Vi brukar beundra tempel, palats och akvedukter från stora civilisationer som Egypten, Grekland och Rom. Men vi brukar inte tänka på deras sädesbingar. Ändå vilade de stora civilisationerna på sina sädesförråd och på de människor som arbetade med att fylla dem.
Ingenting fattades när rika greker åt sin huvudmåltid. Man kunde festa på fasanhjärnor och flamingotungor. Förmögna greker låg eller halvsatt vid bordet. Slavar passade upp och underhöll med sång och musik.
Miljöförstöring i antikens Grekland
Egypten byggde sitt välstånd tack vare Nilen, som regelbundet sjönk och steg. I det näringsrika flodslammet kunde bönderna odla. Egyptierna kunde själva odla all säd de behövde.
Så var det inte i Grekland. Ungefär 650 f.Kr hade befolkningen ökat på flera håll. De träd som täckte kullarna hade huggits ner. Timret användes till att bygga fartyg. De små grekiska stadsstaterna behövde många skepp för handel och transport. En hel del timmer användes för att göra träkol. Det behövdes alltmer i den växande metallindustrin. När träden höggs ner, sköljde regnet bort jorden där de stått. Det fanns inte längre några trädrötter kvar som kunde binda jorden.
ANNONS
I början av 600 takt f.Kr förbjöd härskaren Solon all export av jordbruksvaror från Grekland, med ett undantag - oliven. Det visade sig vara ett katastrofalt beslut. De få träd som stod kvar fälldes, och istället planterades olivträd. Olivträdens rötter suger upp vatten djupt ner, men trädet har inga ytliga rötter som håller fast jord. Landförstöringen ökade ytterligare. Grekland kunde sälja oliver och vin utomlands men måste köpa alltmer säd från utlandet. I Mesopotamien tog det över tusen år att förstöra åkerjorden. I Grekland gick det på några hundra.
Till bords i Grekland
I fredliga tider kunde den grekiske bonden lita på att han och hans familj fick tillräckligt att äta, även om maten var ganska enformig. Kornbröd, korngröt och kornpasta var en basmat i hushållet. Till det kom en handfull oliver, lite fikon och getost. Ibland serverades saltad fisk. Till maten drack man vatten eller getmjölk och någon gång vin. Kött var sällsynt - det åt man bara till stora högtider.
Krigarstaten Sparta var ökänt för sin svartsoppa som var gjord på buljong av griskött, salt och vinäger. Spartanerna var kända för sitt mod och ansåg att maten skulle vara sådan att den passade en krigare.
"Den fegaste mannen i världen skulle föredra döden framför att utstå det här", skrev en finsmakare som besökt Sparta och inbjudits till middag.
Bröd och skådespel i Rom
Om Grekland behövde sin säd från utlandet så gällde det i än högre grad Rom. När Rom besegrade Kartago år 146 f.Kr revs staden och resterna av den plöjdes ner. Historien om hur man strödde salt i plogfårorna för att inget skulle kunna växa där igen är välkänd. Men romarna hade ingen tanke på att förstöra de värdefulla vetefälten runt Kartago. Istället tog de över dem för eget bruk. Kort därefter erövrades Egypten och Libyen, och därmed fick Rom kontrollen över all odlingsbar jord i Afrika norr om Sahara.
Bild: Sailko Till Roms hamnstad Ostia kom säd i en stadig ström. Fartygen måste gå raka vägen till Ostia. Fick inte romarna sitt bröd i tid, hotade upplopp och panik, det visste de romerska härskarna. Under kejsar Augustus tid måste tusentals ton säd i veckan föras till Ostia.
De romerska härskarna visste att bröd och skådespel var nödvändiga för att befolkningen skulle hålla sig lugn. Systemet med att myndigheterna delade ut gratis säd för att baka bröd till romarna började som ett försök att lindra fattigdomen. Men så småningom krävde allt fler romare sin del av kakan, och systemet växte över alla gränser. År 71 f.Kr började gratis säd delas ut. 40 000 romare fick del av systemet. Under kejsar Augustus, som styrde från 27 f.Kr till 14 e.Kr, hade antalet romare som fick gratis säd ökat till 320 000 människor. Det var ungefär en tredjedel av Roms befolkning.
