I gryningen den 1 september 1939 avlossade det tyska krigsfartyget SMS Schleswig-Holstein sina kanoner mot garnisonen på den polska halvön Westerplatte, i närheten av fristaden Danzig (idag Gdansk). SMS Schleswig-Holstein var ett ålderstiget tyskt slagskepp sjösatt före första världskriget, och sedan 1935 hade fartyget fungerat som ett skolskepp för sjökadetter. Fartyget hade angjort hamnen i Danzig en vecka innan anfallet under förevändningen om att det var ett vänskapsbesök. I själva verket inväntade fartygets kapten Hitlers anfallsorder. Beslutet om anfall hade först varit beräknat att komma redan den 26 augusti, men hade alltså dröjt fram till gryningen den 1 september. Förutom fartygsbesättningen fanns 250 tyska soldater ombord, väl gömda under däck. Planen var att de skulle landsättas i Danzig vid anfallet.
1 september 1939 - Tyskland anfaller Polen
ANNONS
Samtidigt som SMS Schleswig-Holstein öppnade eld, korsade mer än en miljon tyska soldater gränsen mellan Tyskland och Polen, understödda av tung artillerield och bombflyg.
Iscensatt polskt anfall
Kvällen innan angreppet mot Polen iscensatte den tyska säkerhetstjänsten ett polskt anfall mot skogvaktarstugan i Pitschen, tullstationen i Hochlinden, och radiostationen i Gleiwitz. Samtliga platser belägna vid den tysk-polska gränsen.
Hjärnan bakom dessa påhittade polska attacker var SS-chefen Heinrich Himmlers trofasta hantlangare Reinhard Heydrich. På hans order lät SS-soldater avrätta sex fångar iklädda polska uniformer i koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin. Kropparna transporterades sedan till radiostationen i Gleiwitz, där de placerades ut samtidigt som tyska soldater avlossade sina vapen för att ge sken av att de var under beskjutning. På så vis kunde den nazistiska propagandan basunera ut att Polen genomfört ett fegt och oprovocerat anfall mot Tyskland, och att dessa handlingar inte kunde passera obemärkt.
Även under den föregående veckan hade de anställda vid Joseph Goebbels propagandaministerium (som var beläget i ett 1700-talspalats mittemot Rikskansliet i Berlin) varit fullt sysselsatta med att fabricera och sprida groteska nyheter om hur tyska medborgare bosatta i Polen blivit våldtagna, kastrerade, och till och med mördade på grund av sin härkomst.
Posthuset i Danzig
Inne i staden Danzig hade nazisterna under ledning av Albert Forster (1902-1952), som var Gauleiter, alltså ledare för partidistriktet, laddat upp med vapen och ammunition för att så snabbt som möjligt kunna erövra de byggnader som tillhörde den polska staten, samt gripa och avrätta polska ämbetsmän.
Kort efter att SMS Schleswig-Holstein öppnat eld höll Albert Forster ett radiotal till folket i Danzig, i vilket han förklarade att staden återbördats till det Tyska riket. Forster hade redan den 24 augusti börjat titulera sig Danzigs statsöverhuvud, och denna nazistiska uppladdningen i staden hade inte gått någon obemärkt förbi. Det hade föranlett de anställda vid det polska postkontoret i Danzig att höja säkerheten. De hade bland annat försett sig med enklare handeldvapen som levererats av den polska militären. Postkontoret hade också fått förstärkning av reservofficeren Konrad Guderski (1900-1939) som tränade de anställda i hur de skulle agera om det värsta tänkbara scenariot inträffade.
Det polska postkontoret i Danzig upprättades 1920 i samband med att den autonoma fristaden Danzig tillkom i enlighet med Versaillesfreden, och kontoret tillhörde den polska staten. På morgonen den 1 september 1939 då tyskarna stängde av strömmen samt kapade telefonförbindelsen till postkontoret, befann sig närmare ett 60-tal anställda i byggnaden, inklusive den 10-åriga flickan Erwina, som bodde där tillsammans med sina föräldrar. Fadern var nämligen anställd som postkontorets fastighetsskötare.
Redan kort efter att de första skotten avlossats från SMS Schleswig-Holstein, inledde tyskarna sin första attack mot huset.
ANNONS
Modiga försvarare
De postanställda lyckades mot alla odds slå tillbaka våg efter våg av tyska anfall, och trots stora förluster lyckades de döda ett tiotal tyska soldater. Tyskarna trängde in genom porten men sköts ner av de modiga försvararna. Vid lunchtid den 1 september fick angriparna förstärkning av nyanlända enheter från fronten, som öppnade eld mot byggnaden med två 75 mm artilleripjäser. Men inte ens denna kraftsamling fick försvararna att ge vika.
