Cortés och erövringen av Mexiko

Moctezuma visste att främlingar anlänt och han sände både spioner och sändebud med gåvor till dem. I rapporterna till Moctezuma skildras spanjorerna ytterst skräckinjagande.

"De klär sig i järn och har järnkaskar på huvudet", står det i en rapport. "Deras svärd är av järn, deras bågar är av järn, sköldarna är av järn, spjuten är av järn. Deras hjortar (aztekerna hade aldrig sett hästar) bär dem på sina ryggar varthelst de vill. De hjortarna, herre, är lika höga som hustak."

Litet längre fram finns den första bevarade skildringen som urinvånare gjort av eldvapen, i det här fallet kanoner:

"Något som ser ut som en boll av sten kommer ut från dess inre. Den kommer ut i ett regn av flammor och eld. Röken har en motbjudande lukt precis som rutten gyttja. Lukten går upp i hjärnan och orsakar stora obehag. Om kanonen riktas mot ett berg, splittras det och går sönder. Riktas den mot ett träd, krossar den trädet till flisor."

Kanske var det sådana rapporter som gjorde att Moctezuma inte genast beordrade en armé att kasta inkräktarna i havet. Det kan också ha funnits en annan anledning. Enligt vissa källor - som dock i modern historieforskning är ifrågasatta - så ska spanjorernas ankomst ha sammanfallit med den tidpunkt då aztekerna trodde att guden Quetzalcoatl skulle återvända från andra sidan havet. Moctezuma ska enligt detta resonemang inte ha velat riskera något ifall det var guden som kommit, även om han såklart var tveksam.

Han sände därför guld i hopp om att inkräktarna var människor och att guldet skulle få dem att ge sig av. Effekten blev den motsatta. Guldet lockade spanjorerna att fortsätta mot aztekernas välde.

Cortés kunde samla information om det politiska läget. Det visade sig att urinvånarna inte var så eniga som han först hade trott.

Människor offras till solen

Många av folken längs kusten hade först nyligen tvingats underkasta sig aztekerna. Det innebar inte bara skatt i vanlig mening. De underkuvade måste också regelbundet skicka människor att offras till aztekernas gudar. På altare i templen skars människor upp levande, och deras ännu pulserande hjärtan slets ur kroppen.

Aztekerna dyrkade solguden. En gång, trodde de, hade gudarna offrat sina liv för att solen skulle vandra över himlavalvet. Solen skulle slockna och världen bli kall och död om inte människorna, precis som gudarna hade gjort, fortsatte att offra till den.

Prästernas hår var så tjockt av intorkat blod att det var omöjligt att dra en kam igenom det. Prästerna var mäktiga och kunde ge order om krig för att få fångar till offren på de pyramidformade templen. Detta ökade bitterheten bland de kuvade folken och Cortés förstod att utnyttja den.

Marina, flickan från Tabascofloden, kom att bli ovärderlig för Cortés. Hon talade flera av urinvånarnas språk och lärde sig snabbt spanska. Hon blev hans tolk och det var Marina som berättade för Cortés hur oeniga stammarna var.

På teckningar som urinvånare gjort som visar Cortés, står Marina vid hans sida med fingret i luften som för att ge råd.

Marschen mot Mexikos inre

Cortés hade hört talas om staden Tlaxcala som skulle ligga i ett bördigt område inne i landet, och i augusti 1519 gav han marschorder. Tlaxcala hade ännu inte erövrats av aztekerna. Men ibland utkämpades strider mellan folken och aztekerna släpade iväg unga män för att offras till solguden.

Med urinvånare från kusten som vägvisare klättrade Cortés armé över bergskedjan Sierra Madre. För att inte upptäckas undvek de vissa bergspass och klättrade upp på över 3 000 meters höjd.

"Gud vet hur mycket mitt folk lidit av törst och hunger och regn- och hagelstormar", skriver Cortés.

De passerade ett ödsligt ökenområde av sand och aska från lava, här och där avbrutet av saltsjöar och träsk.

Efter att i flera dagar marscherat genom askan kom spanjorerna till sist fram till Tlaxcala. Det blev strid. Sedan spanjorerna segrat kunde de tåga in i staden och börja förhandla. Eftersom spanjorerna visat att de kunde slåss, gick Tlaxcalas ledare med på att sända med soldater för att angripa aztekerna.

"När jag upptäckte oenigheten mellan Tlaxcala och aztekerna, gladdes jag", skriver Cortés. "För det är som det sägs; enade de stå, söndrade de falla."
 

Massakern i Cholula

Så tågade Cortés till staden Cholula. Där välkomnades spanjorerna. När stadens hövdingar tillsammans med tusentals stadsbor stod obeväpnade på torget, började plötsligt urinvånarna från Tlaxcala att massakrera stadsborna. 

