Svenska belägringen av Prag vid trettioåriga krigets slut 1648
Försöket att inta Prag i trettioåriga krigets slutskede 1648 illustrerar en viktig sidoeffekt av den svenska stormaktstiden. Vad som under belägringen här kallas svenska trupper bestod enbart till mindre del av svenskar och finländare. I stället dominerade tyska allierade eller legosoldater från olika delar av Europa som svenska soldater slogs tillsammans med, och tog intryck av. Konst- och bokskatter rövades från Prag eller andra kulturstäder. Valloner från nuvarande Belgien hade en nyckelroll för den svenska järnhanteringen. Allt kan med ett modernt begrepp kallas europeisering, om än mer våldspräglad än dagens Europasamverkan.
År 1648 var Karlsbron platsen för häftiga strider mellan den svenska armén och stadens kejserliga försvarare. På bron ägde senare också de förhandlingar rum som satte punkt för striderna.
Prag i äldre tider
Prags mäktiga borg, Hradčany, som de svenska trupperna intog, har sina äldsta fästningsverk från 800-talet. Redan från 400-talet befolkades emellertid Prag av växelvis kelter, germaner och slaver. Tysk inflyttning ägde rum från 1200-talet och Lillsidan (Malá Strana) i skuggan av borgen och dess alltmer utvidgade slott blev en tysk enklav. På andra sidan av floden Moldau (tjeckiska Vltava) finns en idag välbevarad medeltidsstad, Gamla staden (Staré Mesto), med köpmanna- och hantverkarkvarter. Nya staden (Nové Mesto) nedanför är trots namnet 600 år gammal och präglas av trädgårdar och barockkyrkor.
Striderna 1648 ägde i huvudsak rum antingen genom anfall över Karlsbron eller via beskjutning från borgen och Lillsidan där svenskarna huserade. Men det var sannerligen inte bara svenskar som drog in staden i blodiga krigshändelser.
ANNONS
ANNONS
Prag påverkades under lång tid, från 1400-talets början och mer än 200 år framåt, på ett brutalt sätt av reformationstidens religiösa (och samtidigt ekonomiska och maktpolitiska) konflikter. Dessutom kom en dramatisk händelse i Prag 1618 att tjäna som startpunkt för trettioåriga kriget.
Under den tyskromerske kejsaren Karl IV blomstrade under 1300-talet Prag, världens då fjärde stad i storleksordning. Den idag så populära Karlsbron i gotisk stil var i ett halvt årtusende den enda bron över floden. Karlsuniversitetet från 1348 är Europas äldsta. Läget vid floden, en biflod till Elbe, och de korsande handelsvägarna nord-syd och öst-väst gjorde staden till en europeisk knutpunkt, belägen väster om Stockholm även om 1900-talshistorien mentalt placerat den längre österut. Slottet blev under de böhmiska kungarna en medeltida storhetsdröm i sten.
Den tidiga reformationsledaren Jan Hus blev bränd på bål 1415. Hans öde ledde till uppkomsten av en brutal frihetstradition i Prag - att kasta ut förtryckets representanter från Borgens fönster (så kallad defenestrering). En grupp reformatörer befriade år 1419 några husiter och kastade ut katolska stadsfullmäktige genom fönstret.
Under huset Habsburgs styre
Den siste böhmiske fursten Ludvig dog 1526 i strid med turkarna. Bland tronpretendenterna segrade habsburgarna, en över gränserna utsträckt katolsk furstesläkt. Ferdinand av Habsburg, yngre bror till den tyskromerske kejsaren Karl V, tog över. Med habsburgarna cementerades katolikernas makt, även om hållningen till protestanterna varierade från tolerans till repression (nedkämpning).
