Kristina Nilsdotter Gyllenstierna - svensk regent i en mörk tid
Kristina Nilsdotter Gyllenstierna levde i gränslandet mellan medeltiden och den tidigmoderna tiden och fick ta över styret av Sverige under en av landets mörkaste perioder. Hon var gift med den svenske riksföreståndaren Sten Sture d.y. När kriget kom och maken dog var det upp till henne att ta över ansvaret för rikets försvar. Kristina försökte avstyra Stockholms blodbad. Istället fängslades hon i Blå tornet, och väl fri drogs hon in i ett uppror mot Gustav Vasa.
Kristina föddes in i högadeln år 1494, närmare bestämt in i ätten Gyllenstierna som kommit till Sverige från Danmark ett sextiotal år tidigare. Sverige och Danmark befann sig ju i union, och ätter hade lätt kunnat vandra över gränserna. Vi vet inte mycket om Kristinas barndom, utan får anta att hon växte upp på ättens olika slott och herresäten, fick en gedigen utbildning i ämnen som ansågs passa adelsfröknar och sedan förväntades gifta sig med en ung man i Sveriges politiska elit.
ANNONS
Vid 17 års ålder gifte hon sig också. Brudgummen var den ungefär jämnårige Sten Svantesson, son till Svante Nilsson Natt och Dag som var Sveriges dåvarande riksföreståndare (det vill säga den man som styrde Sverige inom Kalmarunionen).
Sten var en brådmogen ung man som blivit dubbad till riddare vid fyra eller fem års ålder, lett militära uppdrag som tonåring och vid 18 blivit riksråd och slottsherre på Örebro slott. Året därpå stod bröllopet, och året därefter utmanövrerade Sten resten av det politiska etablissemanget. Hans far hade avlidit efter ett slaganfall, och riksrådet hade valt sin ledande man Erik Trolle till efterträdare. Sten skötte dock sina kort så väl att det istället var han som blev riksföreståndare - ett led i detta var att han antog det ärevördiga namnet Sture, och han har därmed gått till historien som Sten Sture den yngre. Den artonåriga Fru Kristina hade plötsligt kommit så nära positionen som svensk drottning som någon kunde så länge unionen bestod.
Vad är en riksföreståndare?
Riksföreståndare var en titel på det ämbete som för första gången förekom 1438-1440 och då uppbars av Karl Knutsson. Riksföreståndaren skulle leda riket när ingen kung fanns.
Till ämbetet hörde i allmänhet även förvaltningen av vissa slottslän, t.ex. Stockholm.
Sten Stures uppgång och fall
Sten visade sig vara en skicklig men kanske inte särskilt smidig politiker. Han hamnade i svår konflikt med Erik Trolles son Gustav som var i ungefär samma ålder som honom, lika kompromisslös och dessutom Sveriges ärkebiskop. Det slutade med att Gustav Trolle fängslades och fick sin borg jämnad med marken.
Nu blossade dessutom strider upp med Danmark. Sverige hade länge försökt bryta sig ur unionen, och den danske kungen Kristian II använde konflikten med Trolle som en förevändning för att gå till angrepp och en gång för alla göra slut på det svenska unionsmotståndet. I januari 1520 strömmade danska trupper in i Sverige, och när Sten mötte fienden vid Bogesund (dagens Ulricehamn) fick han ena benet avskjutet. Hans trupper skingrades. Sten försökte ta sig tillbaka till Stockholm för att organisera ett försvar närmare huvudstaden, men att förlora ena benet är en svår skada, särskilt med tanke på den tidens läkekonst. Det blir knappast bättre av att patienten befinner sig på resa. Sten avled innan han nådde fram till huvudstaden.
Kristina och belägringen av Stockholm
Riksföreståndarens död innebar ett maktvakuum inom den gruppering som styrt Sverige. Det var nu Kristina grep in. Vi känner inte till detaljerna, men det finns gott om exempel under de närmast föregående århundradena på hur en makthavares hustru blir hans efterträdare. Kanske visste man att Kristina var en kompetent ledare och den kandidat som man vågade lita på - hennes eget öde hängde i mångt och mycket på ett fortsatt motstånd mot danskarna. Klart är att rådet valde henne till ny regent och att änkan samlade makens anhängare för att fortsätta försvaret, trots att många inom högadeln nu gick över till dansk sida.
