Kungen befaller också att kräftor ska fiskas överallt och skaffas fram t stora mängder till det stundande bröllopet för prinsessan Anna.
Hans bror Johan III gillade också kräftor och beordrade ståthållaren på Kalmar slott att skaffa så många levande kräftor som möjligt och släppa ut dem i dammarna i slottsträdgården.
Hur de läckra djuren var tillagade får vi veta första gången 8 februari 1623 då Gustav II Adolf bjöd på fyllda kräftor vid en supé för sändebudet från Mecklenburg på Strömsholms slott.
Soppa, korv och pastej
Bra kräftvatten var mycket uppskattade på de adliga godsen. Kräftorna kunde enligt Åke Råiambs Adelig Öfning från 1690 kokas med vinättika, salt, peppar, nejlikor, lagerblad, lök och garneras med persilja. De serverades varma.
Men vanligen var kräfträtterna ytterst komplicerade. Populärast var kräftsoppan, där skalen också kokas och ger rätten vacker färg. En utförlig beskrivning ges i Johan Winbergs En liten kokebok från 1761. Den börjar med de monumentala orden "Förwäll och bryt up 100, mer eller mindre, kräftor".
Cajsa Warg ger i sin Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber från 1755 bland annat recept på kräftkorvar i prinskorvsformat, med en hisnande smaksättning av persilja, peppar, muskotblomma, timjan och basilika. Små patéer och små pouppetons (pastejer) på kräftor var populära på supébordet. Högst skattades kräftstjärtarna eller "kräftsvansarna".
En svensk specialitet
Att äta de kokta kräftorna kylda är en sen företeelse och något som tycks vara en nationell specialitet. Bellman besjunger i episteln om Ulla Winblads lustresa till Första torpet kräftan som "ljust-ras röd i kastrulln" och alltså fiskas upp varm med gaffel allteftersom den förtärs.
På ett kalas sommaren 1826 bjöd Årstafrun "på en pudding af gedda och kräfter" och till efterrätt sockerbakelser i form av rödglaserade kräftor.
Kylda kokta kräftor introducerades troligen någon gång under 1800-talets senare hälft. Charles Emil Hagdahl nämner fortfarande i senare upplagan av Kok-Konsten från 1891 att kokta kräftor kan serveras både varma och kalla.
Dillen som ju idag anses oumbärlig till kräftorna rekommenderades som kräftkrydda redan 1761 av Johan Winberg i En liten kokebok. Under 1800-talet användes i regel dill eller persilja som krydda och dekor. Men först vid sekelskiftet 1900 tycks dillen ha slagit igenom som den ensamt dominerande kryddan vid kräftkoket.
Strindberg, som alltid var lika matintresserad och noga med detaljerna, lovsjunger dillen i Trefaldighetsnatten, 1902:
"Dillen är sådd, den oumbärliga, härliga dillen, när i augusti från land de smällfeta sprattlande kräftor föras i granris hitu."
