ”Holmgård” finns inga säkra bevis för gestalten Rurik. Han omtalas i Nestorskrönikan som den skandinav som 862 besegrade sina skandinaviska rivaler och inrättade det rike vars högkvarter ursprungligen anses ha funnits i Gorodisjtje. Krönikan är dock skriven ett par hundra år efter dessa händelser och tillägnad Kievs dåtida furstar. Enligt berättelsen ska Rurik och hans bröder ha erbjudits makten av invånarna:
Vårt land är rikt och stort men det finns ingen ordning i det. Kom och var furstar över oss.
Källkritiskt är krönikan problematisk. Skildringen återspeglar troligen maktförhållanden vid 1100-talets början och den tidens ättlingars försök att legitimera sin makt med hjälp av uppgiften om erbjudandet till Rurik.
Det finns mer samtida källor till rusernas/varjagernas verksamhet i öster. De ger dock en annan typ av information: det handlar mer om utseende och beteende än om maktstrukturer. Mest känd är en berättelse av Ibn Fadlan, medlem i den ottomanska kalifens beskickning till Volgabulgarerna vid 900-talets början. Ruserna beskrevs som ”palmträd, blonda och rödlätta”. Varje man bar yxa, svärd och kniv samt var tatuerad. Kvinnorna bar över bröstet en dosa av järn, silver, koppar eller guld - allt efter mannens förmögenhet. På minuskontot, enligt Ibn Fadlan, fanns krigarnas dåliga hygien och närmast omåttliga öldrickande.
Rurikätten nöjde sig inte med Novgorod. Även Kiev erövrades. På dödsbädden (eventuellt år 879) ska Rurik ha testamenterat riket till Oleg (Helge), emedan hans andre son Igor (Ingvar) var för ung. Under Oleg expanderade riket väster om nuvarande Smolensk. Även Konstantinopel angreps. Brutala härjningar ska ha genomförts 906 eller 911. Från det senare tillfället finns ett fredsfördrag bevarat. Igor I som tog vid, levde till ca 945 och hade dessförinnan med våld övertagit Kiev från den gren av ätten som dittills styrt staden.
Kontrollerade handelsvägen till Konstantinopel
Med makten över Kiev kontrollerades handelsvägen till Konstantinopel. Handeln hade liksom Rusriket expanderat och nådde sin höjdpunkt 940-950. Igor efterträddes av hustrun Olga (Helga). De forna skandinaverna hade nu alltmer assimilerats i det östliga samhället. Nya härförare från Norden sågs knappast automatiskt som fränder utan lika gärna som konkurrenter. Olgas son Svjatoslav tog vid och därefter Vladimir. Den senare har gått till historien som den som övergick från hedendom till ortodox kristendom, 988. Vladimir regerade i Novgorod men efter strid med sina bröder övertog han också Kiev. Där inrättade han för Konstantinopels räkning varjagerna som en militär styrka. En av legosoldaterna i styrkan var, vid 1000-talets mitt, Harald Hårdråde, gift med en av Vladimirs sondöttrar och sedermera kung i Norge.
ANNONS
Vid slutet av 900-talet ersatte Novgorod Ladoga och Ruriks Gorodisjtje som nordligt fäste. De äldsta fynden i staden härrör från 920-talet, men den politiska makten flyttades troligen först efter Vladimirs övergång till kristendomen. För kyrkan var det en fördel att det nya styret kunde upprättas på ny mark, med visst avstånd till hedningarna.
Stormän och köpmän följde efter. I början av 1000-talet var Novgorod ett politiskt, religiöst och kommersiellt centrum för nordvästra Ryssland. Samtidigt minskade handeln med islamiska mynt. Flera av de muslimska statsbildningarna befann sig i kris och led av silverbrist. Novgorods köpmän såg alltmer Östersjön som sin främsta marknad. Tyska och anglosaxiska mynt började nu komma in i staden.
Starka skandinaviska influenser i Novgorod
Novgorods stadsbild är påverkad av sina grundares delvis skandinaviska rötter. I den gamla stadsplanen gick Varjaggatan österut från S:t Olafskyrkan vid Volchovs östra strand. I närheten av kyrkan låg de gotländska köpmännens egen gård. Båda byggnaderna låg nära härskaren Jaroslavs nya kungsgård. Jaroslav var son till Vladimir och modern var syster till Konstantinopels härskare. Kristnandet hade knutit samman de forna skandinaverna med Bysans.
Vikingarna bedrev inte bara handel. I de områden där de och deras ättlingar kom att styra var det viktigt att ta upp skatt, även i natura som t.ex. skinnvaror.
På andra sidan floden, förbunden via en bro, bredde stadens västra del ut sig. Om den östra dominerades av handel var den västra maktens boning. Katedralen och biskopsgården låg inom stadens borg (kreml eller detinets) och skyddades av murar och vallgrav. Utanför de centrala delarna bodde yrkesgrupper som fiskare, smeder och andra hantverkare. Liksom senare i medeltidens Stockholm (Köpmannagatan, Skräddargatan) bodde respektive yrkesgrupp i huvudsak på en egen gata.
