Vasatidens statsfinanser och näringspolitik

I början av 1500-talet finansierades statskassan i huvudsak genom grundskatter på jorden. Men under Gustav Vasa tillkom betydande extra inkomster genom reformationen och den nya näringspolitiken samt en rad extraskatter. Skatterna togs delvis upp i varor eftersom hushållens värdefulla tillgångar mest bestod av livsmedel och boskap. I Vasaättens nationalstatsbygge ingick central styrning av landets näringspolitik. När det gällde produktion och handel tillämpades detta i första hand genom tullar och koncentration av handeln till städerna. Även skråväsendet hamnade under kungamaktens beskydd och blev under Vasatiden centralstyrt och mer enhetligt över hela riket.

Bild: SO-rummet.se

Gustav Vasa deltog själv direkt i uppbyggnaden av näringslivet och engagerade sig till exempel starkt i skötseln av jordbruket. Otaliga är de brev där han går till rätta med bönder och fogdar som han tycker behöver få en tillrättavisning. Han var också personligen engagerad i utvecklingen av bergsbruket och handeln.

Statsfinanser

Statsfinanserna hade sedan medeltiden sin bas i grundskatterna på jorden, vilka redan då visat sig otillräckliga och naturligtvis var det även för Vasatidens expansiva statsmakt. Under Gustav Vasa kom dock betydande extra inkomster att tillföras genom reformationen och näringspolitiken (se nedan), och dessutom gjordes extraskatter till en ständigt återkommande företeelse. Extraskatterna kunde nämligen tas ut även av frälsets bönder och var till en början lika stora för alla hushåll, oavsett storlek. Tillkomsten av kammaren, fogdarna och landskapshandlingarna (se nedan) innebar att dittills oöverträffade instrument ställdes till den stadiga finansförvaltningens förfogande.

Skatterna togs till en del upp i varor då hushållens värdefulla tillgångar väsentligen bestod av livsmedel och boskap. Naturabetalningar var också fördelaktiga eftersom penningvärdet försämrades under hela 1500- talet, dels som en följd av kronans egen politik, dels därför att Europa översvämmats av ädelmetaller sedan Amerika upptäckts.

ANNONS

Naturaskatterna kunde användas direkt för att underhålla knektar och kronans tjänare eller säljas mot kontanter.

Den s.k. kronohandeln tog verklig fart under Gustav Vasas söner. Under Johan III, som även introducerade bördsrättsköpen (se nedan) som inkomstkälla, nådde statsfinanserna sitt absoluta bottenläge: år 1582 hade kronan utgifter på 1,1 miljoner daler men mindre än 800 000 i inkomster. Under Karl IX:s tid började man övergå till att arrendera ut försäljningen av de statliga varulagren till privata köpmän.

Näringspolitik

En viktig del i Vasadynastins nationalstatsbygge var central styrning av landets ekonomi, produktion och handel. Med tullar (exporttull 1559, upprepade gränstullar från 1530-talet) kunde man styra varuströmmar och säkra den inhemska livsmedelstillgången. I syfte att dra in ytterligare skatt till kronan gällde det att koncentrera handeln till städerna och hindra bönderna från att sälja sina produkter på landsbygden. Gustav Vasa ansåg det emellertid vara lika svårt att få slut på de s.k. landsköpen som att "fånga alla de ulvar som i skogen löpa". Radikalast i denna strävan var Karl IX, som försökte göra Stockholm till utskeppningshamn för all utrikeshandel i riket.

Mera framgångsrik var näringspolitiken när det gällde skråväsendet. De medeltida skråna hade varit nära knutna till helgonkulten och hade haft sina stadgar utarbetade lokalt. Nu trädde den expanderande kungamakten in som skrånas beskyddare och regelstiftare och genomdrev att systemet definitivt etablerades i Sverige. Inte bara ekonomi spelade in, utan också önskan att trygga kronans behov av hantverkstjänster. Särskilt hertig Karl (IX) försökte detaljreglera hantverksproduktionen i sitt hertigdöme. Först genom Axel Oxenstiernas hantverksreform 1621-1622, som var begränsad till Stockholms och Uppsala län men var tänkt att byggas ut över hela riket, lades grunden för en enhetlig, riksomfattande skråordning.

Den statliga skråpolitiken mötte lokalt motstånd, och undantag från bestämmelserna måste hela tiden beviljas. Dessutom anlitade kronan för egen del ofta från skråsystemet fristående utländska specialister, som kunde erbjuda tjänster och produkter av högre kvalitet än den inhemska marknaden. Därigenom invandrade dock människor med värdefull kompetens till riket.

Fogdar

Fogdarna utgjorde ryggraden i den kungliga förvaltning som byggdes upp under Gustav Vasa. Fogden, som under sig hade en länsman, fick inom sitt fögderi skatter, tionden och andra avgifter samt verkställde kronans utbetalningar. Därefter redovisade han sina räkenskaper för kammaren (se nedan) i Stockholm och betalade in överskottet.

