Förintelsens arkitekter
Joseph Goebbels marknadsförde den nazistiska läran
Joseph Goebbels (1897-1945) gick med i nazistpartiet redan 1922. 1929 blev han partiets "rikspropagandaledare". Efter maktövertagandet 1933 utnämndes han till propagandaminister. Som sådan var han ansvarig för likritningskampanjen och marknadsföringen av den nazistiska läran, ända till slutet 1945, då han begick självmord. Joseph Goebbels tillhörde hela tiden den ledande klicken i nazistpartiet, vars huvudideolog han var. Det gör honom även till en av de huvudansvariga för nazismens raspolitik och Förintelsen.
Utdrag från Joseph Goebbels dagbok
Joseph Goebbels dagbok hittades 1947. Vi får genom dessa en god inblick i hur den inre cirkeln av nazister resonerade kring judarna och förintelsen av dem. Här följer några skrämmande exempel på hans frispråkighet.
14 februari 1942
Utan tvivel kommer också judendomen att få uppleva sin stora katastrof samtidigt med bolsjevismen. Der Führer uttryckte ännu en gång sin mening, att han utan hänsyn är besluten att göra rent hus med judarna i Europa. Här får man inte ha några som helst sentimentala anfall. Judarna har förtjänat den katastrof som de i dag upplever. De kommer att samtidigt med våra fiender få uppleva sin egen förintelse. Vi måste påskynda denna process med kall hänsynslöshet och vi gör därmed den lidande och sedan årtusenden av judendomen plågade mänskligheten en ovärderligt tjänst.
27 mars 1942
Från generalguvernementet, med början i Lublin, håller judarna för närvarande på att avflyttas österut. Här tillämpas en ganska barbarisk metod, som inte lämpar sig för närmare beskrivning, och av judarna själva blir inte mycket kvar. I stort sätt torde man kunna konstatera att 60% måste likvideras och endast 40% kan användas till arbete. Den förutvarande gauteitern från Wien som genomförde denna aktion, gör det tämligen omsorgsfullt och även med metoder som inte verkar alltför uppseendeväckande. För judarna går en dom i verkställighet som visserligen är barbarisk men som de fullt ut har förtjänat. Profetian som Führern har givit dem med på vägen för framkallandet av ett nytt världskrig börjar förverkligas på det mest fruktansvärda sätt. I sådana saker får man inte låta någon sentimentalitet råda. Judarna skulle förinta oss om inte vi försvarade oss mot dem. Det är en kamp på liv och död mellan den ariska rasen och den judiska bacillen. Ingen annan regering och ingen annan regim skulle kunna uppbåda kraften att ge denna fråga en generell lösning. Även här är der Führer den orubblige förkämpen och förespråkaren för en radikal lösning, som sakernas tillstånd inbjuder till och därför verkar oundviklig. Gudskelov har vi under kriget en mängd möjligheter som vore oss förmenade i fredstid. Dem måste vi utnyttja.
8 maj 1943
Judefrågan har lösts allra sämst av ungrarna. Den ungerska staten är helt genomsyrad av judar och der Führer lyckades inte under sitt samtal med Horthy övertyga denne om nödvändigheten av strängare åtgärder. Horty framförde i den här frågan rent humanitära motargument som naturligtvis inte har någon betydelse i detta sammanhang. Gentemot judarna får det inte vara tal om någon humanitet, judendomen måste kastas till marken. Führern gjorde sig mycket besvär med att övertyga Horthy om sin ståndpunkt.
13 maj 1943
Man skulle då kunna fråga sig varför världsordningen då överhuvudtaget inrymmer judar. Det skulle vara detsamma som att fråga sig varför det finns potatisbaggar. Naturen styrs av lagar om kampen. Ideligen kommer parasitiska företeelser att uppträda som påskyndar kampen och intensifierar urvalsprocessen mellan starka och svaga. Denna princip råder även människor emellan. Man behöver bara känna till kampens lagar för att inrätta sig efter dem. Den intellektuelle människan har inget naturligt skydd mot den judiska faran, beroende på att hans naturliga instinkt väsentligen är bruten. Detta medför att folk på en hög civilisationsnivå är tidigast och mest utsatta för faran. I naturen reagerar livet på samma sätt mot parasitismen, i folkens liv är detta inte alltid fallet. Det är detta som egentligen är upphovet till den judiska faran. Det återstår därför inte annat för de moderna folken än att utrota judarna.
