Drottning Kristina som rebellisk katolik i Rom

En anledning var hennes ovilja att gifta sig, något som samtidigt var nödvändigt för att garantera dynastins fortlevnad och den politiska stabiliteten. Förlossningsskräck och otydliga sexuella preferenser har framkastats som förklaringar. Men mer avgörande var kanske ändå att hon aldrig kunde acceptera rollen som mannens underlydande, ja inte att stå under någon annan människas makt överhuvud taget. Kusinen Karl Gustav, som hon stod nära, kunde ha varit ett alternativ men hon trodde inte att heller han skulle ha äktat henne för kärleks skull.

Hennes religiösa tvivel har av historikern Curt Weibull i stället angetts som huvudorsaken. Den tro hon utvecklade kunde inte förenas med regentskap i Sverige. Författaren Sven Stolpe tolkade hennes beslut främst som ett sätt att befria sig från den lutherska ortodoxin. Först i Rom blev hon en troende katolik. Förutom den intellektuella nyfikenheten påpekade han också den disharmoni Kristina ska ha känt som kvinna. Med sitt häftiga temperament och enkelhet i kläder motsvarade hon inte tidens kvinnoideal. Hon drogs till män men hade en sensuell relation med Ebba Sparre och genomgick vad som i modern tid skulle ha kallats en ”sexuell neuros”.

Historikern Susanna Åkerman betonar drottningens längtan efter det friare tankeliv i vidare bemärkelse hon trodde fanns på kontinenten. Hon drogs till mindre rätlinjiga läror och kom att betrakta nationalstaten med alltmer kritiska ögon. Kristina tillträdde som drottning 1644 fast besluten att verka i Sverige. Tidens tankesätt det vill säga både kravet på att rådgöra med adelns ledande män och att följa tidens konventioner, begränsade emellertid hennes handlingsutrymme. Den make som kunde bli aktuell skulle ha hämtats från en liten krets, inskränkt hennes handlingsfrihet och hamnat i konflikt med hennes starka och äregiriga personlighet.

Ekonomiskt underhåll från Sverige

Oavsett vilka bevekelsegrunder som fanns för Kristinas beslut väckte det enorm uppmärksamhet. För Europas katoliker var abdikationen något av en gudasänd gåva som kunde utnyttjas i propagandan. Men det skulle visa sig att Kristina inte var någon lätthanterlig person när hennes nya liv som avhoppad regent inleddes.

Uppgörelsen med den svenska statsmakten efter abdikationen innebar att Kristina även i fortsättningen skulle vara oberoende, med domsrätt över sitt eget hov. Hon blev en suverän utan land. Försörjningen vilade på inkomster från Norrköping stad och slott, Öland med Borgholm, Gotland, Ösel samt gods i tyska Pommern. Sveriges fortsatta krig gjorde det tidvis svårt att få ut pengarna.

De två besöken i hemlandet 1660 och 1667 orsakades av penningtrasslet, även om det första också sammanföll med Karl X Gustavs begravning. Kristina hade fått med sig konst, böcker och andra värdeföremål av vilka en del var byten från trettioåriga kriget och på så sätt återvände till kontinenten, om än inte till de tidigare ägarna.

Festligheter i samband med att Kristina blev katolik

Vägen till Rom gick via Danmark, Hamburg, Antwerpen, Bryssel - där hon på julnatten 1654 i hemlighet övergick till katolicismen - och Innsbruck, då övergången gjordes offentlig. Efter Innsbruck följde några veckors triumfresa med ett följe på 200 personer, främst spanjorer och italienare. Festligheter ordnades i alla städer det stora följet passerade. Kyrkklockor klämtade, kanoner sköt salut och kyrkliga ceremonier som mässor och processioner ägde rum, liksom mer världsliga nöjen i form av konserter, operor och falkjakter.
 

Firandet blev ännu mer glansfullt i Rom. En högtidlig procession förde in Kristina i den heliga staden, hälsad av befolkningen från alla samhällslager. Drottningen red en vit häst med en sadel för män; enkelt klädd i grå dräkt, svart hatt och utan smycken. Färden gick längs Via del Corso till Piazza di San Marco, förbi Monte Giardono för att sluta på Petersplatsen. Från närliggande Castel Sant´Angelo sköts salut. Affärer var stängda under denna festdag. Påven tog emot i Sixtinska kapellet. Den eleganta välkomstgåvan var en festvagn ritad av skulptören, arkitekten och målaren Gianlorenzo Bernini, den romerska barockens ledande konstnär.

