Med Sturarna avses här Sten Sture den äldre (1440-1503) och Sten Sture den yngre (1492-1520) som egentligen kommer från två skilda ätter. Gemensamt för dem båda är att de haft stort inflytande över den svenska politiken under 1400- och 1500-talet.
Sten Sture d.ä.
Sten (Gustafsson) Sture (ca 1440-1503), riksföreståndare. Sten Sture var (halv-)systerson till Karl Knutsson och tillhörde ätten "Tre sjöblad" och var tidigt en av morbroderns lojala anhängare. Han ska t.ex. ha följt kungen i landsflykten i Danzig.
Genom att gifta sig med Åke Axelssons (Tott) dotter Ingeborg bidrog han också till Karl Knutssons allianspolitik. Vid kungens död 1470 utsågs han av rådet till riksföreståndare.
Efter att han besegrat kung Kristian vid Brunkeberg i oktober 1471 verkade hans välde tryggat. Genom Kalmar recess 1483 erkände dock det svenska rådet Kristians efterträdare Hans som kung, och Sten Sture måste nu kämpa för sin ställning även mot mäktiga delar av den svenska aristokratin. Han besegrade Axelssönerna men fick allt fler medlemmar av rådet emot sig. Missnöjet underblåstes av hans maktfullkomliga uppträdande och av det misslyckade försvaret vid ryska gränsen 1495-1497.
Att han ändå höll sig kvar berodde bland annat på att hän liksom Karl Knutsson ogenerat vädjade till allmogens (böndernas) sympatier i strid med den rådsaristokratiska politikens traditioner. Brytningen med ärkebiskopen Jakob Ulvsson 1497 gjorde det dock till slut möjligt för kung Hans att invadera Sverige och ta sin tron i besittning. Efter slaget vid Rotebro tvingades Sten Sture avgå som riksföreståndare, men han lyckades ändå tillförsäkra sig en ställning som kung Hans ställföreträdare ("hovmästare") i Sverige och fick dessutom Finland och Nyköping som livstidsförläningar.
Då kung Hans popularitet började dala kunde Sten Sture sedan träda fram som den självskrivne upprorsledaren. När han dog i Jönköping 1503 hade kungen fördrivits och fredsförhandlingar inletts.
Sten Sture framstår som en både våghalsig och hänsynslös politiker, en skicklig demagog (agitator/folkuppviglare) som genom krönikorna och genom firandet av segern vid Brunkeberg lanserade bilden av sig själv som ädel riddare och nationell frihetskämpe. Historikerna har också noterat med vilken girighet han utnyttjade sin ställning för att utöka sitt privata godsinnehav. Propagandabilden gällde dock ännu för många av 1800-talets svenska historiker, och så sent som 1925 restes i denna anda Carl Milles Sturemonument utanför Uppsala.
Sten Sture d.y.
Sten Svantesson Sture (1492-1520), riksföreståndare: Sten Sture d.y. var inte släkt med Sten Sture d.ä. utan var son till Svante Nilsson (Sture). Han använde dock sin farmors farfars (som inte heller var släkt med Sten Sture d.ä.) namn för att knyta an till den berömde föregångaren.
När fadern dog hade det övriga rådet utsett Erik Trolle till efterträdare, men genom stöd från allmogen och från de slotthövitsmän fadern tillsatt kunde Sten Sture d.y. utmanövrera denne och själv bli riksföreståndare 1513. Två år senare godkände han först valet av Erik Trolles äldste son, Gustaf, till ärkebiskop, men ändrade sig sedan och försökte dra in Stäkets slottslän till kronan. Trolles anhängare inom rådet rensades ut, och biskopsborgen Stäket belägrades. Vid ett folkmöte i Stockholm 1517 antogs en resolution om att borgen skulle rivas. Senare har en del historiker värderat detta beslut högt såsom ett tidigt utslag av svensk parlamentarism. På kort sikt skulle det i vart fall stå flera av de inblandade dyrt vid Stockholms blodbad.Även om Kristian II:s försök att undsätta Trolle slogs tillbaka, såväl 1517 som året efter vid Brännkyrka, kunde Sten Sture i längden inte hålla emot. År 1520 invaderade Kristian Sverige landvägen och besegrade Sten Sture på sjön Åsundens is i Västergötland. Han sårades av en kanonkula i benet och avled i en släde på väg till Stockholm.
Vad är en riksföreståndare?Riksföreståndare var en titel på det ämbete som för första gången förekom 1438-1440 och då uppbars av Karl Knutsson. Riksföreståndaren skulle leda riket när ingen kung fanns. Till ämbetet hörde i allmänhet även förvaltningen av vissa slottslän, t.ex. Stockholm.
|