Istället för att fortsätta anfallet utlyste tyskarna en två timmar lång vapenvila som de svekfullt utnyttjade till att aptera en 600 kg tung sprängladdning under ena sidan av byggnaden. Då denna bomb utlöstes vid 17-tiden rämnade väggarna, varefter tyskarna kunde erövra större delen av posthuset utom källarplanet, där de återstående försvararna hade barrikaderat sig.
Tillfångatagna försvarare av det polska postkontoret i Gdansk, 1 september 1939.
De svårt skadade transporterades till ett gestapokontrollerat sjukhus. Flera av dem avled, däribland den 10-åriga flickan Erwina. Hon var en av alla de cirka 200 000 civila som dog under det tyska anfallet mot Polen 1939. Samtliga av de postanställda som överlevde händelsen (närmare ett 30-tal) ställdes inför en militärdomstol som dömde dem till döden genom arkebusering. Kropparna slängdes sedan ner i en omärkt massgrav på en av stadens kyrkogårdar.
Historien om de modiga postanställda som vägrade kapitulera omnämns i nobelpristagaren Günter Grass (1927-2015) novell Blecktrumman, som utspelas i hans barndomsstad Danzig.
”Fred för vår tid”
Adolf Hitlers ursprungliga plan var att anfallet mot Polen skulle inledas den 26 augusti 1939. De tyska enheterna var på väg mot gränsen då han plötsligt drog tillbaka anfallsordern. Vad berodde då denna tveksamhet på? Vilka var egentligen de bakomliggande orsakerna till detta beslut?
För att förstå bakgrunden till händelsen så måste man studera det diplomatiska spelet och de världspolitiska händelser som präglade perioden som föregick krigsutbrottet. Hitlers och Nazitysklands aggressivt förda utrikespolitik - med inmarschen i Rhenlandet 1936, annekteringen av Österrike 1938, och de påföljande kraven att det tysktalande området Sudetlandet i norra, östra och södra Tjeckoslovakien skulle tillfalla Tyskland - ledde fram till den berömda Münchenkonferensen i september 1938.
ANNONS
Denna konferens, vid vilken Hitler mötte Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain, den franske konseljpresidenten Édouard Daladier och Italiens ledare Benito Mussolini, brukar ses som eftergiftspolitiken höjdpunkt. Storbritannien och Frankrike gav efter för Hitlers politik och i utbyte mot hans löften om att inga fler territoriella krav skulle ställas, fick Tjeckoslovakien avstå sina tysktalande gränsområden till Tyskland.
Neville Chamberlain vid hemkomsten från München den 30 september 1938. Chamberlain visar den anglo-tyska deklarationen (Münchenöverenskommelsen) om att förbinda sig till fredliga metoder, undertecknad av både Hitler och honom själv.
Den person som mer än någon annan fått bära hundhuvudet för den flata politiska hållningen mot Hitler, är den brittiske premiärministern Neville Chamberlain (1869-1940) som vid hemkomsten till London efter mötet i München höll ett tal, i vilket han deklarerade att han hade återvänt från Tyskland med ”fred för vår tid” (”peace for our time”). Redan i mars 1939 bröt Hitler avtalet och invaderade resten av Tjeckoslovakien.
Historiens dom över Chamberlain har varit hård, men man måste ha i åtanke att han agerade i ett gott syfte för att in i det längsta bevara freden och lösa situationen utan våld. Chamberlain var dessutom en politiker av den gamla skolan som var van vid att ingångna avtal och löften mellan statsmän gällde.
Medling från oväntat håll
Under hösten 1938 riktade Hitler krav mot Polen om att fristaden Danzig (som stått under nazistiskt styre sedan 1933) och dess tysktalande befolkning, skulle förenas med Tyskland. Kraven som ställdes gällde även det landområde som tillhörde Polen (den polska korridoren) och som åtskiljde det tyska kärnlandet och Ostpreussen (som också var en del av det tyska riket).
Om Hitler hade fått igenom sina krav hade det inneburit att Polen förlorat tillgång till Östersjökusten, vilket ur polsk synvinkel sågs som ett orimligt anspråk. Under våren 1939 övergick Hitlers krav mot Polen i betydligt mer hotfulla tongångar, samtidigt som den polska regeringen klargjorde att alla tyska försök att göra verklighet av dessa hotfulla krav skulle betraktas som en krigsförklaring.
ANNONS
ANNONS
Vad som var viktigt för Polens del var att Storbritannien och Frankrike i detta läge garanterade landets självständighet gentemot Tyskland, en garanti som Hitler inledningsvis inte tog på allvar eftersom han var övertygad om att varken Storbritannien eller Frankrike ville riskera ett nytt storkrig för Polens skull. Och varken Chamberlain eller Daladier gav upp hoppet om att Hitler skulle ta sitt förnuft till fånga och inte anfalla Polen. Från brittisk sida försökte man exempelvis få till en ickeangreppspakt mellan Storbritannien och Tyskland.