Cortés skyllde sedan på att Moctezuma hade gett order om ett bakhåll i staden och att Marina upptäckt det. Många historiker tvivlar på den versionen. Kanske var händelsen en blandning av att Cortés ville sätta sig i respekt och att tlaxcaltekerna såg en chans att göra upp med gamla fiender. Nyheten om massakern gjorde att inget motstånd mötte spanjorerna när de drog vidare mot aztekrikets hjärta.

En fantastisk syn

Åter måste Cortés armé, nu förstärkt med tusentals tlaxcalateker, ge sig upp i bergen. Hären passerade Örnpasset, som i dag heter Cortés pass. Sedan bar vägen utför och ner i dalen. En fantastisk syn öppnade sig för spanjorerna – aztekernas huvudstad Tenochtitlán. Staden var byggd på öar i en stor sjö och fylld med kanaler. Cortés och hans män marscherade över de åtta kilometer på de broar och vindbryggor som ledde till staden. 

Vid denna tid hade Tenochtitlán över 200 000 invånare vilket var ungefär fem gånger fler än London.

Bernal Diaz som följde Cortés och beskrev hans färd skriver: 

”Pyramider och byggnader, alla av sten, reste sig över vattnet som en förtrollad dröm.... Det var så underbart att jag inte förstår hur det skall gå till att beskriva den första anblicken av något vi aldrig hört talas om, sett, eller någonsin drömt om”.

Moctezuma hade av sina spåmän fått rådet att öppna stadsporten för spanjorerna, och snart var Cortés inne i huvudstaden Tenochtitlán utan ett enda svärdshugg.

En välordnad stad

I ett brev till den spanske kungen beskriver Cortés målande stadens rikedomar. Kanske överdrev han en hel del. Det var viktigt att tala om för Karl V vilka rikedomar som han kunde vänta sig om Cortés fick fria händer.

"Det finns ett torg som är dubbelt så stort som Salamancas", skriver Cortés. "Det är omgivet av arkader. Hit kommer över 60 000 människor varje dag för att sälja och köpa."

Cortés beundrade det sätt på vilket aztekriket styrdes. "Organisationen kan nästan jämföras med Venedigs och Genuas", skriver han.

Och Bernal Diaz framhåller: "Det fanns soldater bland våra män som varit på många platser, i Konstantinopel och i Rom. Men ingen hade sett en så stor och välorganiserad marknad."

I brevet till kungen räknade Cortés upp vad som fanns i staden: guld, silver och en rad andra dyrbarheter. Cortés begärde också guld av Moctezuma, och såväl stadens som kungens egen skattkammare tömdes. Sedan lät Cortés kidnappa Moctezuma och föra honom till spanjorernas läger. Cortés räknade med att på så sätt göra härskaren till en lydig marionett.

Vad Cortés inte räknat med var att aztekerna aldrig skulle godkänna en sådan kung utan genast välja en ny.

Hotet från Velazquez

Kort därefter kom nyheten att ännu en spansk styrka landstigit i Mexiko. Den var utsänd av Kubas guvernör Velazquez, som fått nog av Cortés och planerade att gripa honom.

Detta var ett allvarligare hot än aztekerna, ansåg Cortés, och han gav sig iväg för att möta den nya armén. Åter visade han sin skicklighet i det politiska spelet. Genom en blandning av styrka, mutor och löften fick han de flesta av nykomlingarna över på sin sida.

Moctezumas död

I Tenochtitlán hade Cortés lämnat över befälet till Pedro de Alvarado. Han saknade sin chefs diplomatiska talang. När en stor grupp azteker samlats för en religiös ceremoni, gick spanjorerna plötsligt till anfall. En våldsam strid bröt ut. Efteråt låg över 600 azteker döda tillsammans med sju spanjorer. Staden kokade.

När Cortés återvände, nu med en starkare armé, låg gatorna tysta. Så fort spanjorerna kommit in i staden, överfölls de. Cortés tvingade Moctezuma att tala till sitt folk, men kungen möttes av stenar och pilar och träffades så svårt att han föll ihop. Kort därefter kom beskedet att Moctezuma hade avlidit. Om dödsorsaken var stenar och pilar eller om Cortés lät döda honom vet vi inte.

Nu var det krig och Cortés fick slå sig ut ur staden. Många av hans män greps och släpades till altaren där de offrades till krigsguden.

Under sin reträtt brände spanjorerna ner alla hus de kunde, försökte förstöra templen och dödade alla de såg. Soldaterna lastade på sig så mycket guld och dyrbarheter som de orkade bära. En del var så överlastade att de inte kunde ta sig över stadens många kanaler utan drunknade eller blev upphunna och ihjälslagna. Soldaterna slogs stående i blod som rann längs gränderna. Spanjorerna döpte händelsen till "Den sorgliga natten".

Till slut lyckades Cortés och hans män slå sig ut och ta sig fram till staden Tlaxcala igen. Men allt guld hade han tvingats lämna efter sig.

