Ingår i en artikelserie

Den karolinska tiden 1654-1718

Perioden i Sveriges historia mellan 1654-1718 kallas ibland för den karolinska tiden, då Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII, i tur och ordning, var Sveriges regenter. Den karolinska tiden täcker den senare hälften av stormaktstiden då Sverige var inblandat i flera stora krig mot framförallt Danmark och Ryssland. Först Karl X Gustavs danska krig (1655-1661), sedan det skånska kriget (1675-1679) och slutligen det stora nordiska kriget (1700-1721).

Bild: Nationalmuseum

Karl X Gustav (1622-1660) under tåget över Bält 1658.

År 1654 abdikerade (avgick) drottning Kristina och följdes på tronen av sin kusin Karl X. Han förde flera krig mot Danmark och erövrade Skåne, Blekinge och Halland efter ett berömt tåg över isen mellan de danska öarna.

Tåget över Bält

Under en tredjedel av åren mellan 1600-talets början och stormaktstidens slut kring 1720, låg Sverige och Danmark i krig med varandra. I freden i Brömsebro 1645 fick Sverige de tidigare danska landskapen Jämtland, Härjedalen, Gotland och Halland.

ANNONS

Men redan 1657 bröt ett nytt krig med Danmark ut. Den svenske kungen Karl X Gustav hade då under några år fört krig i Polen. Därifrån tågade den svenska hären genom norra Tyskland, upp genom danska Jylland till den nådde sundet Stora Bält.

Under 1600-talet var klimatet i Europa kallare än vad det är idag. Perioden kallas Lilla istiden. Och vintern 1658 hade isen lagt sig. Den svenska armén tog en stor risk när den tågade över Stora Bälts is på väg i sunden mellan de danska öarna Fyn och Själland. Isen gick i vågor under tunga kanoner och hästar. Vid ett tillfälle brast den och två kompanier ryttare försvann i djupet. Men resten av trupperna stod till slut som segrare utanför Köpenhamn. I den fred som slöts i Roskilde 1658 tvingade Sverige till sig Bohuslän, Skåne och Blekinge.

Skånelandskapen och Jämtlands län försvenskas

Nu stod Sverige med ett antal nya landskap där danska undersåtar skulle göras till goda svenskar. I början verkade det gå ganska smidigt. På den här tiden var nationalismen, känslan av att tillhöra ett bestämt land, inte särskilt stark. Utan större dramatik byttes danska tjänstemän ut mot svenskar. I skånska Lund grundades ett universitet där man lärde ut svenska. Och för att försvenska danskarna förbjöds prästerna att predika på danska.

Men så fattades ett impopulärt beslut: nya tullar på all handel med Danmark. Ännu mer ilska hos skåningarna väckte den ”lilla tullen” på alla varor som såldes på torg och marknader. Droppen som fick bägaren att rinna över var utskrivningen av knektar till svenska armén, ofta med tjänstgöring långt borta på andra sidan Östersjön.

För att slippa utskrivningen flydde många unga män ut i skogen. Där bildade de grupper av snapphanar – skånska gerillakrigare. De lade sig i bakhåll för svenska trupper, stal krigskassor, rånade skatteindrivare och gjorde länge de gamla gränstrakterna osäkra.

Karl XI

När Karl X Gustav avled 1660 var hans son Karl XI bara fyra år gammal. Därför fick man tillsätta en förmyndarregering i väntan på att kungen skulle bli gammal nog att styra riket. Men regeringen skötte både försvar och ekonomi dåligt. Danskarna såg sin chans och landsteg i Skåne i hopp om att kunna ta tillbaka Skåne, Halland och Blekinge.

Krig i Skåne

Sommaren 1676 hade den unge och oerfarne kungen lyckats utrusta en här. Med den ryckte han in i Skåne. I det avgörande slaget vid Lund segrade svenskarna. Därmed fick danskarnas ge upp sin förhoppning om att återta de förlorade landskapen.

Bild: Nationalmuseum

Karl XI under slaget vid Lund 4 december 1676. Striden stod mellan en invaderande dansk armé under Kristian V och en svensk armé ledd av Karl XI. Drabbningen vanns av svenskarna och blev ett av de blodigaste slag som utkämpats i Norden. Förlusterna var omkring femtio procent på båda sidorna. Efter slaget låg ca 6500 danska och 3 000 svenska döda och döende soldater kvar på de frostiga fälten norr om Lund.

Nu när danskarna var slagna var det dags att göra upp med snapphanarna. De hade inte bara hjälpt danskarna under kriget, utan också varit en plåga för Skånes och Blekinges bönder. Därför var det många som hjälpte till att ange dem, och de utsattes för en blodig förföljelse av de svenska trupperna. De snapphanar som inte lyckades fly över till Danmark hängdes eller sköts ihjäl.