En stark allians av katoliker, spanska partiet i Wien (Habsburg regerade även i Spanien) och Prags ärkebiskop Lohelius attackerade i 1600-talets början i motreformationens anda protestanter av skilda slag. De senare förvägrades officiella ämbeten och städernas självstyre upphävdes. Som svar planerade 1618 militanta protestanter att mörda ståthållaren. De tog sig in i slottet, tre ämbetsmän kastades ut genom fönstret men överlevde. En av dem var sekreteraren Johannes Fabricius som senare av kejsaren adlades von Hohenfall (= högt fall). Katolska munkar och de judiska kvarteren drabbades av protestantiska upplopp. Kejsaren Ferdinand II ersattes som Prags härskare av en tillkallad kalvinistisk prins, Fredrik av Pfalz.
Katolsk seger vid Vita berget
Båda parter mobiliserade sina allierade inför det krig som kom att kallas trettioåriga kriget. På kejsarens sida fanns Spanien, Bayern, Sachsen och Polen.
Prag stöddes av Holland, England och Venedig. Stödet var dock inte helhjärtat.
Den 8 november 1620 drabbade 21 000 protestanter, förskansade på Vita berget utanför staden, samman med 28 000 katoliker, ledda av H.J.C. Tilly från Brabant (i nuvarande Belgien). På den katolska sidan deltog den blivande berömde filosofen René Descartes (som avled 1650 av förkylning när han tjänstgjorde hos drottning Kristina). Inom en timmes tid hade 2 000 man stupat på vardera sidan. Protestanternas krigsstab på slottet beslöt att ge upp och lämna staden.
ANNONS
Pragborna tvingades erkänna kejsarmakten. Utrensningar följde i den katolska segerns spår. Revoltens ledare avrättades utanför Gamla stadens rådhus, bland dem en 86-årig riddare. Jord konfiskerades och delades ut till katolska aristokrater. Ickekatolska präster förvisades och 1624 förbjöds andra kristna läror än katolicismen.
Trettioåriga krigets allianser
Trettioåriga kriget bröt inte ut av en slump. I något decennium hade de olika sidorna laddat upp, inte bara i Böhmen utan framför allt i de tyska furstendömena. Protestanterna samlades 1608-1609 i en union, katolikerna strax därefter i katolska ligan. Motsättningarna gick emellertid inte helt efter religiösa linjer. Katolska Frankrike, under ledning av kardinal Richelieu, ansåg sig hotat av huset Habsburg som härskade i Spanien, de tyska kejsartrogna furstendömena (främst i söder), södra Italien och i spanska Nederländerna (dagens Holland och Belgien).
Frankrike försökte att med löften om subsidier få Sverige att delta i striderna i Tyskland mot kejsarens katolska arméer. Förhandlingar om ett svenskt engagemang bedrevs under 1620-talet men först under senare delen av decenniet kunde Gustav II Adolf flytta kriget från Livland, som nu behärskades, till Tyskland.
Sverige ger sig in i kriget
Stralsund, kringränt av katolska trupper gick i förbund med Sverige 1628. Det svenska väldet kring Östersjön hotades av den kejserlige befälhavaren Wallensteins offensiv mot Danmark och Östersjöns sydkust. Vid ett rådssammanträde i november 1629 genomdrev kungen en militär aktion i Tyskland. Tillsammans med Johan Georg av Sachsen och Georg Vilhelm av Brandenburg utgjorde Gustav II Adolf - med hjälp av franska pengar - den protestantiska alliansens ledande trojka, ett samarbete som haltade genom Sachsens återhållande politik och Brandenburgs helt passiva.
Med landstigningen - som innefattande 13 000 man - den 26 juni 1630 i nordtyska Usedom hade krigståget inletts. Hela kampanjen skulle därefter inte komma att avslutas förrän i Prag 1648.
Förutom det franska stödet finansierades krigsinsatsen av höjda skatter samt förskott på kopparhandeln med Amsterdam. Under senare delen av kriget försämrades relationen med de tyska protestantiska furstarna och alliansen med Frankrike blev fastare.
ANNONS
Svenska offensiver i Böhmen
Den svenska belägringen av Prag 1648 hade föregåtts av tidigare offensiver i Böhmen. I slutet av maj 1639 stod Johan Banér med sin armé utanför Prag men saknade resurser att besegra staden och tvingades lämna Böhmen året efter.
