Efter den svenska krigsmaktens ingripande och framgångar i det 30-åriga kriget fick Sverige status som en stormakt i Nordeuropa. Under den efterföljande westfaliska freden 1648 fick Sverige dessutom ersättning för sin krigsinsats i form av landområden i norra Tyskland. Sverige kunde nu lägga till några tyska provinser i sitt växande stormaktsvälde.
Efter att ha vunnit landområden i Tyskland fick Sverige mer politisk makt i form av rösträtt inom det förbund av tyska stater som vid den här tiden benämndes som det tysk-romerska riket. Dessa svenska provinser; Bremen-Verden, Wismar, och Pommern, låg från nordväst till öst som i ett pärlband i norra Tyskland (se kartan längre ner).
Med tiden följde de svenska provinsernas framtid och öde samma utveckling och konjunkturer som den svenska stormakten. Så länge Sverige var framgångsrikt och frodades så utvecklades också dessa områden gällande befolkningsutveckling, handel och bebyggelse.
ANNONS
Fördelar för Sverige med provinser i Nordtyskland
De tyska städerna ingick i ett nätverk av handel vid Nordsjön och Östersjön som den svenska stormakten strävade efter att kontrollera. De svenska provinserna utnyttjades därför främst i resursmässiga, handelsmässiga och strategiska syften och var för Sverige en viktig del av den merkantilistiska handelspolitiken som präglade de europeiska ländernas handel under 1600-talet och 1700-talet.
De svenska provinserna låg vid kuster där det fanns både hamnstäder och flodmynningar som gav stora intäkter till den svenska staten i form av avgifter, tullar och andra skatter på handeln.
Bild: SO-rummet.se Karta över det svenska stormaktsväldet (med de tyska provinserna längst ner i söder).
Provinserna gav Sverige som stormakt inflytande över den tyska och europeiska politiken. De nya landområdena fungerade också som ett yttre skydd och buffert till det svenska kärnlandet (det egentliga Sverige). Genom att ha trupper stationerade på det tyska fastlandet kunde Sverige agera snabbt vid en krigssituation. Den svenska krigsmakten kunde då använda provinserna som uppmarschområden vid anfall mot yttre fiender - inte minst ärkefienden Danmark. Bara vetskapen om att det fanns svenska trupper i norra Tyskland ansågs ha en lugnande effekt på flera av Sveriges fiender.
En annan fördel med provinserna var att Sveriges krigsmakt gavs tillgång till en marknad där fler soldater kunde värvas. På så sätt kom en stor del av de svenska trupperna som stred på det tyska fastlandet under den svenska stormaktstiden att vara infödda ”tyskar”, även om de vid den här tiden inte definierade sig som tyskar, utan som pomrare, holsteinare, mecklenburgare, wismarbor och så vidare, beroende på var de bodde eller var födda.
Den svenska staten behövde också provinserna för att kunna dela ut land och gods till den svenska och nordtyska adeln som ersättning för deras tjänster och lojalitet.
ANNONS
Sverige förlorade alla sina tyska provinser
Genom Sveriges förluster av landområden under det stora nordiska kriget i slutet av stormaktstiden förlorades nästan alla de svenska provinserna i Nordtyskland.
År 1712 erövrades Bremen-Verden och dess huvudstad Stade av Danmark, men såldes därefter år 1715 till Brunswick och Lunenburg som löd under kurfurstendömet Hannover. Rent formellt avstod Sverige hela provinsen till Hannover i och med den s.k. Första freden i Stockholm den 9 november 1719. Sverige fick dock en ersättning på 1 miljon riksdaler.
Dagen efter, den 10 november 1719, slöts fred mellan Sverige och Preussen. Sverige fick då överlåta Svenska Pommerns södra del, det s.k. Vorpommern med staden Stettin, till Preussen. Som ersättning för det förlorade området fick Sverige 2 miljoner riksdaler.
Pommerns norra del med huvudstaden Stralsund och staden Wismar hade erövrats av Danmark och dess allierade under 1715-1716. Men vid freden med Danmark i Fredriksborg den 3:e juli 1720 återlämnades Stralsund och den norra delen av Svenska Pommern till Sverige. Sverige styrde därefter över områdena i nästan hundra år fram till 1814, då freden i Kiel slöts (efter det svensk-franska kriget 1805-1810, som var en del av Napoleonkrigen). I fredsuppgörelsen övergick dessa områden slutligen till Danmark som ersättning för Norge som vid tiden hade tvingats in i en personalunion med Sverige.
Staden Wismar förblev i svensk ägo långt efter att Sverige förlorat sin stormaktsställning. Men år 1803 pantsattes Wismar av Gustav IV Adolf som behövde fylla på den svenska statens kassakista. Därmed överläts Wismar till Mecklenburg-Schwerin på 100 år. Sverige löste dock aldrig in staden igen varefter Wismar slutligen blev en del i det tyska riket. I och med det var svensktiden i Tyskland över.
Vilka tyska provinser blev en del av Sverige efter det 30-åriga kriget?
Varför var de tyska provinserna viktiga för Sverige ur en handels- och resursmässig synpunkt?
Vilken roll spelade de svenska provinserna i Tyskland när det kom till Sveriges militära strategi?
Hur och varför förlorade Sverige sina tyska provinser?
Fundera på:
Vad tror du var de största fördelarna och nackdelarna för Sverige med att ha provinser i Tyskland?
Vill du veta mer? Läs Phoenix : den återuppståndne - försvaret av Stralsund och de svenska provinserna i Nordtyskland 1710-1716 av Johnny Poetzsch.
Text: Johnny Poetzsch, författare och gymnasielärare i historia Webbplats: Poetzsch Historica
En utförligare och mer detaljerad beskrivning kan läsas i Phoenix – Den återuppståndne. ISBN NR; 9759198448405. Finns att köpa bl.a. på Bokus.se och Adlibris.se
