År 1657 befann sig den svenska armén under ledning av Karl X Gustav i Polen. Den danske kungen Fredrik III var därför övertygad om att Sverige var militärt försvagat på hemmaplan. Dessutom hade Ryssland förklarat Sverige krig.
Från dansk synvinkel var det ett ypperligt tillfälle att anfalla Sverige.
Danskarna anföll först svenska Bremen (se karta) och därefter förlades den danska flottan utanför Bornholm. Den danska planen gick ut på att överraska den svenska flottan som förväntades återvända från Polen med de svenska soldaterna för att landstiga i Skåne. Men den svenske kungen Karl X Gustav valde en helt annan strategi för att slå tillbaka mot danskarna. Via landvägen genom norra Tyskland bröt den svenska armén in i Jylland.
Den iskalla vintern kom svenskarna till hjälp och den 30 januari 1658 gick den svenska armén över isen som lagt sig på Lilla Bält. I början av februari månad upprepades detta militära vågspel när svenskarna gick över Stora Bält (se karta). Hade isarna inte hållit hade merparten av den svenska armén gått under och Sverige hade därefter varit i stort sett hjälplöst inför ett större fientligt anfall. Tåget över Bält räknas som ett av krigshistoriens mest djärva militära operationer - och det lyckades!
Då den svenska armén hotade att erövra Köpenhamn tvingades danskarna att sluta fred med Sverige. Den efterföljande "freden i Roskilde" blev en katastrof för dansk del. Danmark tvingades avstå Skånelandskapen (Skåne, Blekinge, Halland) samt Bohuslän, Bornholm och Trondheims län (se karta).
I och med det nya fredsavtalet hade Sverige definitivt klivit fram som Nordens och Östersjöområdets starkaste makt. Det maktpolitiska läget i norra Europa hade förändrats dramatiskt på några årtionden. Danmark hotade inte längre Sverige utan läget hade blivit det motsatta.
I enlighet med freden i Roskilde skulle den svenska armén återvända till Sverige så fort vädret tillät. Den svenske kungen hade emellertid andra planer. Han hade nu beslutat sig för att erövra hela Danmark. Trots att bland annat Nederländerna vid det här läget hade ställt sig på Danmarks sida i konflikten, inledde svenskarna en belägring av den danska huvudstaden. Men företaget misslyckades.
Vid den påföljande freden i Köpenhamn 1660 fick Sverige - efter nederländsk medling - lämna tillbaka Bornholm och Trondheims län till Danmark. Sverige kom därmed ganska lindrigt undan och fick behålla merparten av vad som tidigare vunnits vid freden i Roskilde. Orsaken till det var att Nederländerna (och även England) inte ville att ett av de nordiska länderna ensamt kontrollerade Öresund (och fick monopol på tullintäkter samt själva kunde bestämma vilka som fick segla in och ut i Östersjön). Det låg därför i de icke-nordiska sjömakternas och handelsnationernas intresse att hålla Öresund delat och därigenom skapa maktbalans i området.
Freden mellan ärkefienderna Sverige och Danmark blev inte särskilt långvarig. Hösten 1675 förklarade Danmark återigen krig mot Sverige, och i juni 1676 landsattes en dansk invasionsarmé i Skåne. Det var startskottet på det skånska kriget 1675-1679.
LÄS MER: Tåget över Bält
LÄS MER: Freden i Köpenhamn 1660
LÄS MER: Sveriges krig mot Danmark (1611-1660)
FÖRFATTARE
Text: Carl-Henrik Larsson, fil.mag i historia. Leg. gymnasielärare i historia, religion och samhällskunskap samt skribent i kulturtidskriften Nordisk Filateli