Staten återtar jorden

Magnus Gabriel De la Gardie hade blivit Sveriges förnämste adelsman. Han levde ett liv i lyx och överflöd. Varje år gjorde han av med summor motsvarande 150 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Det var drottning Kristina och Karl XI:s förmyndare som hade gjort De la Gardie så ofantligt rik. De hade nämligen delat ut en stor del av statens egendomar som förläning (gåva) till honom och andra adelsmän för tjänster de gjort staten.

Under de tolv år Karl XI var omyndig ledde De la Gardie förmyndarregeringen. Det gav honom tillfälle att ytterligare öka på sin rikedom. Trots att de inte utgjorde med än 0,5 procent av befolkningen, så ägde den förnämsta adeln sammanlagt två tredjedelar av den svenska jorden.

Alla krig hade gjort att den svenska statens ekonomi var urusel. Hur skulle Karl XI kunna ta tillbaka de stora rikedomar som staten förlorat till adelsmännen? Med hjälp av borgare och bönder lyckades kungen tvinga adeln att gå med på en så kallad reduktion för att få ordning på statens ekonomi. Reduktionen innebar att staten tog tillbaka en stor del av de förläningar som adeln tidigare hade fått. Till slut var det staten som ägde två tredjedelar av jorden.

Karl XI fortsatte att öka sin makt och blev nästan enväldig (ensam om all makt). Han litade inte på de skrivna rapporter han fick från statens tjänstemän. Därför for han själv ut för att ta reda på hur de skötte sina uppgifter. På häst eller i vagn – var som helst kunde han dyka upp insvept i sin gråa kappa. Han kallades ”Gråkappan”, var stark och hade ett hetsigt humör. Det sägs att han använde sin grova käpp när någon varit slarvig eller orättvis.

Rekrytering

Indelningsverket

När Karl XI fått ordning på ekonomin började han bygga upp det svenska försvaret. Ett antal bondgårdar gick samman i en så kallad rote som fick underhålla en soldat med ett torp och lite jord att odla. Varje officer fick en gård att leva på i fredstid och dessutom lön. Andra bönder skulle utrusta och avlöna en ryttare i kavalleriet. Systemet betalades alltså av bönderna och fungerade som deras skatt till staten.

Bild: Nationalmuseum

Karl XII efter segern vid Narva 1700. Del från en målning av Gustaf Cederström, 1910.

En stor fördel med systemet var att soldaterna själva drev in sitt underhåll från bönderna. På så sätt slapp staten skattekontrollen och behövde heller inte betala ut kontanter, som den hade så lite av. Varje detalj i detta invecklade system antecknades i ett jättelikt register som kallades indelningsverk. Eftersom soldaterna och deras officerare bodde i samma område, kunde de snabbt samlas, beredda för strid. Soldaterna övade årligen och därmed fick Sverige en mycket effektiv armé.

Karl XII och stormaktstidens slut

År 1700 anfölls Sverige av Danmark, Polen och Ryssland. De hade planerat sitt anfall i hemlighet. Sveriges unge kung Karl XII hade bara några år tidigare efterträtt sin far. Han såg snabbt till att besegra Danmark som tvingades dra sig ur kriget. Sedan flyttade han delar av svenska armén till Estland, där ryssarna belägrade staden Narva med en flerdubbelt större styrka. De svenska soldaterna – karolinerna – vann en stor och mycket överraskande seger.

ANNONS

Karl XII vände sig mot den tredje fienden och vann under flera år stora segrar i Polen. Sedan tågade han med armén mot Ryssland. Ryssarna drog sig undan och använde den ”brända jordens taktik”. Det betyder att de brände sädesfält och förråd under sin reträtt, detta så att svenskarna inte kom över någon mat. De plågades nu av kyla och sjukdomar. Förstärkningar med soldater och materiel kom inte fram.

I slaget vid Poltava 1709 led den svenska armén ett katastrofalt nederlag. De överlevande kapitulerade utom ett tusental man som tillsammans med Karl XII flydde till Turkiet. Där vistades kungen i flera år. Under tiden erövrade ryssarna hela Baltikum.

Efter en berömd snabbritt genom Europa återvände Karl XII till Sverige. Han samlade en ny armé och tågade mot Norge, som tillhörde Danmark. Under en belägring av Fredrikstens fästning stupade han på hösten 1718 efter att ha träffats av ett skott i tinningen. Hans död har diskuterats länge. Kom kulan från norska sidan eller från en svensk lönnmördare? Aktuella forskningsrön har numera fastställt att projektilen som dödade kungen var ett norskt druvhagel (kartesch), som avlossats från en av fästningens kanoner några hundra meter bort.

Svenskarna avbröt kriget och återvände hem.

Sverige slöt fred med sina motståndare i flera omgångar. Till sist också med Ryssland 1721. Frederna innebar att Sverige förlorade nästan alla provinser på andra sidan Östersjön. Sverige återgick alltså till sin naturliga roll som ett litet land i Europas utkant. Vårt land hade egentligen inga förutsättningar att vara en stormakt. Att Sverige ändå var det under 1600-talet berodde inte så mycket på egen styrka som på att övriga länder i Nordeuropa var försvagade under denna tid.

Karl XII:s likfärd