Slaget vid Lützen den 6 november 1632 var en stor drabbning under det trettioåriga kriget (Lützen är en stad i närheten av Leipzig i Tyskland). Slaget stod mellan en protestantisk svensk armé ledd av Gustav II Adolf, och den tysk-romerske kejsarens katolska trupper som löd under fältmarskalk Wallensteins befäl.
Svenskarna hade ungefär 19 000 man och var vid slagets inledning något fler än motståndarna. Wallensteins trupper förfogade till en början över 17 000 man i delvis fältbefästa ställningar, men fick under slagets gång förstärkningar av 2 000 kavallerister (ryttare) och 3 000 infanterister (fotsoldater) så att styrkeförhållandena övergick till hans fördel.
Slaget slutade i stort sett oavgjort, men segern har i efterhand tillskrivits de svenska trupperna som behärskade slagfältet vid mörkrets inbrott.
Under striderna led båda sidorna stora förluster med flera tusen sårade och döda. "Segern" blev därtill extra dyrköpt för svenskarna som förlorade många av sina bästa förband och sin kung och befälhavare, Gustav II Adolf, som stupade i stridens kaos.
Slaget vid Lützen var inte avgörande för kriget, men Gustav II Adolfs död fick stor politisk betydelse.
LÄS MER: Trettioåriga kriget
LÄS MER: Gustav II Adolf
Litteratur:
Göran Behre m.fl., Sveriges historia 1521-1809, Almqvist & Wiksell, 1996
Sten Carlsson m.fl., Den svenska historien, del 7, Bonniers, 1993
Sten Carlsson & Jerker Rosén, Svensk historia, del 2, Bonniers, 1961
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.) och fördjupningen är skriven av Stig Hadenius, historiker och professor i journalistik
Fördjupningen är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).