Det gjordes även medlingsförsök från mer oväntat håll. I början av augusti 1939 höll den svenske affärsmannen och ingenjören Birger Dahlerus, som var gift med en tyska och nära vän med Luftwaffes överbefälhavare Hermann Göring, ett möte mellan sju brittiska diplomater och Göring i sin villa i norra Tyskland nära den danska gränsen. Dahlerus ville till varje pris få Göring att förstå att britterna menade allvar med sin garanti till Polen, vilket de brittiska diplomaterna sakligt förklarade vid mötet. Men även om Göring sedan vidarebefordrade britternas inställning i frågan till Hitler, vilket han med största sannolikhet gjorde, så påverkade det inte Hitlers beslut.
Polen delas
Drygt en vecka före anfallet mot Polen slöt Tyskland och Sovjetunionen den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten, en icke-angreppspakt mellan de båda länderna. I ett hemligt tillägg till pakten delade Hitler och Stalin upp Polen mellan sig. Varken Hitler eller Stalin såg Polen som en varaktig och giltig stat, utan mer som ett resultat av Versaillesfreden. Polen hade nämligen upphört som en självständig stat under 1790-talet då Ryssland, Preussen och Österrike delade upp landet mellan sig. Det var först i samband med första världskrigets slut som Polen återigen blev en självständig stat. Stalin hade dessutom anspråk på stora landområden i Polen som Sovjet gått miste om efter förlusten i det polsk-sovjetiska kriget 1919-1921.
Enligt det hemliga tillägget i pakten fick den sovjetiske diktatorn även fria händer att erövra Baltikum och Finland. Detta är en historisk händelse som ofta glöms bort då Sovjetunionen senare var en av segrarmakterna vid krigets slut.
Hitler överskattade dock betydelsen av pakten med Stalin, och såg den som en slutlig garanti för att Storbritannien och Frankrike aldrig skulle stötta Polen militärt efter att en sådan pakt slutits.
Visserligen kom Molotov-Ribbentrop-pakten som en kalldusch för de brittiska och franska regeringarna, men det resultat som Hitler hoppats på uteblev, och istället förnyade britterna och fransmännen sin garanti till Polen under eftermiddagen den 25 augusti 1939. Detta var den främsta anledningen till varför Hitler avbröt det planerade anfallet mot Polen den 26 augusti. Han behövde helt enkelt tid att fundera igenom huruvida britterna och fransmännen menade allvar med sitt stöd till Polen, eller om det var en bluff.
Märkbar sorg
Under veckan som följde efter Storbritanniens och Frankrikes förnyade garanti till Polen, cirkulerade många rykten som bland annat gjorde gällande att Hitler avsatts av sina generaler, eller att han slutligen tagit sitt förnuft till fånga och gett vika inför hotet om krig. I själva verket var inga av dessa rykten sanna. Hitler hade kommit fram till samma slutsats som tidigare, att varken britter eller fransmän ämnade ställa upp för Polen. I denna övertygelse var Hitler dessutom påhejad av sin utrikesminister Joakim Ribbentrop, som såg Molotov-Ribbentrop-pakten som sitt skötebarn och som Tysklands främsta trumfkort. Invasionen av Polen sköts alltså bara upp till gryningen den 1 september 1939.
ANNONS
ANNONS
Nyheten om att tyska trupper korsat den polska gränsen nådde London och Paris tidigt samma morgon, men det tog tid innan ländernas regeringar kunde enas om hur man skulle bemöta det tyska anfallet. Det var först kl. 09.00 den 3 september som Storbritanniens ambassadör i Berlin lämnade över det ultimatum som fastslog att om inte Hitler börjat dra tillbaka sina trupper från Polen kl 11.00 samma dag, skulle Storbritannien förklara krig mot Tyskland. Frankrikes ultimatum med liknade innehåll inkom tre timmar senare.
Hitler tog ingen notis om dessa ultimatum, utan menade istället att det var Storbritannien och Frankrike som tvingat fram kriget genom garantin till Polen.
Det var med märkbar sorg och smärta som Neville Chamberlain tog till orda i det radiosända tal som gick ut till det brittiska folket kl. 11.15 den 3 september. Han förklarade att eftersom Tyskland inte besvarat Storbritanniens krav inom angiven tid, så befann sig länderna i krig med varandra.
Chamberlain talade också om att det var ett hårt slag för honom, som gjort allt för att vinna freden. På eftermiddagen samma dag förklarade Frankrike krig mot Tyskland. Befolkningen i Polen var nu överlycklig över att Storbritannien och Frankrike förklarat krig, men det dröjde inte länge förrän man började inse att någon omedelbar militär hjälp inte var att vänta, utan man fick försvara sitt land på egen hand.
