Elektricitetens historia, del 2: Elektrisk belysning och hushållsmaskiner
För 5 000 år sedan hade egyptiska arbetare oljelampor när de sökte sig fram i pyramidernas mörka gångar. Vid vår tideräknings början talade Jesus om hur viktigt det är att ha olja i sin lampa. Kejsar Augustus hade en oljelampa när han läste brev om kvällen. Genom årtusenden hade alltså människor en svag och fladdrande belysning inomhus. Utomhus hade de knappast någon belysning alls. Allt ljus kom från öppna lågor. Soldater med facklor följde kejsar Augustus när han gick genom Rom sedan mörkret fallit. Karl den store måste år 800 fortfarande nöja sig med facklor. Napoleon hade det inte så mycket bättre 1 000 år senare. Men det hade börjat ljusna.
Utvecklingen av glödlampan förändrade tillvaron för människor över hela världen.
Glödlampan gav ljus åt alla
När den italienske fysikern och uppfinnaren Alessandro Volta (1745-1827) konstruerade batteriet visade det sig att elektrisk ström kan få en metalltråd att glöda. Men tråden brändes snabbt sönder, och så slocknade ljuset. Båglampan var en stabilare konstruktion. Mellan två kolstavar tändes en ljusbåge när strömmen slogs på. Ljuset var intensivt och passade bra utomhus och i stora rum som fabrikshallar och teatrar. Men båglamporna luktade bränt kol, och de drog mycket ström.
ANNONS
Fotogenlampan
År 1860 kom fotogenlampan, en amerikansk uppfinning, till Sverige. Den gav ett klart, fast sken och blev vanlig också på landsbygden.
Fotogenen var dyr. Det fick räcka med en lampa över köksbordet. I förmögna hem ställdes också en fotogenlampa med vacker skärm på bordet i sällskapsrummet. Där samlades familjen när kvällen kom. Man satt kring aftonlampan. Kvinnorna handarbetade. Oftast läste någon högt och de andra lyssnade. Utanför fotogenlampans ljusring var det skumt i rummet.
År 1878 beslutade den amerikanske uppfinnaren Thomas Alva Edison att han skulle satsa allt för att konstruera en elektrisk belysning som skulle vara billig och passa överallt.
Edison var en man med självförtroende. När han två år tidigare hade invigt sitt laboratorium i Menlo Park i New York hade han sagt: "Jag räknar med att göra en liten uppfinning var tionde dag och en stor var sjätte månad."
Nu satsade han sina pengar och sina och medarbetarnas krafter på belysningen. "Detta kommer att bli en guldgruva", skrev han i ett brev.
1879 hade arbetsgruppen, som skulle få fram en glödlampa, löst sin uppgift. Lösningen var en tråd av sammanpressat kol, innesluten i en lufttom glasbehållare.
Den första offentliga demonstrationen var noggrant planerad, och den blev en succé. På nyårsafton 1879 badade hela laboratoriet i Menlo Park i elektriskt ljus. Besökare fick själva lov att trycka på knappar och släcka och tända de fantastiska lamporna.
Edison hade sinne för reklam.
Uppfinningen av glödlampan var ett lagarbete, men äran blev hans. Andra uppfinnare hade samtidigt som Edison konstruerat liknande glödlampor - så en glödlampa skulle även ha tagits fram utan honom.
Edisons stora insats var hela det system som han byggde upp för att ordna elektriskt ljus till alla bostäder. Hans lampor skulle lysa i alla hem inte bara i rikemanshusen.
ANNONS
ANNONS
För att alla bostadshus, kontor, fabriker och efter hand bondgårdar skulle kunna använda glödlampor krävdes det att ledningar drogs fram och monterades in i husen. Det krävdes lamphållare och kontakter, elmätare och säkringar. Det krävdes att kraftverk som producerade el byggdes.
Edisons General Electric Company bildades 1892. Det växte snabbt. Idag är det ett av världens största företag med hundratusentals anställda.
Ljus i hus och på gator
Den skotske ingenjören William Murdock lyste 1792 upp sitt hem med gasljus. Gasen kom från stenkol som hettades upp. 1804 satte Murdock upp 900 gaslampor i en bomullsindustri. Några år senare monterades gatlyktor upp i London, och snart blev gatlyktor vanliga i större städer. Gasljuset blev också vanligt i fabriker, som sedan kunde köra nattskift. I förmögna människors hem i städerna började också gasljus bli vanligt.
