Sverker ska ha mördats av en av sina tjänare på väg till julottan 1156, möjligen efter uppmaning av den danske prinsen Magnus Henriksson, som hade anspråk på den svenska tronen.
Efter Erik den heliges korta mellanspel återtog Sverkers son Karl Sverkersson (död 1167) makten genom att besegra faderns och Eriks baneman (mördare) Magnus Henriksson i ett slag vid Örebro 1161. Under Karls regering invigdes Uppsala som ärkesäte (1164). Han dödades själv på Visingsö vid ett överfall i april 1167, troligen av Erik den heliges son Knut Eriksson.
När Karl mördades fördes hans minderårige son Sverker (död 1210) i landsflykt till Danmark, men han kunde som vuxen återvända och efterträda kung Knut. Detta tycks ha skett smidigt utan stridigheter, vilket antyder att en överenskommelse kan ha funnits mellan de rivaliserande ätterna. Knuts jarl Birger brosa fortsatte också i sitt ämbete, och Sverker tog hans dotter till drottning.
Sverker är främst känd för att ha utfärdat det första kända privilegiebrevet för svenska kyrkan år 1200. Sedan han lyckats avvärja en motrevolution från Knut Erikssons söner i slaget vid Älgarås 1205 tycks Sverker dock även ha fått folkungarnas stormannaparti emot sig, och han störtades efter ett nederlag vid Kungslena i januari 1208. Efter landsflykt i Danmark försökte han återta makten men stupade i slaget vid Gestilren i juli 1210.
Hans son Johan Sverkersson (död 1222) var den siste arvtagaren av den Sverkerska ätten. Han kröntes i Linköping 1219, vilket ledde till en diplomatisk brytning med Danmark, som stödde den Erikska ätten och som drogs inför kurian (Heliga stolens regering) i Rom. Möjligen av denna anledning utvidgade Johan i samband med kröningen de rättigheter fadern, Sverker Karlsson, givit till kyrkan.
Johan ledde ett misslyckat korståg till Estland 1220 tillsammans med jarlen Karl döve och biskop Karl av Linköping, vilka bägge stupade. Själv dog han 22 år gammal på Visingsö utan att efterlämna några barn.
Vissa forskare har menat att eftersom den Sverkerska ätten tycks ha eftersträvat sådana goda relationer till kyrkan, representerade den en "gregoriansk" eller "påvekyrklig" uppfattning i opposition mot den Erikska ättens ”nationalkyrkliga” linje. Andra har menat att en sådan tolkning är influerad av det tidiga 1900-talets nationalistiska strömningar inom kyrkan och att det torftiga källmaterialet från perioden inte tillåter några sådana slutsatser.
LÄS MER: Erikska ätten
LÄS MER: Folkungarna
LÄS MER: Sverige under medeltiden, del 1 av 3: Sveriges uppkomst
FÖRFATTARE
Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