ANNONS
ANNONS
Enbart staden Rom behövde enorma mängder säd. Under kejsar Augustus tid måste 6 000 ton säd i veckan föras till Roms hamnstad Ostia under segelsäsongen som varade från maj till september.
För de romerska härskarna var det viktigt att säden flöt in i en stadig ström. Säden lastades på fartyg som hade de strängaste order att gå rakaste vägen till Ostia. Att låta skeppet löpa in i någon annan hamn på vägen var belagt med dödsstraff. Befolkningen i Rom visste mycket väl hur viktiga sädesskeppen var och när de borde komma. Vid ett tillfälle år 70 e.Kr utbröt full panik i staden när skeppen inte kom i tid.
Till bords i romarriket
De fattiga romarna livnärde sig på grovt bröd eller pasta gjord av säd. Till det kom en gröt gjord på sädesslaget hirs. Till det åt man oliver, bönor, fikon och ost. För det mesta drack man vatten blandat med vin. I Roms höga överfulla hyreshus var det inte lätt att laga mat. Utrustningen var enkel, det var ont om bränsle, och dessutom var brandfaran stor. De fattiga romare som bodde i sådana hus försökte därför laga så lite mat som möjligt. Ibland kunde de köpa en bit rostat fläsk eller saltad fisk från något av de matstånd som fanns längs gatorna.
De rika romarna levde ett helt annat liv. Ingenting fattades på deras bord, och efter hand blev det en tradition att bjuda sina gäster på de mest sällsynta rätter, hämtade från romarrikets alla hörn. Gäddlever, fasanhjärna, flamingotunga, påfågelshjärna och rom från fisken nejonöga är några exempel på rätter som rika romare kunde festa på. Romarna använde också mycket kryddor som importerades från Kina och Sydostasien. Speciellt peppar var en uppskattad krydda både bland greker och romare.
Bidrag köper röster
Att ett system med bidrag börjar i liten skala för att sedan växa myndigheterna över huvudet har hänt många gånger sedan romarrikets tid. För att vinna röster har politiker lovat alltmer bidrag, och till sist har systemet blivit så stort att det påverkat hela statens ekonomi. På 300-talet e.Kr lovade kejsaren Severus Alexander att romarna skulle få färdigbakat bröd istället för säd. Trettio år senare ökade kejsar Aurelianus ransonen bröd och lovade att grisfett också skulle bli gratis, precis som vin.
- Rätt vad det är ger vi dem kycklingar och gäss också, stönade en prövad romersk tjänsteman.
I våra dagar är det vanligt i flera länder att myndigheterna håller priset på bröd nere. Försöker myndigheterna höja priset, blir det vanligen stora kravaller, något som skett i både Egypten och Syrien. Precis som i romarriket gäller än idag regeln att det är lätt att vänja befolkningen vid bidrag men det är svårt att ta bort dem.
ANNONS
ANNONS
Nya metoder på medeltiden
I norra Europa hade man i hundratals år i princip använt samma typ av plog som sumererna uppfunnit. En tung gren stack rakt ner i marken, och när den drogs framåt skrapade den upp en grund fåra. I lätt torr jord, sådan som fanns runt Medelhavet, fungerade plogen ganska bra. Men i de kalla blöta jordarna i norra Europa fungerade den sämre. Men på 600-talet uppfanns en ny typ av plog i nordöstra Europa. Den hade ett tungt blad av järn som gjorde en djup fåra i jorden istället för att bara skrapa på ytan. Den här plogen bet på de tunga lerjordarna i norra Europa. Land som inte tidigare hade kunnat odlas förvandlades till åker. Produktionen av livsmedel ökade. Det gjorde befolkningen också.