Levde ut i Rom

Som hedersbetygelse åt påven Alexander VII antog hon som romersk medborgare namnet Kristina Alexandra. Kristina var emellertid inte villig att i fortsättningen ställa sig i den katolska propagandans tjänst. Hon ville inte bli någon ”skådekatolik”. Även på andra sätt väckte hennes beteende kritik sedan det första välkomstruset lagt sig. Till det yttre visade drottningen ingen större fromhet. Hon förde inga samtal i andliga ämnen och besökte sällan kyrkorna. I stället umgicks hon frimodigt med yngre män. ”En kvinna född barbar, barbariskt uppfostrad och med huvudet fullt av barbariska tankar” som den besvikne påven ska ha yttrat om Kristina.

Förutom korta besök i Frankrike och Sverige bodde Kristina från 1659 till sin död i Palazzo Riario. Här fick hennes hov av 170 personer plats, bland annat fyra sekreterare, en bibliotekarie och en akademisekreterare. Standarden var i klass med den yppersta romerska aristokratins.

På bottenvåningen disponerade Kristina tio rum personligen. Rummen var väl försedda med högklassiska konstverk. Från det största rummet ledde en dörr till trädgården med dess springbrunn. Ett badrum med två badkar av marmor möjliggjorde både hygien och avkoppling. En trappa upp låg audienssalarna och Kristinas samling av tapeter, 114 stycken. Vackrast ansågs hörnrummet ha varit med målningar av Corregio, Tizian, Michelangelo och van Dyck. Två trappor upp i västra flygelns hörnrum fanns plats för konsertsal och teater. Två rum upptog hennes stora passion, böcker. Det ena biblioteket rymde den handskriftssamling som idag finns i Vatikanen. På våningsplanet fanns också åtta tavlor av Rubens.

Stort kulturellt intresse

Palatset var hjärtpunkten för hennes verksamhet som festarrangör och kultursponsor (mecenat med dåtidens språkbruk). Kulturen kunde enligt hennes synsätt inte följa nationella linjer, den vilade på ett gemensamt arv med rötter i antiken.

Från första början anordnades föreläsningar, konserter och teaterföreställningar i palatset. Italienska komedier spelades på fredagar, spanska på söndagarna. Kristina hade en modern syn på teatern i så måtto att samhälls- eller kyrkoproblem kunde diskuteras. Konventioner kunde överskridas, men bara av henne själv. Ibland läste hon förstrött en bok eller talade högt under föreställningarna. Samtidigt var hon ytterst medveten om sin upphöjda ställning som drottning.

Ett komplicerat förhållande till sin nya tro

Hennes katolska tro var inte okomplicerad. Författaren Sven Stolpe som tecknat ett inträngande porträtt av drottningen ansåg att den innehöll ”principiell lojalitet mot påvens och Roms anspråk på att allena representera sanningen och Frälsaren, kombinerad med en stor skepsis mot flera viktiga dogmer och med en påfallande kylig intellektualitet i upplevelsen”.

Så småningom orienterade hon sig närmare mystiken och bjöd in illa sedda predikanter och mystiker. Liksom för pietisterna betydde ceremonier och prästerna inte så mycket.

Det ståtliga palatset användes också, särskilt den första tiden i Rom, för politiska möten och konspirationer. Hon hade inte alls avsvurit sig sina maktambitioner, vare sig för egen del som anhängare av stark absolutism eller kyrkans påvemakt.

Misslyckade storpolitiska maktambitioner

Överenskommelsen med Frankrikes starke man, kardinal Mazarin 1656 om att försöka erövra tronen i det spanskstyrda Neapel ledde till den mest omdiskuterade händelsen sedan hon lämnat Sverige. Drottningens hov var under denna tid förlagt till Fontainebleau utanför Paris. Planerna på anfallet mot Neapel hade läckt ut och Kristina lät som straff avrätta sin överhovstallmästare, markisen Monaldesco i november 1657. Han stacks ned av Kristinas soldater i den franske kungens slott. Juridiskt hade hon rätten på sin sida, men av omvärlden sågs avrättningen närmast som ett mord.

Tio år senare försökte Kristina vinna tronen i Bremen och Polen. Sedan även detta misslyckats var hennes storpolitiska möjligheter uttömda.

Drottningens politiska agerande vållade ofta Vatikanen bekymmer, men hon hade starkt stöd av kardinal Decio Azzolini, en nära vän som hon uppges ha varit förälskad i över 30 år. Kristina var mån om självkontroll och hennes livsskildrare har hävdat att känslorna för kardinalen irriterade henne själv. Trots sin upphöjda ställning föreföll hon lika sårbar för passionernas stormar som andra människor.