Förutom de territoriella fögderierna (landskaps- och häradsfögderierna) fanns särskilda fögderier för kungens arv och eget-gods (se nedan) och för de egendomar som dragits in från kyrkan.

Fogdarna rekryterades bland lågadel och ofrälse och skulle från 1540-talet - när förläningar och donationer minskade och alltmer av jorden lades direkt under kronans förvaltning - bli en allt viktigare grupp. I samråd med sockenprästen och bönderna var det fogden som på plats bestämde hur olika skatteregler skulle tolkas. Fogdarna stod under sträng kunglig kontroll.

ANNONS

Förläningar och donationer

Med förläningar och donationer menas avsöndringar av kronojord eller inkomster från kronojord till adeln som ersättning för tjänst.

Förläningar skedde enligt medeltida mönster i utbyte mot tjänst och skulle regelbundet förnyas.

Donationer innebar att jorden eller jordinkomsterna skänktes bort som gåva, utan några särskilda villkor.

Efter Västerås riksdag 1527 övergick omfattande arealer kyrko- och kronojord till adeln i form av förläningar. År 1540 var närmare hälften av häraderna i Svealand, Götaland och Finland utskiftade på detta sätt.

Därefter började jorden på nytt samlas under kronan, bland annat då de många slott som byggdes förutsatte underhållsområden. Vid Gustav Vasas död hade förläningarnas omfattning närmast återgått till 1527 års förhållanden och koncentrerats i händerna på ett fåtal högadliga familjer som Brahe och Leijonhufvud med nära band till kungafamiljen.

Under Gustav Vasas krigiska och följaktligen finansiellt pressade söner började sedan på nytt en omfattande avyttring ("försäljning") av kronojorden, som skulle fortsätta i än större skala under stormaktstiden. Det handlade nu om donationer och om utdelandet av grev- och friherrskap (se nedan). Under Erik XIV och Johan III ökade frälsets andel av mantalet (hem som kunde beskattas) från 15 till 19 procent. Särskilt i den finska riksdelen, där många adelsmän skulle belönas för krigstjänst i Baltikum, märktes denna utveckling.

Till utlänningar skedde donationerna på villkor att egendomen endast kunde ärvas av deras egna arvingar. På så sätt ville man hindra att utlänningar som inte bodde i riket och inte stod i dess tjänst skulle äga jord här. Under Karl IX började dessa inskränkningar gälla även svenskar. Liksom grev- och friherrskapen fick donationerna inte säljas eller förpantas och skulle bekräftas av varje ny kung. 1604 fastslogs att detta var den enda tillåtna donationsformen. Därigenom hade i praktiken skillnaden mellan donationer och förläningar suddats ut.

Svenska adelstitlar

Grevar och friherrar var adelstitlar som infördes av Erik XIV vid hans kröning 1561. Förutom riddare och väpnare hade några egentliga adelstitlar inte funnits i Sverige tidigare, men det gällde nu att anpassa Sverige till internationella sedvänjor och göra svenska adelsmän presentabla i utlandet.

Till de tre grevetitlarna fogades vissa landområden, där innehavaren fick uppbära skatt och böter samt tillsätta präst och häradshövding.

Första gången en svensk kung utsåg grevar var vid Erik XIV:s kröning år 1561, då denne lät dubba sina tre närmsta manliga släktingar utanför kungahuset till grevar. Dessa var:

- marsken Svante Sture d.y., kusin till kungens far

- rikshovmästaren Per Brahe d.ä., kusin till kungen själv

- riksrådet Gustav Johansson (Tre Rosor), kusin till kungens far.

När Johan III med adelns stöd kom till makten utvidgade han grevskapen och gav åren 1568-1572 liknande rättigheter till sex friherrliga ätter. Totalt över 2 000 hemman kom att tillhöra grev- och friherrskapen. De anvisade områdena fick dock inte avyttras vidare.

Ytterligare grev- och friherrskap instiftades under 1600-talet innan bägge institutionerna avskaffades av Karl XI vid reduktionen 1680.

LÄS MER: Vasatiden

LÄS MER: Vasatidens Sverige - ett statsbygge i Europas utkant

LÄS MER: Mynt under medeltiden och Vasatiden

LÄS MER: Svenskt bergsbruk under medeltiden och Vasatiden

LÄS MER: Armén och flottan under Vasatiden

LÄS MER: Skatter och skatteväsen

LÄS MER: Europeisk ekonomi och handel 1500-1776

Ökad centralisering under den s.k. tyska perioden

Under Gustav Vasas regeringstid centraliserades Sverige, särskilt under den s.k. tyska perioden - en tid som i huvudsak sammanföll med Conrad von Pyhys tid som kansler 1538-1543. Pyhy, som var tysk, hade tjänat hos kejsar Karl V och ville omforma den svenska statsförvaltningen efter habsburgskt mönster. Kammare och kansli reformerades (se nedan), och det gamla riksrådet omskapades till ett "regemente", ett centralt regeringskollegium som skulle sammanträda regelbundet och ha såväl dömande som rådgivande funktioner (regementsordningen 1540).

