På 1950-talet började "arga, unga män", en översättning av engelskans "angry young men", klä sig i jeans och tröjor istället för finkläder. De unga männen fick snart sällskap av arga, unga kvinnor. De unga var författare och skådespelare. De var missnöjda med det samhälle som styrdes av direktörer och politiker i mörka kostymer (med byxor som hade pressveck!).
Till jeansen hade de unga en kortärmad tröja av bomull som kallades T-shirt, därför att den såg ut som ett T. Det amerikanska ordet gled snabbt in i andra språk. Tröjan var från början en undertröja som amerikanska soldater bar närmast kroppen för att skydda skjortan så att den inte behövde tvättas så ofta. T-shirten var vit och syntes inte under skjortan och slipsen. Så började man använda tröjan också till civila kläder, slipsen slängdes och skjortan knäpptes upp i halsen. T-shirten fick färg och spreds över världen tillsammans med jeans och rockmusik.
Flickor och pojkar gick i likadana tröjor och byxor. Det nya modet fick också ett engelsk namn: Unisex.
Ungdomskulturen
Snart började modeskaparna förändra jeansen. Vissa år skulle de vara rymliga, andra år ska de sitta stramt, "tight", och så kom perioder när de ska sitta tight upptill men vara utställda nedtill.
I rika länder som Sverige blev tonåringar på 1960-talet en viktig grupp för modeindustrin. De hade mer pengar att röra sig med än tidigare årgångar av tonåringar.
Särskilda barnkläder hade det funnits tidigare, men inga tonårskläder. Efter konfirmation gick pojkarna i kostym och överrock som pappa, och flickorna hade klänning och kappa som mamma.
Nu blev tonåringarna viktiga konsumenter för modeskaparna, som lanserade särskilda tonårskläder, och till dem hörde jeans av årets modell.
Den som med kläderna ville visa vrede och protest på 1960-talet hade slitna jeans, lappade eller med öppna hål och revor. Slitna kläder kunde man leta fram i secondhandbutiker i fattiga stadsdelar, och på marknader för gamla militärkläder kunde man göra fina fynd.
Men modeindustrin hakade snabbt på den nya trenden och tillverkade slitna jeans med färdiga lappar och revor.
Den blåa denimen fick också konkurrens av andra, mera färgglada tyger.
Detta hände på 1970-talet, då rekordåren led mot sitt slut i Sverige. Mormor och morfar, som var födda på 1920-talet, tittade stort på tonåringarna.
De äldre var ju glada över att kunna lyfta sig ur det fattiga enkla livet och få råd med större bostad och egen bil och mer kläder i garderoben.
Varför gick barnbarnen i lump?
Kostym och lång klänning tillbaka
På 1980-talet blev det åter vanligt med kostym, skjorta och slips bland unga män. Men inte riktigt lika högtidligt som på Hjalmar Brantings tid, då farmors far var klädd som "Hjalle". Åtminstone skulle slipsknuten vara lite knölig och sned. Unga kvinnor fick lov att klä sig i långa romantiska klänningar och gärna med västar och jackor i lager över varandra.
Mot slutet av 1980-talet kom denim tillbaka med ett sådant genomslag att det blev brist på tyget. Syfabrikerna i Europa och USA måste köpa denim från Japan.
Vilka är de nya signalerna?
Idag är jeansen självklara storsäljare jorden runt. På stormarknader går ålderspensionärer i jeans och drar shoppingvagnarna.
Som protest har jeansen spelat ut sin roll.
Idag kan en minister inviga ett event. Ingen är förvånad över att hon är klädd i jeans. Hon kan höra till vilket som helst av våra politiska partier. Direktören har jeans. Kronprinsessan har jeans.
Vilka är tecknen, signalerna just nu? Ja, de växlar snabbt och därför går frågan inte att besvara i en artikel om historia. Svaret riskerar att bli komiskt föråldrat.
Eller är det så att du direkt vet svaret, därför att du bär det på dig i form av de kläder som du tog på dig för några timmar sedan?
LÄS MER: Historia om mode, utseende och hygien
LÄS MER: Modets makt
LÄS MER: Kläder förr - en rikedom
LÄS MER: Lätta fakta om klädernas historia