Därför finns inte heller något hopp om att genom extraordinära straff återföra judarna i den civiliserade mänsklighetens krets. De kommer evigt att förbli judar, precis som vi är evigt medlemmar av den ariska mänskligheten.
Joseph Goebbels skriver i tidningen Das Reich 16 november 1941
Judarna bär skulden!!
Världsjudendomens historiska skuld till krigsutbrottet och krigets utvidgning är så till fullo bevisat att några fler ord inte behöver spillas därpå. Judarna ville ha sitt krig och nu har de fått det. Men också den profetia besannas som der Führer den 30 januari 1939 uttalade i den tyska riksdagen, nämligen att om det lyckades den internationella finansjudendomen att ännu en gång störta folken i ett världskrig skulle utgången inte bli världens bolsjevisering och därmed judendomens seger utan ett utplånande av den judiska rasen i Europa. Vi upplever i dessa dagar hur denna profetia besannas och hur därvid för judendomen fullbordas ett öde som visserligen är hårt men mer än välförtjänt. Medlidande eller beklaganden är i detta fall helt och hållet malplacerat […]
En av dessa åtgärder är införandet av den gula judestjärnan som varje jude är skyldig att bära synlig. Därigenom vill vi identifiera honom som i yttre måtto, framförallt för att han vid minsta försök att ta sig friheter mot den tyska folkgemenskapen genast ska igenkännas som jude […]. Det är en utomordentligt human bestämmelse, en så att säga hygienisk profylax som ska hindra juden från att obemärkt smyga sig in i våra led för att utså osämja. När judarna för några veckor sedan visade sig i det berlinska gatulivet prydda med sina judestjärnor var första intrycket bland rikshuvudstadens befolkning en stor förvåning. Endast ytterst få hade vetat att det ännu fanns så många judar i Berlin. Var och en upptäckte nu i omgivningen eller grannskapet en till synes oförarglig samtida som visserligen var känd för att emellanåt grymta och kvirra, men som ingen hade trott vara jude. Han hade tydligen anlagt skyddande förklädnad, anpassat sig efter den miljö där han levde och bidat sin tid. Vem av oss kunde ana att fienden stod alldeles bredvid honom, att han var en tigande och skicklig åhörare till våra samtal på gatan, i tunnelbanan, i köerna utanför tobaksaffären? Det finns judar som man knappt kan känna igen på deras utseende. De har även i detta avseende assimilerat sig så långt det går. Dessa är de farligaste […].
Joseph Goebbels skriver i tidningen Das Reich 23 april 1944
"Vi är ändå elitfolket på jorden. Säg oss den nation som vore i stånd att uthärda och prestera något liknade."
Heinrich Himmler såg till att alla "icke önskvärda" försvann
Heinrich Himmler (1900-1945 begick självmord) hade som chef för SS från 1929, chef för den tyska polisen från 1936, och inrikesminister från 1943 ett avgörande ansvar för Förintelsen och den nazistiska rasläran med dess cyniska syn på andra raser. Himmler var som reichführer för SS huvudansvarig för denna organisations behandling och mord under Förintelsen.
