En ny kraftmaskin
Franklin uppfann åskledaren. Den var ett skydd mot elektricitet, men ingen teknik för att använda elektricitet. Ingen hade ännu klart för sig att elektricitet kan ge ljus, värme och kraft och föra ljud och bild jorden runt.
Men upptäckterna började komma tätare.
Italienaren Galvani lade 1786 märke till att lårmuskler från nyligen dödade grodor tycktes få liv, när de kom i kontakt med en järntråd. Han trodde att lårmusklerna innehöll elektricitet som frigjordes när de kopplades till tråden. Hans landsman Volta räknade ut vad det var fråga om. Benen hängde på en kopparkrok. Det var fuktigheten i köttet och de två metallerna koppar och järn som tillsammans skapade elektricitet.
Volta byggde år 1800 det första elektriska batteriet. Det bestod av koppar- och zinkplattor skilda åt av tyg som dränkts in med svavelsyra.
År 1819 visade dansken Örsted att elektrisk ström kan få en magnetnål att röra sig. Tidigare hade man trott att magnetism och elektricitet var två olika fenomen. Nu började det bli klart att det var fråga om samma sak.
Elektrisk ström sätter en magnetnål i rörelse... Då bör väl en magnet som rör sig kunna frambringa elektrisk ström... Ungefär så resonerade engelsmannen Michael Faraday. Han förde en magnet genom en slinga koppartråd - och tråden blev strömförandel Magneten kunde skapa elektricitet.
Detta experiment år 1831 är kanske historiens viktigaste.
Några veckor senare hade Faraday konstruerat en enkel apparat som producerade elektricitet. Det var en generator, ofta kallad dynamo.
Generatorn kunde drivas av ett vattenhjul, av väderkvarnsvingar eller av en ångmaskin som eldades med kol. I vår tid drivs också generatorer av den ånga som bildas i kärnkraftverk.
Michael Faraday fick aldrig uppleva elektricitetens segertåg. Det kom först mot 1800-talets slut.
Den elektriska motorn
På en stor teknisk utställning i Wien 1873 fick besökarna se något verkligt nytt. Ett litet vattenfall var uppbyggt, och i det snurrade ett vattenhjul som drev en generator. Från den gick elledningar till en annan generator, som stod en bit från vattenfallet. Ström från generator 1 fick ankarhjulet i generator 2 att snurra. Den fungerade som en motor - en kraftmaskin. Ångmaskinen hade fått en konkurrent.
I början av 1900-talet hade elmotorn lämnat experimentstadiet, och elledningar hade byggts ut i städerna och över tättbefolkad landsbygd. Alla små verkstäder som inte hade råd att skaffa en ångmaskin fick nu en kraftkälla som passade dem. Det gick inte att för praktiskt bruk tillverka små och billiga ångmaskiner - det visade 150 års erfarenhet. Jämförd med ångmaskinen hade elmotorn dessutom två andra plus: Den var tyst, och den spred inte rök och sot över omgivningarna.
Större fabriker skaffade sig en elmotor till varje maskin istället för att ha en enda, stor ångmaskin som genom ett krångligt och farligt system av långa axlar, remmar och remskivor drev alla maskiner.
Hantverkare och bönder skaffade sig till att börja med bara en enda elmotor. Den var inte tyngre än att de kunde flytta den mellan olika maskiner och till exempel koppla den till en cirkelsåg, en svarv eller ett tröskverk.
LÄS MER: Michael Faraday - elektricitetens utforskare
LÄS MER: Elektricitetens historia, del 2: Belysningsrevolutionen
LÄS MER: Elektricitetens historia, del 3: Informationsrevolutionen
LÄS MER: James Clerk Maxwell - om de elektromagnetiska vågorna
LÄS MER: Vetenskap, teknik och kommunikationer 1776-1914
LÄS MER: Vetenskapspersoner och vetenskapshistoria
LÄS MER: Elektricitetens genombrott
LÄS MER: Vattenkraft i modern tid: Ångmaskinen och vattenkraftverk