Första gången ett judiskt namn förekommer i svenska handlingar är under 1500-talet. I en förteckning över Gustav Vasas läkare finns ett judiskt namn. Drottning Kristina hade under 1600-talet kontakt med många kända judar, som hon också inbjöd till Sverige för längre eller kortare tid.
Grundaren till den första judiska församlingen i Stockholm hette Aaron Isaac (se faktaruta längre ner) och han kom 1774 från Nordtyskland. Redan året därpå gav alltså Gustav III Aaron Isaac och hans familj rätt att bo i Stockholm och utöva sin religion.
År 1782 utfärdades en kunglig förordning som reglerade de judiska bosättningarna. Till en början fick judarna bara bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping. Endast välbärgade judar tilläts invandra. För att få stanna i Sverige måste de kunna uppvisa en tillräckligt stor summa pengar. Minimisumman var så hög att den motsvarade minst 10 års avlönat arbete. De fick bedriva affärsverksamhet eller arbeta inom vissa ytterst få hantverk som stod utanför skråsystemet. Statliga tjänster kunde inte innehas av judar. Äktenskap mellan judar och kristna var förbjudna. Men den första dispensen gavs redan 1796, då en judisk man i hovets tjänst gifte sig med en kristen svensk kvinna.
Under 1800-talet skedde sedan ett antal olika reformer som undan för undan gav allt större frihet åt judarna i Sverige. 1870 gjordes en grundlagsändring vilken gav judar fullständiga medborgerliga rättigheter.
Reformer av betydelse för judarna i Sverige
1838 upphävdes judereglementet från 1782 och ersattes av ett emancipationsedikt med betydligt fler rättigheter. Men av rädsla för upplopp vågade myndigheterna inte genast offentliggöra det nya ediktet.
1846 avskaffades skråväsendet, vilket i sig inte hade något med judarna att göra. Men en följd av detta blev att judar kunde ägna sig åt vilka hantverk de ville.
1854 fick judar rätt att bosätta sig i alla svenska städer.
1859 fick judiska barn rätt att gå i den vanliga svenska skolan.
1863 fick judar rätt att äga fastigheter överallt i landet. Förbudet för blandäktenskap upphävdes. Judar kunde även bli lärare i statliga skolor.
1870 fick judar genom en grundlagsändring fullständiga medborgerliga rättigheter.
|
Västjudar mot östjudar
Fram till 1870 kom judarna främst från Tyskland och Nederländerna. De var alltså förmögna redan när de kom och huvuddelen av dem assimilerades efter hand ganska väl i det svenska samhället. Men runt sekelskiftet kom allt fler fattiga östjudar till Sverige. Antisemitismen hade ökat i Östeuropa under senare delen av 1800-talet. Judarna tvingades fly undan förföljelser och pogromer i Ryssland. Många drog sig då västerut. Flertalet emigrerade till USA, men många kom vägen över de nordiska länderna. En del stannade då kvar i Sverige. Genom denna östjudiska invandring fördubblades antalet judar i Sverige mellan 1880 och 1930, från drygt 3 000 till ca 6 500.
Dels var dessa judar alltså fattiga, dels var deras språk, religion och kultur främmande inte bara för de gamla svenskarna, utan även för de tidigare invandrade och etablerade judarna. Östjudarna var egentligen inte välkomna av någon part. De kom många under kort tid. Sociala problem uppstod. Det ledde ibland till konflikter och till en framväxande antisemitism.
Många av östjudarna hamnade i Lund. Där blev stadsdelen Nöden ett frivilligt getto för fattiga judar. De östjudar som tog sig till Stockholm hamnade huvudsakligen på Södermalm. Östjudarna livnärde sig ofta som gårdfarihandlare.
Vid sekelskiftet 1900
De svensk-judar som härstammade från främst Tyskland var vid sekelskiftet väl etablerade och assimilerade. Många återfanns i den sociala och kulturella eliten. Precis som i övriga Europa utövade de yrken som läkare, advokater och affärsmän. Åtskilliga av Sveriges främsta kulturpersonligheter var av judiskt ursprung. Några exempel: Litteraturhistorikerna Henrik Schück, Karl Warburg och Martin Lamm, ekonomihistorikern Eli Heckscher, författaren Oscar Levertin, konstnärerna Ernst Josephson och Hanna Pauli, bokförläggarna Hugo Geber och familjen Bonnier.
Mönstret i detta fall liknade det i Centraleuropa. Och på samma sätt som illvilliga personer mot 1800-talets slut kallat Budapest för "Judapest", så kallades inom antisemitiska kretsar Göteborg för "Jödeburg". Judehistorier publicerades i tidningarna. Kända personer i Sverige som runt förra sekelskiftet förde fram delvis antisemitiska budskap var t. ex. författaren August Strindberg och professorn och debattören Bengt Lidforss. Båda sa att de inte vände sig mot judarna i sig. Vad de tog avstånd från var judarnas assimilering i det svenska samhället. Judar fick naturligtvis bo i Sverige, men de kunde aldrig bli svenskar. I den uppfattningen var Strindberg och Lidforss överens i sina respektive artiklar "Moses" och "Judar och germaner". Strindberg tar sedan i "Mitt judehat" tillbaka en del av vad han tidigare skrivit.