Gasljuset var ett stort framsteg. Lågan gav ett bra ljus. Men gasen var inte ofarlig. Människor förgiftades av utströmmande gas. Dova knallar från exploderande gas, och snabbt uppflammande eldsvådor var vanliga i städerna.
I arbetarhem i städerna hade man inte råd med gasljus, och på landsbygden fanns det inga gasverk och inga gasledningar. Man kunde tända talgljus, men de kostade pengar så det gällde att spara. Vaxljusen var ännu dyrare.
Det vanliga för drygt 150 år sedan var att folk trevade sig fram i skumrask och mörker. Måste man ha ljus var det vanliga att man lyste sig med en halvmeterlång brinnande sticka av furu. Ett barn som tyckte att det var kusligt att gå ut till dasset i mörkret kunde få en sticka att lysa sig med.
Det viktigaste ljuset inomhus i de flesta svenska hem var precis som i vikingatidens bondgård elden på härden eller i den öppna spisen.
ANNONS
Ljus över Sverige
I svenska städer tändes de första glödlamporna kring 1890. Kring 1910 var elektriskt ljus vanligt i städerna. Men i glest befolkade delar av landsbygden dröjde det in på 1950-talet innan ledningar dragits fram och nästan alla gårdar hade fått råd att skaffa elektriskt ljus och el till maskiner.
Det elektriska ljuset var en glädje - allra mest för kvinnorna. Tänk att bara trycka på en knapp och få ljus i köket och ljus i ladugården! I vanliga fall allvarsamma mödrar skrattade och sjöng och släckte och tände det underbara ljuset.
Men det gällde att spara på "elen" som på allt annat. Ljuset borde släckas tidigt på kvällen, så att husets folk fick sova och hämta krafter till en ny arbetsdag.
Ungdomar som ville sitta uppe och läsa - kanske rent av ligga och läsa - fick sig en åthutning. "Läsa så här sent! Nu släcker du, så sparar du synen och strömmen som kostar pengar." Läxläsning kunde kanske gå för sig. Men att läsa tidningar och romaner var "nöjesläsning", och det hade hårt arbetande människor varken tid eller råd med, tyckte de äldre.
Arbetet i hemmen förändras
Arbetet i ett hem är på ett sätt detsamma idag som för 100 år sedan. Vi ska laga mat och diska, städa och tvätta och stryka. För 100 år sedan var detta nästan enbart kvinnoarbete.
Bild: Richard Warren Lipack Lampan som gjorde Edison rik och berömd: en tråd pressad av kolpulver innesluten i en lufttom glaskolv.
Elektriciteten har förändrat hemarbetet från 1910 och framåt. Det var en stor, teknisk revolution. Den första elektriska apparaten som snabbt slog igenom var strykjärnet. Det var underbart att få ett strykjärn som inte värmdes på spisen eller av glödande kol inne i järnet. Båda modellerna drog ofta sot med sig. Ett enda litet svart korn kunde förstöra den rena, vita blusen eller skjortan. "Ty har man blott en enda gång använt ett elektriskt strykjärn, vill man endast i de mest trängande nödfall återgå till det gamla, nedsotande strykjärnet med sina oregelbundna vanor." Så skrev en expert på hushållsarbete.
ANNONS
ANNONS
Dammsugaren var den första hushållsmaskinen med elmotorer. Snart fanns det också motordrivna tvättmaskiner. Nu monterades även elspisar och kylskåp in.
". . .elektriciteten blir oss slutligen något lika naturligt och nödvändigt som syret i luften - vi märker det först när vi saknar det", stod det i tidningen Husmodern år 1921.
Hushållsmaskinerna kostade pengar, mer än vad man hade råd med i många arbetarhem och bondehem. Men från 1950 och framåt blev hushållsmaskinerna vanliga också där.
Vilken typ av ljuskällor använde sig folk av innan glödlampan slog igenom?
Resonera kortfattat om hur bristen på bra ljuskällor påverkade människors liv förr i tiden. Jämför gärna med hur vi har det idag.
Under 1800-talet användes ibland gaslampor för att lysa upp städer. Varför kunde användningen av gaslampor ibland vara farlig?
Uppfinnaren Thomas Alva Edison skrev i sina brev att hans företags utveckling av glödlampan "kommer att bli en guldgruva". Varför var han så säker på det? Resonera.
När fick vi elektriskt ljus i Sverige, och när blev det vanligt i städer och på landsbygden?
Resonera kring hur elektriciteten har påverkat och förändrat hushållsarbetet (arbetet i hemmet) under 1900-talet jämfört med tidigare århundraden.
Text: Lars Hildingson, historielärare och läromedelsförfattare
