Genom att kalla någon för snapphane, visade svenskarna att de inte såg sina skånska motståndare som riktiga soldater utan snarare som rövarpack, bråkstakar och förrädare. För danskarna var det intressant att göra skillnad mellan fredlösa och friskyttar. Danska armén var beroende av frivilliga från lokalbefolkningen. Därför ville man inte att de organiserade och avlönade friskyttarna skulle få sitt rykte nersvärtat genom att förväxlas med snapphanar. Men allt eftersom krigen fortgick blev det svårare att skilja de olika grupperna åt.
Friskyttar och snapphanar fick störst betydelse under skånska kriget, men förband av frivilliga soldater var inget unikt för Skåne eller 1600-talets krig mellan de nordiska länderna. Liknande motståndsrörelser har funnits i andra länder och under många epoker. Gerillasoldater, lokalt motstånd och att ta lagen i egna händer förekommer än idag.
Skånska kriget 1675-1679
När Skåne blev svenskt 1658 bröts flera förbindelser med Danmark. Handeln skars av och hotade böndernas möjligheter till försörjning. Människorna fick förhålla sig till nya skatter och tullar. De tvingades svära sin lojalitet till Sveriges kung och samtliga landsförrädare skulle tillfångatas och straffas. Efter att utländska och svenska soldater hade börjat inkvarteras på gårdarna var det flera skåningar som kände sig tvingade att överge sina hem och söka sig till skogens fredlösa. Även svenska arméns tvångsutskrivning av soldater bidrog till att män
deserterade och istället drog till skogs. Många var missnöjda med det svenska styret.
År 1675 såg Danmark sin chans att återta Skåne och de landskap som förlorats vid frederna i Brömsebro 1645 och i Roskilde 1658. Nu fick snapphanar och friskyttar sin största utbredning och betydelse.
Att någon blev en så kallad snapphane kunde ha flera olika orsaker. Ibland berodde det på att den egna gården hade bränts ner eller att någon familjemedlem hade blivit skändad av svenska soldater. Utbredd fattigdom, ökade skatter och minskad frihet till följd av det svenska styret gjorde att många skåningar hellre såg sig under danskarnas regim. De som på eget bevåg engagerade sig i skånska kriget stred i första hand inte för Danmark eller Sverige och inte heller för Skåne. Drivkraften var framförallt att skydda hembygden, sin gård, familj och det liv man var van vid. Människorna lyssnade därför till den kung de trodde skulle göra det bäst för den egna hemtrakten.
Under skånska kriget rekryterade den danska armén åter friskyttar från de gamla gränstrakterna. Deras viktigaste uppgifter blev att försvåra svenska truppers transporter av förnödenheter längs vägarna i norra Skåne. Friskyttarnas insatser under kriget gjorde att Sverige hade svårt att behålla kontrollen i nordöstra Skåne. Inledningsvis fick Danmark stora framgångar, men efter slaget vid Lund i december 1676 vände krigslyckan. Svenskarna vann slaget men striderna fortsatte i ännu några år.
När det grymma kriget äntligen fick ett slut var det på grund av europeisk inblandning. Frankrike låg bakom fredsbeslutet 1679 genom att tvinga Danmark sluta fred med Sverige. Ett svenskt Skåne skulle vara mer gynnsamt för omvärlden i och med att det danska tullmonopolet över Öresund då skulle brytas.
Efter kriget ställdes snapphanar, bofasta skånska bönder och ibland hela socknar inför häradsrätten. De anklagades för att inte ha ställt upp för den svenske kungen under kriget och att de därmed hade brutit en trohetsed. För dem som inte lyckades fly till Danmark, bli benådade, eller gömma sig i skogarna väntade dödsstraff för landsförräderi.
Stormaktskrig i Skåne
Överraskande attacker, plötsliga överfall, brända byar, plundrade städer, kunglig stormaktspolitik och ett starkt civilt motstånd, är utmärkande för 1600-talets krig mellan grannländerna Sverige och Danmark. Krigen uppstod i en tid av kungars ständiga strävan efter nya och större landområden. Ju mer mark riket omfattade desto mer makt hade kungen. De europeiska rikenas gränser förändrades därför ständigt.
I början av stormaktskrigen hade Danmark varit den starkare makten i Norden, men under 1600-talets andra hälft svängde det och Sverige tog ledningen.
År 1523 föll Kalmarunionen. Ett över hundra år långt samarbete mellan de nordiska rikena var över. I både Danmark och Sverige drev kungarna igenom ett antal reformationsbeslut som innebar att kyrkans mark, politiska makt och ekonomiska resurser minskade. Kyrkan, många bönder och även vissa grupperingar inom adeln protesterade mot kungarnas hårda politik och nya skatter. Unionens upplösning medförde att gränsområdena mellan Sverige och Danmark blev särskilt utsatta områden. Befolkningen i danska Halland, Skåne och Blekinge fick nu hjälpa sin kung att rusta för krig och försvara rikets gränser.
År 1563 förklarade Danmark krig och avbröt en trettioårig fred mellan de nordiska rikena. För Skånes del påverkade kriget framför allt befolkningen i de fattiga skogsbygderna i norra delen. Kungamakten hade börjat utvecklas mot centralstyre och även områdena långt från huvudstäderna knöts hårdare till makten. Detta gjorde att bönderna fick minskad bestämmanderätt över sin egen mark och situation. De fick i uppgift att bygga skansar och se till att vägar och broar hölls i gott skick. Det danska försvaret förstärktes med friskyttekårer, en slags halvreguljära trupper med rekryter från det östdanska området. Det var nu under 1500-talets mitt som namnet snapphane dök upp för första gången.
Nordiska sjuårskriget följdes av flera strider mellan Sverige och Danmark. Under Kalmarkriget 1611-1613 påverkade återigen livet i gränstrakterna. Ännu värre blev det under det som kallas Horns krig 1643-1645, då den svenske fältmarskalken Gustav Horn befann sig i Skåne med en stor här. Bönderna protesterade mot att adeln fick nya privilegier när de själva fick utstå fler bördor och soldatutskrivningar. De fredlösa skaror som levde i skogarna, blev fler under krig och missväxtår. Klyftorna mellan fattiga och rika skar allt djupare. Efter en period av fred följde fler strider i Skåne mellan åren 1657-1660.
Text: Annelie Ingvarsson, antikvarie, museipedagog
Texten är ett utdrag ur broschyren Snapphanar, producerad av Hässleholms, Osby och Östra Göinge kommuner samt Regionmuseet Kristianstad.
Webbplats: Regionmuseet Skåne