Ett annat inslag i reformerna var tillkomsten av en civil kyrkostyrelse under ledning av kronprins Eriks tyske lärare Georg Norman (död 1553). Norman fick titeln superintendent och hade till uppgift att kontrollera prästernas verksamhet och vaka mot "svärmiska sektepredikare och orosandar". Norman företog omgående en visitationsresa i Götaland, då även stora mängder kyrksilver insamlades och prästerskapet tvingades svära trohetsed. Ett antal biskopar lämnade sina ämbeten i protest mot detta.

Utrikespolitiskt skedde närmanden till Danmark (Brömsebrotraktaten, se nedan) och till Frankrike. Pyhy undertecknade sommaren 1542 personligen den allra första fransk-svenska allians- och handelstraktaten, vilken riktade sig mot den habsburgske kejsaren. Senare avsände Gustav Vasa ett regemente landsknektar till den franske kungen som militärt bistånd. När Pyhy återvände från utlandet hösten 1543 blev han dock fängslad, anklagades för förskingring och satt inspärrad på Västerås slott fram till sin död 1553. Uppenbarligen blev han en lämplig syndabock för Gustav Vasa när det gällde att stilla missnöjet efter Dackefejden. Efter Pyhys fall återställdes det mesta av den gamla ordningen, både inom den civila och den kyrkliga förvaltningen.

Kammaren organiserades av Gustav Vasa 1539 för att övervaka statsfinanserna, vilket var ett led i centraliseringssträvandena under den tyska perioden. Dagens kammarkollegium kan därigenom räkna sig som Sveriges äldsta ämbetsverk. En räknekammare övervakade fogdarnas räkenskaper, medan en räntekammare hade hand om inkassering och utgifter. Tidigare hade en kammarmästare haft uppsikt över rikets finanser, men han ersattes i den nya organisationen av ett kammarråd som bestod av tre personer. Denna kollektiva ledningsorganisation skulle på 1600-talet läggas till grund för kollegieorganisationen.

Kansliet byggdes ut under Gustav Vasas tyska period. Det fick en svensk och en tysk avdelning, den senare var bemannad med språkkunniga tyska skrivare som kunde sköta den växande diplomatiska korrespondensen. Även om organisationen i övrigt förblev ganska lös fram till 1600-talet skulle under Vasatiden de ofrälse sekreterarna i kansliet - män som Jöran Persson m.fl. få betydande inflytande. Detta "sekreterarregemente" blev en nagel i ögat på den gamla rådsaristokratin.

ANNONS

Kuriosa kring Vasatidens statsfinanser, näringspolitik och politik

Arv och eget

Arv och eget var en benämning på Gustav Vasas privata godsmassa som räknades åtskild från kronans mark (kronojorden). Basen för- godskomplexet var det arv kungen inkasserade efter sin mosters man Sten Sture d.y., men det största tillskottet kom genom reformationen i form av indraget kyrkogods. Vid Gustav Vasas död räknades ca 5 000 gårdar in i "arv och eget", varav mer än hälften en gång tillhört kyrkan. Under Gustav Vasas söner började dessa egendomar överföras till kronan.

Beställningar

Så kallade "beställningar" var en avlöningsform för kronans folk som innebar att den anställde genom ett kontrakt garanterades en viss årlig lön i varor eller pengar. Lönen var alltså knuten till tjänsten, inte till personen. Den utgick från kronans allmänna inkomster, inte från någon särskild inkomstränta eller särskilt utpekad egendom. Systemet användes först av Gustav Vasa för utlänningar. Under Erik XIV började systemet praktiseras för kammarens och kansliets ofrälse personal och under Johan III även för adeln. Att beställningarna infördes var alltså ett viktigt steg på vägen i uppbyggandet av en "modern" statsapparat, liksom i adelns omvandling från feodal elit till ämbetsmannaklass.

Brömsebrotraktaten

I september 1541 undertecknades Brömsebrotraktaten i den blekingska gränsorten Brömsebro. Brömsebrotraktaten var en allians mellan Sverige och Danmark på 50 år, där kungariket Norge också räknades som en självständig fördragsslutande part. Ömsesidig hjälp skulle lämnas mot inre och yttre fiender, och Sverige avstod från sina krav på kompensation för krigskostnader från grevefejden (ett danskt inbördeskrig 1534-1536). Brömsebrotraktaten innebar en fortsättning på det närmande till Danmark som Gustav Vasa hade inlett i samband med grevefejden. Under Dackefejden (1542-1543) fick han en del militär hjälp från den danske kungen, men under Erik XIV försämrades förhållandet mellan länderna och övergick 1563 i krig (nordiska sjuårskriget).