I mars 1645 segrade Lennart Torstensson i krigets blodigaste slag vid Jankow, strax utanför Prag. Kejsarens huvudstad Wien hotades men Torstensson saknade underhåll och fick även han dra sig tillbaka.
Två år senare erövrade fältmarskalk Carl Gustaf Wrangel, som efterträtt Torstensson, den strategiska orten Cheb, men lämnade sedan Böhmen även om en garnison blev kvar i Cheb.
Att den svenska armén europeiserats illustrerades väl under belägringen av Prag. I ledningen stod tyskfödde Hans Christoph Königsmarck (1600-1663, från 1629 i svensk tjänst) och efter tronföljaren Karl (X) Gustav högste befäl för arméerna i Tyskland. Han har beskrivits som en skicklig kavallerianförare men också hänsynslös plundrare. I största hemlighet förberedde han ett blixtanfall mot Prag. Strategiska positioner intogs i slutet av juli 1648.
Datumet för anfallet var väl valt. Den 25 juli firades kejsaren Ferdinand III:s bröllop med Maria Leopoldine av Tyrolen i Innsbruck. Även i Prag firade man naturligtvis händelsen.
Striderna i Prag 1648
Halv tre följande morgon angreps befästningarna av hundra kavallerister ledda av Ernst Ottovalsky, tidigare överstelöjtnant hos kejsaren. Ottovalsky kände till att muren bakom Kapuchinklostret var svagt befäst. Väl inne rusade man till klostret Strahová och öppnade porten för resten av de svenska styrkorna.
Königsmarck hade därmed erövrat borgen Hradčany med dess slott samt den mindre staden (Mála Strana), inklusive strategiska delar av muren, främst tornet vid Karlsbron. Däremot attackerades ännu inte Gamla staden (Staré Mesto). Till det ansågs Königsmarcks styrka av 2 500 man alltför liten.
ANNONS
ANNONS
I den gamla staden ringde kyrkklockorna och manade invånarna till försvar mot svenskarna. Här fanns en beväpnad borgarmilis, en legion av studenter och styrkor bestående av judiska köpmän. Även munkar deltog i striden. Snart förstärktes också den gamla stadens försvar med en kejserlig styrka på 3 500 man.
I Mála Strana tillät Königsmarck tre dagars plundring, en vanlig form av belöning till soldaterna. Särskilt i början bredde våldet ut sig, mellan hundra och tvåhundra Pragbor dödades. Man tog också gisslan bestående av kyrkomän och ämbetsmän, till exempel ärkebiskopen Ernst. Rika hem och kloster plundrades. En svensk styrka under ledning av general Arvid Wittenberg med 4 000-6 000 man närmade sig samtidigt. En mindre del anslöt till Köningsmarck som inlett bombardemang från Karlsbron. Huvudstyrkan avvaktade dock Karl Gustavs ankomst och sysselsatte sig under tiden med lönsam plundring.
I början av oktober var den svenska armén samlad vid Prag. Positioner runt Nya staden (Nové Mesto) intogs. Angreppet koncentrerades dock från öst och sydöst i skydd av vingårdar. Artilleriet orsakade skador hos försvararna men anfallsförsöken skördade också många offer på den svenska sidan. Vid mitten av månaden inleddes förhandlingar. Karl Gustav krävde vid ett par tillfällen kapitulation men striderna fortsatte. De svenska attackerna var relativt kortvariga och inte helt samordnade. Till det lyckosamma försvaret bidrog också invånarnas ihärdighet och offervilja. Nyheter om freden i Münster och Osnabrück nådde nu de stridande, men först när kejserliga förstärkningar anlände 3 november upphörde krigshandlingarna. Förhandlare möttes på Karlsbron mellan barrikaderna och en definitiv fred uppnåddes 29 november. Svenskarna hade förlorat 500 i döda och 700 hade sårats. Försvararnas förluster har angetts till 200-500. Karl Gustav firade jul i den nu fredliga staden Prag och de sista svenska trupperna drogs bort knappt ett år senare.