Tenochtitlán erövras och förstörs

Nu hade Cortés inget val, Tenochtitlán måste intas, annars hotades han av vanära, kanske avrättning. Cortés hade ju trotsat sin överordnade, guvernören på Kuba. De andra folken måste på nytt hjälpa Cortés. Om inte väntade aztekernas hämnd.

Cortés belägrade Tenochtitlán och skar av vattenförsörjningen och matleveranserna till staden. Smittkoppor som spanjorerna fört med sig började rasa. Under sin framryckning förstörde Cortés trupper staden, hus för hus.

När de svältande invånarna besegrats, var Cortés herre över en ruinstad. Moctezumas efterträdare dödades. Aztekernas välde låg i ruiner. Där deras huvudstad legat växte Mexico City upp.
 

Till Nya Spanien, som Mexiko kallades, kom nu tusentals spanjorer: soldater, munkar och tjänstemän. För kyrkan var det en stor och viktig uppgift att kristna urinvånarna. I oktober 1522 utsågs Cortés till guvernör i Mexiko.

Genom regnskog och träsk

Cortés fick 1522 fullmakt att utforska regionen fullständigt. Han lät sända expeditioner till det som idag är Guatemala, Honduras, Nicaragua, Panama och Kalifornien. Cortés själv undersökte Mexikos Stillahavskust. Han hade aldrig glömt att den egentliga meningen med Columbus färd västerut var att finna en väg till Kina och Indien. Fortfarande hoppades man hitta en öppning, ett sund, i den amerikanska kontinenten.

Vem är den där mannen?

Cortés kartlade också en del av södra Kalifornien. Men hans stjärna började dala. 1534 utsågs en vicekung i Mexiko. Alltsedan aztekernas rike hade krossats hade urinvånarna förtryckts allt hårdare. Cortés råkade i gräl med nyanlända spanjorer när han hävdade att även urinvånare hade vissa rättigheter.

Nu upptäckte Cortés att hans tjänster inte längre behövdes. Han hade gjort sig till fiende med många spanska tjänstemän, och nu började de trakassera honom. Alla hans order granskades in i minsta detalj. Han anklagades för att inte ha lämnat över alla erövrade rikedomar till Spaniens kung. Speciellt Karl V:s sekreterare avskydde Cortés och gjorde allt för att sätta honom i klistret.

Cortés återvände till Spanien, tyngd av anklagelser. Han försökte få träffa Karl V men stoppades. Cortés försökte då passa på när kungen med följe promenerade, och en dag i Valladolid räckte han över ett dokument till härskaren.

- Vem är den där mannen? frågade kungen otåligt och sköt papperet åt sidan.

- Jag är den man som gav Ers majestät så många kungariken att de är fler än de städer som ni ärvt av era förfäder, svarade Cortés stolt.

Men kungen brydde sig inte om honom. Trött och upptagen fortsatte Karl V framåt gatan. Cortés fick mycket lite hjälp och han skulle aldrig återse Mexiko. Han fick inte tillstånd att återvända. 1547 dog han 62 år gammal.

Cortés i historiens ljus

För Spanien betydde erövringen av Mexiko och senare av Peru att en strid ström av guld och silver gick över Atlanten. Under 300 år kom nästan allt silver som nådde Europa från silvergruvan i Potosi i Bolivia. Spanien blev en stormakt.

Historiker har försökt förklara varför Cortés så lätt kunde erövra aztekernas rike. Men det var inte bara några hundra spanjorer som störtade aztekerna. Tusentals urinvånare hjälpte också till. Avgörande var när angriparna skar av huvudstaden från mat och vattentillförsel.

Spanjorernas hade bättre vapen än aztekerna. Men den utrustning som Cortés hade med sig kan inte räckt till mot tusentals fientliga azteker. Det viktigaste var till sist det stöd som Cortés fick från andra ursprungsfolk.

Tragedi för urinvånarna

För Amerikas urinvånare var spanjorernas erövring en tragedi. De lagar som stiftades för att skydda urinvånarna efterlevdes sällan. Det var viktigare för spanjorerna att få hem guld och silver till Spanien. Många tjänstemän och plantageägare ville själva bli rika.

De urinvånare som hjälpt Cortés upptäckte att de bara bytt ett herrefolk mot ett annat, och värre. Urinvånarna tvingades till slavarbete i gruvor och plantager. För dem okända sjukdomar som mässling och smittkoppor slog fruktansvärt hårt.

LÄS MER: Cortés erövrar aztekernas rike

LÄS MER: Aztekernas historia

LÄS MER: Ett ögonblick i historien - om Aztekrikets undergång

LÄS MER: Mexikos historia

LÄS MER: Conquistadorer

LÄS MER: Conquistadorerna - de spanska erövrarna

LÄS MER: Folkmord och smittsamma sjukdomar - européernas ankomst till Amerika