ANNONS
Kristina började förbereda försvaret av Stockholm och satte sin äldste son Nils i säkerhet i Tyskland, för som Stens arvinge var han ett lockande mål för motståndarna.
Bondeuppbåd kallades in från Västmanland och Dalarna för att anfalla de framryckande danska styrkorna, men bönderna slogs tillbaka. När Östersjöns is sprack upp den våren anlände Kristian II:s flotta för att belägra Stockholm.
Kanonerna dånade både i huvudstaden och på de danska skeppen under omkring fem månaders belägring. När hösten närmade sig började de sista svenska befästningar som förblivit lojala mot Kristina att ge upp. Hon inledde då förhandlingar med Kristian, och den danske chefsförhandlaren blev Hemming Gadd, en svensk kyrkoman som varit en av sturepartiets viktigaste medlemmar men som bytt sida i dansk fångenskap.
Kristian II intar Stockholm
Kristina och hennes rådgivare trodde ändå att de kunde lita på Gadd. Den 5 september gav man upp kampen i utbyte mot amnesti (allmän benådning) för alla stockholmare - ingen skulle bestraffas för motståndet mot den danske kungen. Kristina betonade att hon överlämnade staden till Kristian och det svenska riksrådet, inte till kungen ensam. Men efter sitt intåg i staden ignorerade kungen rådet. Detta var ett tecken på vad som komma skulle.
Kristian höll sitt intåg i Stockholm, installerade sig på slottet och började regera Sverige. Han bedrev dock ingen jakt på gamla motståndare, så amnestin verkade hålla. Efter knappt två månader, den fjärde november, kröntes han till svensk konung. Festligheterna varade i dagarna tre, som det står i sagorna, men på den fjärde dagen tog sagan slut.
Öga mot öga med Gustav Trolle
Portarna till slottet låstes. Ingen släpptes in eller ut. Istället fördes de förnäma kröningsgästerna till Stora salen, där de ställdes öga mot öga med Gustav Trolle.
Trolle var Sveriges ärkebiskop och hade haft en segdragen konflikt med Kristinas make. Tvisten mellan Sten Sture d.y. och Trolle hade slutat med att ärkebiskopen fängslades och att hans borg jämnades med marken. I den nye kungens närvaro anklagade nu Trolle 16 män och två kvinnor, däribland Kristina, för att vara kättare och för att i och med deras tidigare deltagande i konflikten (mot ärkebiskop Trolle) ha angripit kyrkan.
Kristina kallades fram, och kungen frågade henne varför hennes make förföljt Trolle. Hon tycks först ha tvekat, men styrkt av andra i salen svarade hon att Sten inte gjort något värre än andra (samtliga närvarande vid ett riksdagsmöte i november 1517 hade varit överens om att riva borgen och vägra Trolle stöd, och det framgick också i ett dokument som de alla satt sina sigill under).
Stockholms blodbad
Förmodligen trodde Kristina att hon därmed löst den hotfulla situationen. Många delade ansvaret för vad som skett, och kungen hade ju givit dem alla amnesti. Vad hon inte visste var att Kristian bestämt sig för att se det hela som en kättarprocess. Det gällde därför inte längre brott mot honom utan nu istället mot kyrkan, och han hade ingen rätt att bevilja amnesti för sådant eftersom kyrkan hade sin egen rättsskipning. Därmed kunde han trots allt hämnas på sina politiska fiender.
ANNONS
Dokumentet från mötet tre år tidigare hämtades till salen och lästes upp, och fick mest funktionen av en undertecknad bekännelse. Förhören fortsatte till sent på kvällen, och sedan kom danska riddare och soldater in med bloss och facklor, letade i hopen och förde först iväg biskopar och vissa adelsmän innan övriga delades in i grupper och låstes in i tornet. Förmodligen var det där som Kristina hamnade.
Följande dag började avrättningarna. Först halshöggs biskopar som stått på riksföreståndarens sida, en oerhörd händelse i en tid där biskopar endast kunde dömas av påven.
Adelsmän som stött Sten halshöggs även de, och sedan började man hänga de av av Stockholms borgare som ansågs vara politiska fiender. Allt som allt avrättas omkring hundra personer under vad som gått till historien som Stockholms blodbad, och andra utrensningar följde på olika håll i Sverige och Finland.
Fången i Blå tornet
Bild: Kungliga biblioteket Stockholms blodbad som Gustav Vasa framställde det i sin propaganda några år efter händelsen.