Bördsrättsköp

S.k. bördsrättsköp innebar en möjlighet för kronans och kungens landbor att lösa in sin jord. På grund av de usla statsfinanserna efter nordiska sjuårskriget och Älvsborgs lösen erbjöd Johan III 1582 landborna på krono- samt arv och eget-hemman (se ovan) att köpa besittningsrätten till sin jord för sig själva och sina efterkommande. De skulle dock fortsätta att betala ränta som förut, och egendomen fick bara säljas vidare till andra bönder, inte till adelsmän eller andra skattebefriade grupper och inte heller till ett högre pris än det som betalats till kronan. Under perioden 1582-1588 inbringade ändå försäljningarna drygt 50 000 mark till statskassan. I praktiken innebar bördsrättsköpen att landborna likställdes med självägande skattebönder.

Frihetsmil

För adelns landbor tillämpades en s.k. frihetsmil, vilket innebar frihet från utskrivning (till krigsmakten) för de av adelns landbor som bodde inom en mil från adelsmännens sätesgårdar och vilkas arbetskraft behövdes för gårdarnas drift. Principen slogs fast i Johan III:s privilegiebrev för adeln 1569, liksom att adelns landbor skulle betala hälften så mycket som skattebönderna i extra pålagor (skatter).

Landskapshandlingar

S.k. landskapshandlingar var landskapsvisa översikter över kronans inkomster och fordringar, vilka ursprungligen upprättades från 1530-talet och som ger den första mer fullständiga översikten över bebyggelsen i Sverige. Åtskilliga svenska ort- och gårdsnamn omnämns första gången i landskapshandlingarna. I dessa ingår fogdarnas räkenskaper, de jordeböcker som låg till grund för uttaxeringarna, tiondelängder (två tredjedelar av kyrkotiondet hade dragits in till kronan vid reformationen) samt saköreslängder (uppgifter om utdömda böter). Serien Landskapshandlingar ingår i Kammararkivet, som förvaras i Riksarkivet i Stockholm.

Nyodling

Nyodling ägde rum i hela Europa under 1500-talet då befolkningssiffrorna hämtade sig efter medeltidens jordbrukskris (som följde efter digerdöden). Under detta sekel ökade Sveriges befolkning med mellan 40 och 60 procent. Ökningen var kraftigast i södra och västra Sverige, medan expansionen i Norrland avstannade vid ett tidigt stadium på grund av kallare klimat efter seklets mitt.

Mot denna bakgrund anlades ett stort antal nya gårdar, de flesta på allmänningar (som var den gemensamma mark kring byarna och städerna som befolkningen hade hand om tillsammans) till vilka kronan hävdade äganderätten. Nyodlarna blev därför kronobönder (kronans arrendatorer) men fick i gengäld ett antal friår från skatt.

Boskapen spelade en viktig roll i det svenska jordbruket, och med i genomsnitt fyra kor och tre kalvar per hushåll hade 1500-talets svenska bönder mer än dubbelt så många djur som det tidiga 1800-talets bönder. Nyodlingen krävde därför också nya betesmarker vid sidan av all åkerjord. Även om fäbodvallar funnits i Sverige sedan vikingatiden var det först under 1500-talet som de slog igenom på allvar.

Kronan bidrog även till nyodlingen genom de storskaliga avelsgårdar Gustav Vasa inrättade för att trygga krigsmaktens försörjning med livsmedel och hästar. Projektet blev dock aldrig ekonomiskt lönsamt och avvecklades efter kungens död. De omfattande räkenskaper som finns bevarade från avelsgårdarna erbjuder emellertid en värdefull källa för studier av 1500-talets jordbruk.

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Vad var den huvudsakliga källan till inkomst för statskassan i början av 1500-talet?
Hur förändrades statsfinanserna under Gustav Vasas tid?
Vad menas med "extraskatter" och hur användes de?
Hur styrde Vasadynastin landets näringspolitik?
Vad är skråväsendet och hur förändrades det under Vasatiden?
Vilken roll spelade fogdarna i den kungliga förvaltningen?

Diskutera:

Hur tror du att skattesystemet under Vasatiden påverkade folket? Var det rättvist eller orättvist?
Hur ser du på Gustav Vasas engagemang i jordbruket och handeln? Var det bra eller dåligt för landet?

Text: Gunnar Åselius, professor i militärhistoria vid Försvarshögskolan
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).

Senast uppdaterad: 11 mars 2024

Publicerad: 1 maj 2020

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio