Gustav Adolfs slutdestination blev S:t Gallen där han levde från 1833. Där utkom också hans historiskt viktigaste skrift, Den trettonde mars, skriven i Nederländerna något år tidigare. Exkonungen betecknar där revolutionen (statskuppen 1809 i Sverige) som aristokratins verk medan folket påstås ha varit nöjt med hans insats för näringslivet. Kriget mot Napoleon var nödtvunget eftersom denne var en illegitim härskare. Även omsorgen om svenska handelsintressen anges som skäl till fiendskapen.
Den klassiska skildringen från ”överste Gustavssons” vistelse i S:t Gallen härrör från journalisten Nils Arfwidsson som tidigare av en händelse träffat ”översten” och därefter fått reda på dennes identitet. Utan att avslöja vare sig att han kände ”överstens” identitet eller att han själv var svensk tog Arfwidsson in på värdshuset 1836. Han mötte exkonungen när denne med handklaver spelade en melodi i molltoner. Gustav Adolf var nu 58 år gammal och påtagligt märkt av sitt oroliga liv:
Han hade stor, något tjock, i öfrigt välbildad näsa, stora utstående läppar, af hvilka den öfre betäcktes af en kort mustasch utaf ungefär samma färg som håret. Hans blick var stel och tom, hans rörelser styva och avmätta, huvudet något framåtlutat och halsduken tätt sluten intill halsen.
Gustav Adolf förrådde inget om sin förra tillvaro i Sverige, inte ens när Arfwidsson nämnde att Gustav Adolf troligen bodde i Schweiz. Ändå levde han delvis i det förgångna. Läsningen bestod mest av politiska dagblad som skildrade händelserna 1807-1809.
Gustav Adolfs död
Efter hans död anbefallde flera av Europas furstehov sorg, men i Sverige höll drottning Desideria som planerat sin bal.
Gustav Adolfs död rönte stor uppmärksamhet hos tidningar på kontinenten, men knappast någon uppståndelse i Sverige. Radikala Aftonbladet skrev att även en god vilja och kärlek till rättvisan kan av trångt omdöme och halsstarrighet leda till ”de fördärvligaste handlingar”.
Dödsfallet ansågs sakna politisk vikt, men orsaka viss ”emotion” hos högt uppsatta som en gång stod honom nära ”och genom sin blinda eftergivenhet för hans nycker orsakade eller påskyndade hans undergång”.
Kistan fördes till prins Gustavs slott Eichhorn i Mähren och Gustav Adolf begravdes i Oldenburg. Först 1884 tilläts hans kvarlevor (liksom Gustavs, död 1877, och dennes tidigt avlidne son) att återvända till hemlandet för att gravsättas i Gustavianska gravkoret i Riddarholmskyrkan. En anledning till försoningen mellan de svenska dynastierna var att hans dottersons dotter, prinsessan Victoria av Baden, 1881 ingått giftermål med kronprins Gustaf.
Synen på Gustav IV Adolf i historieskrivningen
Eftervärldens bild av Gustav IV Adolf var länge odelat mörk. Redan kort efter statskuppen 1809 antogs den syn som länge var helt allenarådande: hans misstänksamhet och inkompetenta ledning, det stora hatet mot Napoleon vilket orsakade landets katastrofala utrikespolitiska äventyr och förlusten av Finland. Bilden förmedlades via landets alla predikstolar.
Historikern Sam Clason kom kring 1910 med en omvärdering. Bilden av Gustav Adolf ses som en propagandaprodukt av den efterföljande regimen. I själva verket byggde kungens utrikespolitik inte på hat mot Napoleon utan på rationella ekonomiska motiv att bevara banden med Storbritannien. Ansvaret för missgreppen läggs av Clason på ämbetsmännen. Sedan dess har en mer nyanserad debatt förts, med erkännande både av Gustav Adolfs svagheter och den svåra politiska situationen.
Som person har Gustav Adolf av Sten Carlsson karakteriserats som en typisk känslomänniska. ”Det var inte en kall och nykter realism som doldes under den stela ytan - det var en själ, full av oro och lidelser, av fördomar och affekter.” Hans stora fel var oförmågan att se verkligheten i ansiktet. ”Hans levnadssaga är historien om en rastlös pilgrim, som var stadd på ständig vandring men aldrig nådde Jerusalem.”
Vandringen slutade i stället med en obemärkt tillvaro i S:t Gallen. Först genom sin död blev Gustav Adolf återigen för en tid uppmärksammad. Politiskt död var han sedan länge.
LÄS MER: Gustav IV Adolf
LÄS MER: Gustavianska tidens Sverige
LÄS MER: Sverige förlorar Finland 1808-1809
LÄS MER: Frihetstidens partivälde och gustavianska tidens envälde
