Kuriosa kring Vasatidens statsfinanser, näringspolitik och politikArv och egetArv och eget var en benämning på Gustav Vasas privata godsmassa som räknades åtskild från kronans mark (kronojorden). Basen för- godskomplexet var det arv kungen inkasserade efter sin mosters man Sten Sture d.y., men det största tillskottet kom genom reformationen i form av indraget kyrkogods. Vid Gustav Vasas död räknades ca 5 000 gårdar in i "arv och eget", varav mer än hälften en gång tillhört kyrkan. Under Gustav Vasas söner började dessa egendomar överföras till kronan. BeställningarSå kallade "beställningar" var en avlöningsform för kronans folk som innebar att den anställde genom ett kontrakt garanterades en viss årlig lön i varor eller pengar. Lönen var alltså knuten till tjänsten, inte till personen. Den utgick från kronans allmänna inkomster, inte från någon särskild inkomstränta eller särskilt utpekad egendom. Systemet användes först av Gustav Vasa för utlänningar. Under Erik XIV började systemet praktiseras för kammarens och kansliets ofrälse personal och under Johan III även för adeln. Att beställningarna infördes var alltså ett viktigt steg på vägen i uppbyggandet av en "modern" statsapparat, liksom i adelns omvandling från feodal elit till ämbetsmannaklass. BrömsebrotraktatenI september 1541 undertecknades Brömsebrotraktaten i den blekingska gränsorten Brömsebro. Brömsebrotraktaten var en allians mellan Sverige och Danmark på 50 år, där kungariket Norge också räknades som en självständig fördragsslutande part. Ömsesidig hjälp skulle lämnas mot inre och yttre fiender, och Sverige avstod från sina krav på kompensation för krigskostnader från grevefejden (ett danskt inbördeskrig 1534-1536). Brömsebrotraktaten innebar en fortsättning på det närmande till Danmark som Gustav Vasa hade inlett i samband med grevefejden. Under Dackefejden (1542-1543) fick han en del militär hjälp från den danske kungen, men under Erik XIV försämrades förhållandet mellan länderna och övergick 1563 i krig (nordiska sjuårskriget). BördsrättsköpS.k. bördsrättsköp innebar en möjlighet för kronans och kungens landbor att lösa in sin jord. På grund av de usla statsfinanserna efter nordiska sjuårskriget och Älvsborgs lösen erbjöd Johan III 1582 landborna på krono- samt arv och eget-hemman (se ovan) att köpa besittningsrätten till sin jord för sig själva och sina efterkommande. De skulle dock fortsätta att betala ränta som förut, och egendomen fick bara säljas vidare till andra bönder, inte till adelsmän eller andra skattebefriade grupper och inte heller till ett högre pris än det som betalats till kronan. Under perioden 1582-1588 inbringade ändå försäljningarna drygt 50 000 mark till statskassan. I praktiken innebar bördsrättsköpen att landborna likställdes med självägande skattebönder. FrihetsmilFör adelns landbor tillämpades en s.k. frihetsmil, vilket innebar frihet från utskrivning (till krigsmakten) för de av adelns landbor som bodde inom en mil från adelsmännens sätesgårdar och vilkas arbetskraft behövdes för gårdarnas drift. Principen slogs fast i Johan III:s privilegiebrev för adeln 1569, liksom att adelns landbor skulle betala hälften så mycket som skattebönderna i extra pålagor (skatter). LandskapshandlingarS.k. landskapshandlingar var landskapsvisa översikter över kronans inkomster och fordringar, vilka ursprungligen upprättades från 1530-talet och som ger den första mer fullständiga översikten över bebyggelsen i Sverige. Åtskilliga svenska ort- och gårdsnamn omnämns första gången i landskapshandlingarna. I dessa ingår fogdarnas räkenskaper, de jordeböcker som låg till grund för uttaxeringarna, tiondelängder (två tredjedelar av kyrkotiondet hade dragits in till kronan vid reformationen) samt saköreslängder (uppgifter om utdömda böter). Serien Landskapshandlingar ingår i Kammararkivet, som förvaras i Riksarkivet i Stockholm. NyodlingNyodling ägde rum i hela Europa under 1500-talet då befolkningssiffrorna hämtade sig efter medeltidens jordbrukskris (som följde efter digerdöden). Under detta sekel ökade Sveriges befolkning med mellan 40 och 60 procent. Ökningen var kraftigast i södra och västra Sverige, medan expansionen i Norrland avstannade vid ett tidigt stadium på grund av kallare klimat efter seklets mitt. Mot denna bakgrund anlades ett stort antal nya gårdar, de flesta på allmänningar (som var den gemensamma mark kring byarna och städerna som befolkningen hade hand om tillsammans) till vilka kronan hävdade äganderätten. Nyodlarna blev därför kronobönder (kronans arrendatorer) men fick i gengäld ett antal friår från skatt. Boskapen spelade en viktig roll i det svenska jordbruket, och med i genomsnitt fyra kor och tre kalvar per hushåll hade 1500-talets svenska bönder mer än dubbelt så många djur som det tidiga 1800-talets bönder. Nyodlingen krävde därför också nya betesmarker vid sidan av all åkerjord. Även om fäbodvallar funnits i Sverige sedan vikingatiden var det först under 1500-talet som de slog igenom på allvar. Kronan bidrog även till nyodlingen genom de storskaliga avelsgårdar Gustav Vasa inrättade för att trygga krigsmaktens försörjning med livsmedel och hästar. Projektet blev dock aldrig ekonomiskt lönsamt och avvecklades efter kungens död. De omfattande räkenskaper som finns bevarade från avelsgårdarna erbjuder emellertid en värdefull källa för studier av 1500-talets jordbruk. |