Monarkisternas kandidat till tronen var Karl X:s sonson, greven av Chambord. Han förstörde dock helt monarkins chanser genom att hålla fast vid det gamla franska liljebaneret som Frankrikes flagga. Inte ens den ivrigaste monarkist i Frankrike vågade använda liljebaneret i stället för trikoloren, revolutionens och Napoleons flagga. Planerna på monarkins återupprättande strandade. Kanske var det också i verkligheten så, att greven av Chambord inte såg några framtidsmöjligheter för monarkin i Frankrike.
Radikal nationalism
Under den Tredje republiken efter kommunen (1871), växte ett radikalt mellanskikt upp i Frankrike. Detta mellanskikt var nationalistiskt men befann sig samtidigt på vänsterkanten.
Efter det franska nederlaget 1871 mot Tyskland spelade skolan en viktig roll för spridandet av nationalkänslan. Omedelbart efter kriget rådde uppfattningen att det var den överlägsna tyska skolundervisningen som besegrat Frankrike. Därför satsade den Tredje republiken på skolan. Lärarna skulle få barnen att älska den franska republiken. Undervisningen i biblisk historia ersattes med den franska republikens historia. Barnen fick lära sig om Bastiljens fall, natten den 4 augusti 1789, om slopandet av adelsprivilegierna, om folkets uppstigande till makten, om folkets resning mot koalitionernas despoter och om slaget vid Valmy.
Och revolutionen ropade till dem: Volontärer!
Dö för att befria folken, era bröder!
Och glada svarade de ja!
Generationer av franska skolbarnen lärde sig att sjunga:
Republiken kallar oss
Må vi veta då att segra eller dö
För henne bör en fransman leva
för henne bör han också kunna dö.
Mystisk nationalism
Vi ser alltså att Tredje republikens anhängare var nationalistiska. Men de var också såväl radikala och som antikatolska. Men ännu levde i det franska samhället anhängare till kyrkan och andliga värden. Dessa anhängare var trötta på teknikdyrkan, rationellt tänkande och objektiv vetenskap. De lade mer känslomässiga aspekter på tillvaron. Man märkte det hos konstnärerna. Impressionismen, den konstnärliga stil som nu vann inträde, var uttryck för flykt från en rationellt tänkande värld. Andra hade behov av hänförelse för en gemensam högre sak. Denna högre sak kunde tillfredsställas med religionen men också med mystisk nationalism.
Maurice Barrès hette en diktare med nationalistiska idéer. Barrès föddes i Lothringen, en av de provinser som Frankrike tvingades avträda till Tyskland vid fredsslutet 1871. Barrès menade att en sant patriotisk anda måste ha fast rotfäste i fädernejorden. Kärlek till fosterlandet förutsatte, menar han, kärlek till hembygden: ur den provinsiella hemhörigheten växte en slagkraftig nationalism. Ironiskt nog lanserades samtidigt en liknade åskådning av ärkefienden Tyskland, en Heimat och Blut- und Bodenfilosofi. Även i Sverige sjöng skalderna de svenska landskapens lov. Vi har Erik Axel Karlfeldt, Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och flera andra. I Tyskland skulle senare nazisterna i sin propaganda utnyttja hembygdskänslan. Läs mer om nationalism >
Det franska modersmålets renhet måste bevaras och utländska låneord måste bort, menade Barrès. Så länge franska talades förblev Frankrike franskt. Han ville återuppväcka hembygdens dialekter. Lyriskt talade han om ord sprungna ur jorden, hämtade ur djupet av allmogens fantasi och poesi. Stadens och salongernas folk, däremot använde en franska som inte var deras.
Barrès var själv agnostiker, icke troende. Ändå försvarade han den katolska kyrkan. Katolicismen ingick i det franska folkets traditionsarv. Och han stödde den alltså inte av religiösa skäl, utan av nationella skäl. Kyrkan hade upprättats av förfäderna och den tillhandahöll en atmosfär, där alla fransmän kunde känna stimulans och uppbyggelse. Kyrkan var "rösten, sången som stiger ur vår jord, en röst utgående ur marken där den har sin hemvist".
Dreyfusaffären
Nu hade det enade Tyskland nyligen seglat upp som den ledande makten på kontinenten. Frankrike hade fått träda tillbaka. Men de franska nationalisterna ville ha revansch för nederlaget i kriget mot Tyskland 1870-1871. Vems var felet att Frankrike, den bästa av alla nationer, kunde besegras av Tyskland? Skulden lades på protestanterna och judarna. De ansågs av nationalisterna som främlingar i Frankrike. Katolska kyrkan piskade därför upp hatet mot protestanter och judar och överhuvudtaget mot det moderna samhälle som Tredje republiken representerade.