Krigsbyte från Prag
Även om hela Prag inte intogs blev resultatet ur svenskt perspektiv ändå gynnsamt. Belägringen kan ha påverkat resultatet av de pågående fredsförhandlingarna som ledde fram till Westfaliska freden. Dessutom gav besättandet av Hradčany i linje med dåtida praxis möjlighet till omfattande plundring. Dyrbarheter från Strahová kloster överfördes till Åbo. Konstföremål och böcker fördes till Sverige. På order från drottning Kristina tog man med sig Codex Argentus, Silverbibeln. Dess evangelietext från 500-talet är präntad med silver- och guldbläck på purpurfärgat pergament. Språket är gotiska, utdött sedan länge redan 1648.
En annan dyrgrip är Codex gigas, Jättebibeln eller Djävulsbibeln, från 1200-talet, skriven på pergament i ett böhmiskt kloster. Enligt legenden präntades den ned under en natt med djävulens hjälp. Djävulsbibeln förvaras idag på Kungliga Biblioteket i Stockholm.
En helt annan form av skatter var det levande lejon som fraktades till Stockholms slott som en symbol för det tjeckiska riket. En av dem som besåg vilddjuret var riksdagsmannen Jonas Petri som fascinerats av lejon genom läsning av Bibeln. Han uppger dock i sin dagbok att han blev besviken.
ANNONS
ANNONS
Några följder av det trettioåriga kriget
Trettioåriga krigets mänskliga offer i form av härjningar, mord, våldtäkter, folkförflyttningar och svält är naturligtvis mest framträdande. Men staterna förändrades också på andra sätt. Det svenska riket centraliserades och all kraft riktades in på krigföringens behov. Tillgång till strategiska råvaror liksom ett fungerande skattesystem och kreditmöjligheter var förutsättningar för att kriget skulle kunna drivas vidare. Genom de ständiga krigen skapades också möjligheter för andra grupper än adeln - till och med bondsöner kunde klättra i systemet, främst inom det militära maskineriet.
Sverige europeiserades. Av de 64 000 man som stod under svenskt befäl 1648 var bara 18 000 svenskar eller finländare, övriga 46 000 tyskar eller andra nationaliteter. Till detta kommer att de svenska och finska trupperna ofta behölls i erövrade städer i norra Tyskland och därför utgjorde en ännu mindre del av den stridande fältarmén. Motståndarsidans arméer var ibland ännu mer internationella.
Historikern Lars Ericson Wolke ger ett exempel på tidens oenhetliga arméer. Ett regemente med fotsoldater i det katolska Bayerns armé innehöll år 1644 534 tyskar, 218 italienare, 54 polacker, 51 slovener, 43 burgunder, 26 greker, 24 soldater från Lothringen, 18 dalmatier, 15 fransmän, 15 turkar, 14 tjecker, 11 spanjorer, 5 ungrare, 2 kroater, 2 skottar, 2 sicilianare och 1 irländare. Så multinationell var inte den svenska armén men sammantaget betydde trettioåriga kriget en påtaglig europeisering av det svenska stormaktsväldet.
Vilken händelse i Prag 1618 anses ha varit startpunkten för trettioåriga kriget?
Vad var resultatet av slaget vid Vita berget 1620 för Prag och dess invånare?
Hur påverkade den svenska belägringen av Prag stadens konst- och bokskatter?
Vad är Codex Argentus, och hur kom den till Sverige?
Ungefär hur många av de svenska trupperna under trettioåriga kriget bestod av svenskar och finländare jämfört med soldater från andra europeiska länder?
Vad var den Westfaliska freden, och hur påverkade den belägringen av Prag?
Nämn några långsiktiga följder av trettioåriga kriget för Sverige.
Litteratur: Klaus Bussman och Heinz Schilling, 1648: War and Peace in Europe, S.N., 1999 Peter Demetz, Prague in black and gold, Hill and Wang, 1997 Lars Ericson (red.), Vägen till westfaliska freden, Historiska Media, 1998