Förlängd skoltid och bättre ekonomiska villkor skapade utrymme att ifrågasätta traditionella levnadsideal och istället pröva nya. Samtidigt växte kvinnornas ekonomiska oberoende när allt fler började förvärvsarbeta.
I slutet av 1960-talet svepte något av en "allmän revolt" fram över västvärlden, med protester mot det kalla krigets världsbild och mot USA:s krig i Vietnam, mot miljöförstöring och andra inslag i den livsstil som vuxit fram i välfärdens spår.
Kalla kriget
Kort efter krigsslutet utbröt en maktkamp mellan de två segrarmakterna Sovjetunionen och USA. Kampen var inte bara en kamp mellan två länder utan också en kamp mellan olika ideologier och värderingar. En kamp mellan kommunism och kapitalism. En kamp om världsherraväldet som skapade en väldig militär kapprustning som kom att kasta sin kalla skugga över Europa och världen under mer än 40 år.
LÄS MER: Kalla kriget
|
Länder och politik
Västtyskland återhämtade sig snabbt efter andra världskriget med hjälp av omfattande ekonomiskt bistånd från USA. Detsamma var fallet med Japan. Under 1960-talet kom därför andra världskrigets två stora förlorare att tillhöra världens ledande industriländer. Storbritannien och Frankrike förlorade däremot mycket av sin gamla stormaktsställning.
På 1950-talet växte nya samarbetsformer fram mellan staterna i Västeuropa då sex länder slöt sig samman i en ekonomisk union med en gemensam yttre tullmur, den s.k. Kol- och stålgemenskapen.
USA intog under hela denna tid en obestridd ledarställning i västvärlden. Men inrikes brottades landet med problem i form av sociala klyftor och häftiga rasmotsättningar. Den republikanske presidenten Eisenhowers konservativa styre på 1950-talet blockerade alla möjligheter till utveckling mot en välfärdsstat.
Under 1960-talet inledde de demokratiska presidenterna Kennedy och Johnson en omsvängning av den amerikanska inrikespolitiken. Men 1960-talets USA kom också att präglas av omfattande protester mot Vietnamkriget och rasförtrycket i landet. I början av 1970-talet - efter fiaskot i Vietnamkriget - hade USA:s ställning försvagats som förebild och ledare för västvärlden.
Frihetskamp
Under mellankrigstiden hade en självständighetsrörelse vuxit fram i hela den gamla kolonialvärlden. Inledningsvis hade rörelsen dominerats av företrädare för den gamla eliten som försvarade traditionella värden och gamla maktstrukturer. Men efter andra världskriget tog andra grupper över ledningen och inledde en moderniseringsprocess. Några av dem sökte sin förebild i den kapitalistiska världen medan andra hittade stöd i den socialistiska. Frihetskampen drogs därmed in i det kalla krigets konfliktvärld.
Indien vann sin självständighet i slutet av 1940-talet.
I Kina gick kommunisterna i spetsen för motståndet mot Japan under andra världskriget och tog sedan över makten i landet.
I Indokina (dagens Vietnam, Kambodja och Laos, samt delar av Thailand och Burma) utkämpade kommunistledda befrielserörelser krig i trettio år, först mot den franska kolonialmakten, sedan mot USA (Vietnamkriget).
Arabvärldens politiska och militära utveckling fick en egen karaktär, mycket på grund av de rika oljeresurserna, men också på grund av bildandet av staten Israel 1948.
Självständigheten för de afrikanska staterna söder om Sahara kom sent. I flera länder dröjde det ända till senare delen av 1970-talet.
De flesta av staterna i Latinamerika blev självständiga redan i samband med Napoleonkrigen på 1800-talet, men förblev i realiteten ekonomiskt och politiskt beroende av USA.
Kris och omvandling
Under 1970-talet stod det klart att den långvariga högkonjunkturen hade nått sitt slut. I Västeuropa drabbades många länder hårt av företagskonkurser och arbetslöshet. Den ekonomiska politiken förändrades nu i nyliberal riktning och "en tredje industriell revolution" inleddes med datorisering och globalisering.
Länderna i tredje världen utvecklades i skilda riktningar. Vissa av dem genomgick en snabb industriell utveckling - som Kina och Korea - medan andra blev allt fattigare.
I Östeuropa blev det allt tydligare att de kommunistiska regimerna inte hade lyckats med att åstadkomma den ekonomiska utveckling och modernisering som var nödvändig. En som snart insåg detta var Sovjetunionens nye ledare Michail Gorbatjov. Under senare delen av 1980-talet sökte därför Gorbatjov samförstånd med USA om nedrustning. Samtidigt öppnade han Sovjetunionen för fri debatt och ekonomisk och politisk förnyelse.
1989
Gorbatjovs reformer, befolkningens missnöje och den alltmera krisartade ekonomiska situationen i de kommunistiska regimerna i Östeuropa ledde till att diktaturerna föll samman som ett korthus. Omvälvningen började på sommaren 1989 i Polen, fortsatte sedan in i Ungern, Östtyskland och Tjeckoslovakien för att avslutas på senhösten i Sydösteuropa. På de allra flesta håll skedde det utan blodsutgjutelser.
1991 föll också Sovjetunionen samman. Men där och i flera av de öst- och sydösteuropeiska länderna ledde utvecklingen efter kommunismens fall till ekonomiskt kaos och långvariga nationella konflikter.
Berlinmurens fall 1989 innebar slutet på kalla kriget och signalerade ett avgörande politiskt nederlag för kommunismen, den ideologi som haft en av de mest framträdande rollerna i Europas historia under större delen av 1900-talet.
LÄS MER: Östeuropa och Ryssland efter kommunismens fall
LÄS MER: Kommunistregimernas fall i Central- och Östeuropa 1989-1991
LÄS MER: Sovjetunionens sönderfall
LÄS MER: Michail Gorbatjov
LÄS MER: Lätta fakta om Berlinmuren
LÄS MER: Efterkrigstiden 1945-1991
Litteratur:
Klas-Göran Karlsson, Europa och världen under 1900-talet. LiberAB, 2003.
Bo Huldt, Bra böckers världshistoria, band 14, Tre världar 1945-1965, Bra Böcker, 2001
Björn Kumm, Kalla kriget, Historiska Media, 2006
Text: Leif Löwegren, tidigare gymnasielärare i religionskunskap, historia och filosofi vid Lerums gymnasieskola och ämnesdidaktiker i religionskunskap och historia vid Lärarhögskolan i Göteborg.