En kvinna och hennes dotter sitter omgiven av olika livsmedel, fågel, grönsaker, mjöl... Vi som kan handla allt vad vi behöver i butiken, tänker sällan på vilken ansträngning det krävdes för att skaffa mat förr i tiden. Målningen är från senare delen av 1500-talet.
Den nya plogen gjorde att hästen kom till bättre användning. Hästen hade tämjts omkring 4000 f.Kr på stäpperna mellan Europa och Asien. I Europa hade den till stor del använts som ridhäst av riddare i krig. Hästens hovar passade inte på lerjord. Dessutom tycktes den vara en sämre dragare än oxen. Problemet med hästhovarna löstes genom att hästen fick skor av järn.
Det andra problemet löstes genom att en ny typ av sele infördes. Tidigare hade hästen nästan strypts, eftersom den gamla typen av sele låg runt halsen och klämde åt runt luftstrupen varje gång hästen försökte dra. Den nya selen lade trycket över hästens bog och nära nog fyrfaldigade dess dragstyrka. Nu visade det sig att hästen var långt bättre, och inte minst snabbare, än oxen när det gällde att dra.
Till bords på medeltiden
På 1300-talet var kosten enkel för de fattiga i norra Europa. Den bestod av mörkt bröd gjort på råg eller korn, lite ost, ibland torkad fisk eller torkat kött. Eftersom mycket av maten var saltad eller torkad, gick en stor del av medeltidens kokkonst ut på att få maten att smaka intressant. Därför användes en hel del kryddor. Ju rikare man var, desto mer kryddor.
Eftersom kryddorna till stor del importerades från Indien, var många sorter mycket dyra. Peppar, som vi betraktar som en vardagskrydda, var så dyr att den riktigt rike kallades "pepparsäck".
Vi är vana vid att kunna köpa färskt kött året om. Men under medeltiden i norra Europa var det under långa perioder inte möjligt att få färskt kött. Det var svårt att hålla djuren vid liv under de långa kalla vintrarna. Under vinterns senare del fick djuren nöja sig med bönor, torkade stjälkar och halm att äta.
Med så dålig kost kunde bara de yngsta och starkaste djuren överleva. En bonde kunde kanske räkna med att hålla en ko och en gris vid liv under vintern.
I november slaktade och saltade man in kött för den långa grå period som skulle komma. Samtidigt festade man på det sista färska köttet som man skulle få att äta på länge.
Uppgifter och frågor
Frågor till texten:
Varför finns det så lite träd och så få skogar i Grekland?
Vilka följder har det trädfattiga landskapet fört med sig för grekerna när det gäller odling av spannmål?
Varför såg de styrande i staden Rom till att de romerska medborgarna tilldelades gratis bröd?
Varför var de nya järnplogarna som togs i bruk under medeltiden extra viktiga för befolkningen i norra Europa?
Under medeltiden började även hästen användas i jordbruket och blev nu viktigare än oxen som dragdjur. Varför?
Ge exempel på vad vanligt folk på landet brukade äta till vardags under medeltiden?
Litteratur: Jeffrey M Pilcher, Food in World History, Routledge, 2005 Jerome Carcopino, Dagligt liv i antikens Rom, Prisma, 1961 Jared Diamond, Vete, vapen och virus, Nordsteds, 2004 Barbro Östlund, Mat med historia från medeltid till nutid, Tre Böcker Förlag AB, 2001 Henry Notaker, Gastronomi - Till bords med historien, Atlantis, 1987
FÖRFATTARE
Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
Artikelserie om
Matvanor och matproduktion genom historien
Mattias, Julia och Kristoffer avslutar säsongen 2016 med att tända en brasa och prata om julmatens historia. Hur länge har vi ätit julmat och varför äter vi det?
I fokus första avsnitt handlar om atensk demokrati. Julia, Mattias och Kristoffer pratar om vad ordet demokrati betyder och hur den atenska demokratin fungerade. Var det verkligen demokrati i antikens Aten?