Två av Kristinas bröder fanns bland de som halshöggs i Stockholm, och hennes personliga tjänare avrättades under särskilt grymma former. Enligt en uppgift ska kungen bett henne välja om hon själv ville brännas på bål eller begravas levande, och när Kristina då svimmade av skräck ska de runt majestätet övertalat honom att låta henne leva.
Tillsammans med andra potentiellt farliga svenskar fängslades Kristina i Blå tornet i Köpenhamn. Fångenskapen varade i tre år, och med tanke på att flera medfångar avled av vanvård tycks förhållandena ha varit hårda. Samtidigt samlade dock hennes systerson Gustav Eriksson av ätten Vasa svenskarna till motstånd mot kung Kristian, och när uppror även utbröt i Danmark flydde kungen. De svenska fångarna kunde släppas, och Kristina återkom till Sverige under 1524.
Var "Daljunkern" Kristinas son?
Även om man råkade vara den nye kungens moster var det inte nödvändigtvis säkert i Sverige för hustrun till en tidigare riksföreståndare. Som Stens änka kunde Kristina ge legitimitet till tronpretendenter, och det finns tecken på att hon försökte ta sig tillbaka in i maktens cirklar tillsammans med sina söner. Gustav Vasa satte dock stopp för alla planer som kunde hota hans regim, och 1527 gifte Kristina om sig med Johan Turesson av ätten Tre Rosor - ett äktenskap som mycket riktigt förde henne tillbaka till centrum, men även förankrade henne i kretsen närmast kungen.
ANNONS
ANNONS
Följande år hävdade en upprorsman kallad "Daljunkern" att han var Nils Stensson, Kristinas äldste son, som kommit för att ta tronen i besittning i kraft av sitt arv. Det är mycket möjligt att han talade sanning, men efter att han flytt till tyska Rostock skrev Kristina ett brev där hon förnekade att mannen var hennes son och rekommenderade att han ställdes inför rätta.
Upprorsledaren dömdes till döden. Kristinas brev är daterat den 8 augusti 1528, samma dag som kungen hälsade på sin moster på hennes gård, och det ligger nära till hands att tro att hon inte hade särskilt stort val när hon satte sig för att skriva. Ett bevarat utkast visar också att hon först skrev ett mildare brev, och det som sändes kan ha manipulerats.
På det hela taget lyckades dock Kristina Nilsdotter undvika att dras in i nya oroligheter. Så vitt vi vet levde hon ett jämförelsevis lugnt liv fram till sin död år 1559.
Varför var Sten Sture d.y. och Gustav Trolle fiender och hur straffades Gustav Trolle av Sten Sture?
Varför tog Kristina Nilsdotter Gyllenstierna ledningen över försvaret av Stockholm 1520?
Under vilka villkor kapitulerade Kristina och Stockholmarna för den danske kungen?
Hur kunde kung Kristian II ändå hämnas på de svenska unionsmotståndarna? Och vilken roll spelade Gustav Trolle i det hela?
Kristina Nilsdotter Gyllenstierna undgick att bli avrättad under Stockholms blodbad, men hur straffades hon av Kristian II?
Varför rådde det ett spänt förhållande mellan Kristina Nilsdotter Gyllenstierna och Gustav Vasa trots att de var släkt?
Ta reda på:
Nämn några andra viktiga historiska personer som var verksamma under samma tid som Kristina och beskriv kortfattat deras inverkan på Europas historia vid den tiden.
Källor Gert Z Nordström, Karl-Olov Björck och Björn Eneroth, Stockholms blodbad: ett drama från 1520 i bild och text, Cikada,1979, s. 28, 48-53 Lars-Olof Larsson, Gustav Vasa: landsfader eller tyrann?, Prisma, 2002, s. 149-163 Lars-Olof Larsson, Kalmarunionens tid: från drottning Margareta till Kristian II, andra upplagan, Prisma, 2003, s. 439-446
Text: Stefan Högberg, författare Författarens webbplats: Historieporten Stefan Högberg har i många år studerat historiens gränsöverskridande kvinnor. Resultatet har blivit ett antal böcker, podcasten Kvinnliga krigare, föreläsningar runt om i Sverige och uppdykanden i bland annat tidskriften Historiskan och radioprogrammen P3 Historia och Vetenskapsradion Historia.
