Absolutism är en benämning för det kungliga envälde som präglade många av Europas länder under 1500-1700-talen. Envälde är ett statsskick där den offentliga makten utövas av en envåldshärskare (diktator) med absolut makt. En sådan härskare kan bestämma över samhällets styrelse, obunden av lagar som stiftats av andra. Ingen maktdelning existerar.
Den ekonomiska utvecklingen i Europa under 1500-1700-talen ledde till att makten blev mer centraliserad. Härskarna fick därmed mer makt än tidigare.
De absoluta kungarna och drottningarna motiverade sin legitimitet till tronen genom att hänvisa till att de fått makten av "Guds nåde". De enväldiga härskarna styrde helt enkelt för att Gud ville att de skulle bestämma över folket. Eftersom Gud på så vis hade bestämt, och genom nåd skänkt dem makten, sågs alla uppror mot kungamakten som ett brott mot Guds vilja.
LÄS MER: Nya tidens huvudlinjer
Litteratur:
Perry Anderson, Den absoluta statens utveckling, A-Z Förlag, 1994
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
FÖRFATTARE
Text: Robert de Vries (red.)
