Erik den helige, egentligen Erik Jedvardsson, (död troligen i maj 1160), var svensk kung och senare dyrkad som Sveriges nationalhelgon under medeltiden. Han var den Erikska ättens stamfar.
Enligt legenden om honom, som nedtecknades på 1270-talet, var han en rättrådig och alltigenom kristen konung, som lät bygga den första ärkebiskopskyrkan i Uppsala, vårdade sig om lag och rätt och företog ett korståg till Finland.
Han ska ha huggits ned efter en mässa i Uppsala den 18 maj 1160 av den danske prinsen Magnus Henriksson, som var ättling till Inge d.ä. och därför kunde göra anspråk på den svenska tronen.
Legenden om Erik den helige innehåller en hel del av de litterära konventioner som en helgonberättelse skulle innehålla. Berättelsen om Erik som asket, missionär och martyr har inte i första hand tillkommit i syfte att redogöra för verkliga händelser, utan för att fungera sedelärande (moraliskt föredöme) och visa på önskvärda egenskaper hos en kristen kung.
Enligt en uppgift i en dansk krönika ska Erik och hans drottning Kristina ha låtit driva bort munkarna från Varnhems kloster efter en tvist, vilket skulle kunna tyda på en ganska ljum religiositet. Historikern Lauritz Weibull har påpekat att legenden nedtecknades vid tiden för uppförandet av Uppsala domkyrka. Domkyrkan behövde ett skyddshelgon, och då kom Erik väl till pass. Dessutom var en del av det Erik skulle ha sysslat med - lagstiftning, expansion österut - sådant som tillhörde den dåvarande Folkungadynastins program och som lättare kunde legitimeras genom hänvisningar till en helgonkung.
Men tidigare än så hade kulten kring Erik haft en bred folklig förankring. Processioner till hans ära förekom på landsbygden i Uppland redan i slutet av 1100-talet. Före 1220 blev hans reliker gravsatta i Uppsala, och vid 1200-talets mitt förekom vallfärder till hans grav, vilka hade påvens välsignelse.
Vem verklighetens Erik var vet vi inte. Vi vet genom Västgötalagens kungalängd att han erkänts som kung åtminstone i Västergötland i slutet av 1150-talet. Kanske grep han makten omedelbart efter mordet på Sverker d.ä. 1156. Genom undersökningar av benen i hans relikskrin vet vi också att han fick en våldsam död. En av hans halskotor har huggits av medan han låg på rygg.
LÄS MER: Erikska ätten
LÄS MER: Katolska kyrkan i Sverige och Finland under medeltiden
LÄS MER: Sverige och Norden på medeltiden 1050-1520
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