Jaroslavs son, liksom farfadern med namnet Vladimir, lät uppföra Sofiakatedralen på 1040-talet. Under sin storhetstid hade stadsstaten Novgorod ca 20 000 invånare och man behärskade ett område upp till Vita havet och Barents hav. När Kievriket försvagades blev Novgorod alltmer självständigt.
Vid 1100-talets mitt var det dags för nya besökare från Skandinavien, denna gång i form av korståg. Efter kyrkosplittringen år 1054 mellan västkyrkan och den östliga, ortodoxa kyrkan, betecknades nämligen de ortodoxa troende närmast som hedningar. Jämfört med 300 år tidigare var det dock svårare att vinna mark i Ryssland. Invånarna, av blandad skandinavisk-slavisk stam, var bättre organiserade och kunde också svara med krigståg västerut. Sigtuna, som tidigare antogs ha bränts ned av ryssar 1187, förstördes sannolikt inte helt. Förövarna kom österifrån, men utgjordes snarare av vender (ett västslaviskt folk längs Östersjökusten), ester eller karelare.
ANNONS
ANNONS
Novgorod behöll sin ställning som självständig handelsstat till 1471 då staden dukade under för Ivan III av Moskva. Staden försvann därefter som självständig aktör. År 1611 stormades den av svenska trupper som höll den ockuperad till freden i Stolbova 1617.
Rysk vs svensk syn på Rysslands tidiga historia
Religionsvetaren Per-Arne Bodin har diskuterat på vilket sätt skandinaverna påverkade Ryssland. Möjligen är det i de ryska krönikorna som en sådan påverkan går att finna. Med sin mustiga, halvt anekdotiska stil påminner de mer om fornnordisk berättartradition än om bysantinsk.
Bild: Wikimedia Commons Målning av Apollinary Mikhaylovich Vasnetsov (ca 1909) som föreställer Novgorods medeltida bebyggelse.
Med arvet från Bysans fick Ryssland en statskyrka underordnad staten. Att kyrkslaviskan blev kyrkospråk istället för grekiskan innebar att arvet från Aten hindrades att slå igenom ordentligt, vilket också fick betydelse för hur renässansen, upplysningen och den liberala demokratin togs emot. I Novgorod fanns ett mer öppet styre än vad som kom att bli fallet i det Ryssland som byggdes upp från Moskva. Troligtvis hade även dagens Ryssland sett annorlunda ut om istället Novgorod fått ange tonen.
ANNONS
ANNONS
En likhet finns emellertid mellan Sverige och Ryssland. Genom historien har båda sidor lagt tonvikt på den egna sidans betydelse för Rysslands framväxt. Från svenskt håll har rusernas svenskhet framhållits långt fram i tiden. Ryska forskare har istället förringat det skandinaviska inslaget och lyft fram de slaviska rötterna till den stat som för tusen år sedan inte bara styrde i Gorodisjtje utan också behärskade handelsvägarna ned mot Konstantinopel och till och med hotade Bysans med sina krigståg. Det fåtal ryssar som till stora delar accepterat de tidiga rusernas svenskhet har lättare att identifiera Ryssland med den västliga traditionen istället för den östliga. På så sätt berör frågan om ruserna en central tvistefråga i ryskt tankeliv.
Vilka var de huvudsakliga floderna som nordiska vikingar sökte sig till i Ryssland under 700-talet?
Vem var vikingahövdingen Rurik och hur kan han relateras till "Holmgård"?
Vad menar historikern Peter Sawyer med att geografiska och ekonomiska skillnader mellan Västeuropa och Ryssland påverkade vikingarnas beteende i de två regionerna?
Vilka källor nämner Rurik och vilken kritik finns mot dessa källor gällande hans existens och roll i skapandet av ett rike?
Hur kom makten över Kiev att påverka handelsvägen till Konstantinopel under vikingatiden?
Litteratur: Holger Arbman, Svear i österviking, 1955 Bysans och Norden, red. Elisabeth Piltz, 1989 Krijnie Ciggaar, Western travellers to Constantinople, 1996 Mats G. Larsson, Vikingar i österled, 1997 Per-Arne Bodin, Ryssland och Europa, 1993 Catharina Ingelman-Sundberg, "Leran dolde mytomspunnen borg", Svenska Dagbladet, 23/1 2001 Mats G. Larsson, Rusernas rike, 1993 Peter Sawyer (red.), The Oxford illustrated history of Vikings, 1997 Peter Sawyer, Kungar och vikingar: Norden och Europa 700-1100, 1991
I veckans avsnitt (inspelat i slutet av januari 2022) pratar Mattias Axelsson, gymnasielärare i historia och samhällskunskap, om Krimhalvöns historia och bakgrunden till konflikten mellan Ryssland och Ukraina.