Internationalismen och antisemitismen
Tullstriden runt sekelskiftet gav näring åt nationalistiska känslor. Frihandeln skulle rycka brödet ur munnen på landets egna barn och kasta det till utlänningarna, ansåg man i protektionismens led. De beskyllde också frihandelsvännerna för att vilja "göra Sverige fullkomligt beroende av handels- och judeintressena". Frihandelns "kosmopolitism" var ett ständigt återkommande tema. Protektionisterna lanserade slagordet "Sverige åt svenskarna", som snabbt fick en antisemitisk undermening.
Frihandelsvänliga Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning drev frågan om judarnas likställighet med andra svenskar. Den angreps som en "judetidning" och ett "språkrör för de judiska importintressena".
Aaron Isaac - grundaren till den första svenska judiska församlingen
Aaron Isaac växte upp under ganska fattiga förhållanden i den lilla staden Treuenbrietzen några mil från Berlin. Han utbildade sig till myntgravör och fick tillfälle att arbeta i svenska Stralsund. Så småningom beslöt han sig för att försöka flytta till Sverige. Han begärde och fick ett rekommendationsbrev. I sina memoarer har han beskrivit hur de andra judarna i Stralsund avrådde honom från att resa till Sverige. Hans släkt och vänner såg det som ett dåraktigt företag att resa till ett land där det inte fanns judar tidigare och där han inte kunde språket. Han stod dock fast vid sitt beslut. 1774 anlände han till Sverige med sin familj. Isaac fick kämpa hårt mot den svenska magistraten och dess byråkrati för att få tillstånd att bosätta sig och att arbeta som gravör. Till en början ville man i Sverige tvinga honom att döpa sig, om han skulle stanna. Han vägrade. I sina memoarer har han återgivit sina samtal med rådmännen i magistraten:
"Men vill Ni låta döpa Er, ska Ni strax gratis få medborgarskap och njuta alla fri- och rättigheter och också under 10 år vara fri från alla utskylder. Dylikt har ingen människa fått rätt till. Betänk Er på saken och lämna oss besked inom 8 dagar." Jag svarade: "Käre herre, jag behöver ingen betänketid. Jag vill inte byta tro för allt guld i världen. Jag har inte kommit hit för att sälja eller byta min religion."
Men Isaac ville inte bara få rätt att bo och arbeta i Sverige utan att tvingas döpa sig. Han ville också få rätt att utöva sin egen religion! För detta krävdes en synagoga och en begravningsplats och minst 11 män för att kunna utföra de religiösa ceremonierna. Detta var naturligtvis ett oerhört krav i ett land där ingen annan religiös lära än den kristna var tillåten. Men slutligen 1775 ingrep Gustav III och gav Aaron Isaac med familj tillstånd både att stanna i landet och att utöva sin religion, dvs att bilda en judisk församling - den första i Sverige. I en tid då religionsfrihet var ett för flertalet okänt begrepp så var detta ett mycket betydelsefullt beslut. Men kungen hade tagit till sig upplysningsfilosofernas idéer och här fick han en möjlighet att omsätta dem i praktiken. Alla var dock inte positiva till kungens beslut. Aaron Isaac vågade inte lämna sin bostad på flera veckor av rädsla för att bli lynchad av folket på gatan. Så här skriver han själv i sina memoarer:
"Men hur mycket elakt skrevo de inte dagligen i tidningarna mot mig. Och vilka gemenheter tänkte de inte ut mot judarna, som populasen sedan skrek efter mig. På cirka 14 dagar gick jag inte ut på gatan. De skrevo t.o.m. mot konungen och frågade varifrån han fått rättighet att förorena detta heliga land med judar."
|
LÄS MER: Judisk invandring till Sverige i ett historiskt perspektiv
LÄS MER: Synen på invandring och medborgarskap i Sverige - medeltid och tidigmodern tid
LÄS MER: Judarnas historia
LÄS MER: Den hebreiska bibeln och judendomens historia (artikelserie)
LÄS MER: Judarnas historia från forntiden till 1972 (artikelserie)
Litteratur
Boris Beltzikoff, En svensk jude ser tillbaka, Carlsson, 1994
David Glück m.fl, Sveriges judar, Judiska museet, 1997
David Glück m. fl, Det judiska Stockholm, Judiska museet, 1998
Paul A Levine, From indifference to activism: Swedish diplomacy and the Holocaust; 1938-1944, Uppsala Univ., 1996 (avhandling)
Hugo Valentin, Judarnas historia i Sverige, Bonnier, 1924
Rita Bredefeldt,"Ekonomi och identitet: de svenska judarnas ekonomiska verksamheter och självbild från 1800-talets andra hälft till 1930". Nordisk Judaistik - Scandinavian Jewish Studies, vol. 18, nr 1-2, 1997
Birger Hagård, Nils Wohlin, 1976 (avhandl. Stockholms univ)
Jackie Jakubowski (red.) Judisk identitet, Natur och Kultur, 1993
Bertil Neuman, Något försvann på vägen, Legenda, 1989
Ingvar Svanberg och Mattias Tydén, Tusen år av invandring, Gidlund, 1992
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om