Utdrag från Himmlers tal på ett "Gruppenführermöte" i Poznan 4 oktober 1943
Jag ska här inför er helt öppet beröra ett rätt så svårt kapitel. Bland oss kommer det en gång att kunnas diskuteras utan förbehåll helt öppet, men vi kommer aldrig att tala om det offentligt. Lika lite som vi tvekade att göra vår plikt och lyda order den 30 juni 1934, då vi ställde upp kamrater som hade begått misstag mot en mur och sköt dem. Talade vi då alls om det och kommer vi någonsin att göra det? Det var en, tack och lov, i oss inneboende självklar taktkänsla som gjorde att vi aldrig diskuterade detta sinsemellan, aldrig talade om det. Var och en förskräcktes och ändå var envar klar över, att han skulle göra om det nästa gång om order gavs och om det var nödvändigt. Jag syftar nu på judeevakueringen, utrotandet av det judiska folket. Det är sådant som är lätt att säga. "Det judiska folket utrotas", säger varje partikamrat, "naturligtvis, det står i vårt program, eliminering av judarna, utrotning, det gör vi". Och så kommer de alla, de präktiga 80 miljonerna tyskar, och var och en har sin anständiga jude. Naturligtvis är de andra svin, men just den här är en prima jude. Av alla dem som pratar på detta sätt har ingen sett på, ingen stått ut med det. De flesta av er vet vad det betyder när hundra lik ligger bredvid varandra, när 500 ligger där eller när 1000 ligger där. Att ha stått ut med detta, och - bortsett från undantag på grund av mänsklig svaghet - ha förblivit anständiga, det har gjort oss hårda. Detta är ett ärofullt blad i vår historia som aldrig skrivits och som aldrig kommer att skrivas, för vi vet hur svårt vi skulle ha det om vi ännu idag i varje stad - under bombanfallen och krigets bördor och umbäranden - hade judar som hemliga sabotörer, agitatorer och uppviglare. Om judarna fortfarande vistades i den tyska folkkroppen, skulle vi nu förmodligen ha kommit till det läge vi var i 1916/17. De förmögenheter de hade har vi tagit ifrån dem. Jag har givit strikta order, som har utförts av Obergruppenführer Pohl, att denna förmögenhet, självklart, utan undantag ska tillfalla riket. Vi har inte behållit något för egen del. Enskilda som har felat straffas enligt med en order som jag gav i början och som varnade: Var och en som tar så mycket som en mark är en död man. Ett antal SS-män - de är inte så många - har brutit mot denna order, och de kommer att dö utan förbarmande. Vi hade den moraliska rätten, vi hade plikten gentemot vårt folk att döda detta folk som ville döda oss. Men vi har ingen rätt att berika oss själva med en enda päls, en enda klocka, en enda mark, en enda cigarett eller någonting annat. Vi utrotade en bacill eftersom vi inte till slut ville bli sjuka av bacillen och dö av den. Jag tänker aldrig godta att ens den minsta lilla varhärd uppstår här och biter sig fast. Var den än skulle bildas kommer vi gemensamt att bränna bort den. Allt som allt kan vi emellertid säga att vi har fullgjort denna ytterst svåra plikt av kärlek till vårt folk. Och vi har inte tagit någon skada av det i vårt inre, i vår själ, i vår karaktär.
Den 6 april, två dagar senare, fortsätter Himmler att utveckla sina tankar inför några partifunktionärer.
Jag ber er att verkligen bara lyssna till vad jag säger i denna krets och inte tala om det. Vi har fått frågan: Hur är det med kvinnorna och barnen? Jag har bestämt mig för att finna en helt klar lösning också här. Jag ansåg mig nämligen inte berättigad att utrota männen - med andra ord - döda eller låta döda - och låta hämnarna i form av barnen växa upp för att hämnas på våra söner och barnbarn. Det svåra beslutet måste fattas, att låta detta folk försvinna från jorden […]. Därmed skulle jag vilja avsluta judefrågan. Ni vet nu besked, och ni håller det för er själva. Betydligt längre fram kan vi kanske diskutera om vi ska berätta lite mer om det för det tyska folket. Jag tror att det är bättre, att vi - vi allihopa - har tagit detta på oss för vårt folk, har tagit på oss ansvaret, ansvaret för en gärning, för en idé, för att sedan ta med oss hemligheten i vår grav.