Även Tredje republiken hade en stark nationalistisk framtoning. Men det var arvet efter franska revolutionen som här kom till uttryck. Så kom två olika nationalistiska riktningar att stå emot varandra. Den ena hade demokratiska ideal. Den andra byggde mer på mystik, var främlingsfientlig, vädjade till kyrkliga traditioner och till Frankrikes ära - gloire. Naturligtvis var nationalisminriktningarna inte alltid så här renodlade, men i princip såg det ut på detta sätt.
Tredje republikens män hade minskat kyrkans makt. Exempelvis hade de fråntagit kyrkan ansvaret för skolorna. Kyrkan fick däremot stöd av generalerna. De var ofta monarkister och varma katoliker. De ville störta republiken och återinföra den gamla ordningen. Oviljan mot icke-franska element som protestanter och judar var stor i dessa kretsar. Främlingsfientligheten och antisemitismen hade också folklig förankring.
Alfred Dreyfus, en judisk officer, hade 1894 blivit oskyldigt dömd för högförräderi. Han anklagades för att vara tysk spion. Som sådan dömdes Deyfus att deporteras till Djävulsön, straffkolonin utanför Guyana. Han degraderades också offentligt på kaserngården vid École Militaires. Militärledningen kände dock till sanningen: den verkligt skyldige var en viss major C F Walsin Esterhaz. Esterhaz ingick i det militära etablissemanget och skyddades därför av generalerna. Det avgörande var egentligen inte heller om Dreyfus var spion eller inte. Det behövdes en lämplig syndabock för att få uttrycka de nationella hatkänslorna. För detta var just en jude lämplig. Därför försökte militärledningen dölja det verkliga förhållandet.
Journalisten och författaren Émile Zola var emellertid en av dem som engagerade sig för Dreyfus. Zola publicerade 1898 ett öppet brev till Frankrikes president med titeln: "J´accuse" ("Jag anklagar"). Här anklagades krigsmakten för att dölja sanningen.
Dreyfusfrågan kom att slita sönder Frankrike i två läger. Högern stod mot vänstern. Domen mot Dreyfus gillades av den upphetsade nationalistiska och antisemitiska opinionen, underblåst från militära och kyrkliga kretsar. För högern var Dreyfus skyldig. Judarna var nämligen alltid skyldiga: "Dessa människor saknar fosterlandskänsla", sa man.
Opinionstrycket från de intellektuella både inom och utom Frankrike medförde ändå att Dreyfus 1906 frikändes helt. Han utmärktes också med hederslegionen. Men Dreyfusaffären kom att kasta sin skugga över Frankrikes historia långt fram i tiden.
Dreyfusmotståndare levde ändå kvar. De bildade den högernationella rörelsen Action FranVaise. En av dess grundare var författaren och samhällsdebattören Charles Mauras. När denne efter andra världskriget ställdes inför rätta för samarbete med tyskarna utbröt han: "Detta är Dreyfus' revansch!"
LÄS MER: Frankrike under 1800-talet - politik och nationalism (artikelserie)
LÄS MER: Franska revolutionen och nationalismens uppkomst (artikelserie)
LÄS MER: Frankrikes historia
LÄS MER: Nationalismens historia
LÄS MER: Nationalism och imperialism 1815-1914
LÄS MER: Dreyfusaffären - ett av historiens mest kända justitiemord
"Synden" och den franska kulturen"
Under Tredje republiken fortsatte makten att vara säkert förankrad hos borgerskapet. Även det "ljuva livet" (se tidigare artikel) fortsatte med skandaler och dubbelmoral. Författaren Emile Zola skildrade nu hur den prostituerade lade under sig mannen. De pittoreska miljöerna kring Montmartre blev tillhåll för konstnärer.
I centrum för det intensiva nattlivet under "la belle époque" (som perioden kallas) fanns Paris talrika varietélokaler där kvinnor dansde can-can och visade strumpebanden. Moulin Rouge på Montmartre drog mest publik.
Litteratur:
Jean-Pierre Azéma, Frankrikes historia under sju decennier 1870-1940, Norstedt, 1972
Colin Jones, The Cambridge Illustrated History of France, Cambridge, 1994
Litteraturens världshistoria: Sekelskiftet, första världskriget; Nationalismen, ed. Jansen, F.J. Billeskov, Norstedt, 1991
Eugen Weber, France: Fin de siècle, Harvard Univ Press, 1986
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om