Sovjets inmarsch
Det polska folket gjorde en heroisk insats i försvaret av sitt land mot den tyska övermakten. Men de tyska styrkorna som ryckte fram genom Polen krossade allt motstånd och städer och byar bombades till grus. På morgonen den 1 september 1939 anföll det polska kavalleriet tyska infanterienheter, men blev överrumplade av tyska stridsvagnar som tillintetgjorde dem. Polen hade ett stort och stolt kavalleri, och de hästburna soldaterna var skickliga skyttar. Att det polska kavalleriet skulle ha anfallit de tyska pansarstyrkorna med dödsförakt och med dragna sablar är en seglivad myt, som spreds av den tyska propagandan för att polackerna skulle framstå som dumma.
Adolf Hitler läser en rapport från fronten i sin bil under slaget vid Warszawa.
Tyska trupper nådde Warszawas förstäder redan den 8 september, men staden försvarades av 150 000 polska soldater som vägrade att kapitulera. Eftersom merparten av det polska stridsflyget slagits ut i ett tidigt skede, hade det tyska bombflyget luftherravälde. I mitten av september inledde tyskarna terrorbombningar av Warszawa samtidigt som staden besköts med tungt artilleri från alla håll och kanter. När det polska försvaret i stort sett var förintat, så invaderade Sovjetunionen östra Polen i enlighet med det hemliga tillägget i Molotov-Ribbentrop-pakten. Som en symbol för de båda diktaturernas gemensamma intressen höll tyska och sovjetiska trupper en gemensam segerparad i den då polska staden Brest-Litowsk (som nu tillhör Belarus) den 22 september. Mindre än en vecka senare kapitulerade de sista försvararna i Warszawa.
LÄS MER: Polen under andra världskriget
LÄS MER: Andra världskriget börjar - Hitler anfaller Polen
LÄS MER: Hitlers Östeuropapolitik
LÄS MER: Drang nach Osten - Lebensraum
LÄS MER: Andra världskriget (artikelserie)
LÄS MER: Andra världskriget
LÄS MER: Andra världskrigets orsaker
LÄS MER: Polens historia
PODCAST: Andra världskrigets utbrott
Visste du att:
- Efter den tyska ockupationen av Polen kom de västra delarna av den upplösta polska staten att integreras direkt med det tyska riket, medan de centrala delarna av landet kom att utgöra en administrativ region under beteckningen Generalguvernementet. Nazityskland lät även ge ut frimärken och mynt med denna beteckning mellan åren 1939-1945. Generalguvernementet styrdes från staden Krakow, under ledning av den grymme nazistiske generalguvernören Hans Frank (1900-1946). De östra delarna av Polen tillhörde Sovjetunionen fram till sommaren 1941 då Tyskland ockuperade området i samband med operation Barbarossa (anfallet mot Sovjetunionen).
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
- Varför iscensattes ett polskt anfall mot en tysk utpost vid gränsen, och vilken roll spelade det tyska propagandaministeriet i att forma bilden av överfallet?
- Vad kan historien om de modiga postanställda i Danzig säga om det polska folkets inställning och reaktion till den tyska invasionen, samt vilken betydelse har sådana individuella handlingar av motstånd i en större historisk kontext?
- Vilka krav riktade Hitler mot Polen under hösten 1938, och vilka territoriella konsekvenser skulle dessa krav haft för Polen om de godkänts?
- Vad var innebörden av Molotov-Ribbentrop-pakten och dess hemliga tillägg mellan Tyskland och Sovjetunionen?
- Vilket var det avgörande steget som ledde till att Storbritannien och Frankrike officiellt förklarade krig mot Tyskland?
Litteratur:
A. J. P. Taylor, Andra världskrigets ursprung, Karneval förlag, 2020
Alf W Johansson, Den nazistiska utmaningen: aspekter på andra världskriget, Studentlitteratur, 2014
Antony Beevor, Andra världskriget, del 1, från krigsutbrottet till november 1942, Historiska media, 2013
Artur Szulc, I stalins våld: Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-1941, Norstedts, 2014
Artur Szulc, Polens historia, Historiska Media, 2020
Artur Szulc, Med förtvivlans mod: Kampen för Polen 1939-1945, Norstedts, 2014
Joachim Scholz, Von Danzig nach Danzig ein weiter Weg: Das Schicksal einer Generation 1933–1945, Rautenberg, 2019
Marco Smedberg & Niklas Zetterling, Andra världskrigets utbrott: Hitlers anfall mot Polen 1939, Norstedts, 2007
Peter Oliver Loew, Danzig: Biographie einer Stadt, C.H.Beck, 2011
Pierre Gilly, Europa mot katastrofen: Förspelet till andra världskriget, Verbal Förlag, 2019
Svante Lindström, Orsakerna till andra världskrigets utbrott, S Lindström Bygg, Redovisning & Förlag, 2020
Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli.
