Efter mordet på Julius Caesar och hans adoptivson Octavianus blivit kejsare - med titeln Augustus - hade Rom fått en egen härskarsläkt. De strider om makten som tidigare utkämpats bland romarrikets ädlingar kom nu att utkämpas inne i den kejserliga familjen. Segraren i maktkampen var inte alltid bäst lämpad till kejsare. Maktkampen fördes med list, intriger och ibland gift. Det var ett högt spel, ofta med livet som insats. Men vinsten - kejsartronen - ansåg många vara värd att spela om.
Augustus (63 f.Kr - 14 e.Kr), eller Gajus Octavianus som han egentligen hette från början, var den första av de romerska kejsarna som följde efter den romerska republikens sammanbrott. Augustus styrde romarriket mellan åren 24 f.Kr - 14 e.Kr.
Rom styrdes av senaten
På morgonen den 15 mars år 44 f.Kr var det oroligt hemma hos Julius Caesar, romarrikets mäktigaste man. Caesars hustru Calpurnia kom springande.
- Gå inte till senaten idag, snyftade hon. Jag har haft så hemska drömmar:
Calpurnia hade drömt att hela himlen varit full av soldater som kämpat så att blodet regnat ner över Rom. Gatorna hade ekat av strid och dödsrosslingar.
Caesar skrattade och avvisade hustruns oro. Han var på väg till ett sammanträde i senaten, den församling om 900 personer, som till stor del styrde det väldiga romarriket.
ANNONS
Jämte senaten ledde två högt uppsatta män - konsulerna - romarriket. Två konsuler skulle det vara, så att inte den ena blev alltför mäktig. Det fanns också en folkförsamling dit alla fria män som fyllt 17 år hade rösträtt. Men folkförsamlingen spelade aldrig samma stora roll som i Aten.
I Rom hade en grupp mäktiga släkter eller klaner en avgörande roll ända sedan 500-talet f.Kr. Varje släkt styrdes av ett familjeöverhuvud, och det var dessa som satt i senaten. Varje mäktig släkt var i sin tur uppdelad i patricierfamiljer.
Folkförsamlingen kontrollerades också av de familjeöverhuvuden som satt i senaten. Typiskt för Rom var att de fria männen från lägre samhällsklasser, plebejerna, sökte sig till en av de mäktiga männen, patronerna, för hjälp och beskydd. Patronen hjälpte sina klienter, exempelvis med pengar, men krävde i gengäld absolut lojalitet. De mäktiga familjerna hade alltså en grupp anhängare omkring sig som kunde stödja deras politik.
I Rom valde folkförsamlingen de ämbetsmän som skulle styra riket. De rika senatorerna brukade se till att folkförsamlingen valde deras släktingar och vänner.
Ibland, när riket hotades av extra stora faror, kunde senaten utse en man till diktator. Under en begränsad tid, sex månader, hade diktatorn all makt och var överbefälhavare för Roms arméer. Rom var alltså republik, där de högst uppsatta männen, för det var bara fråga om män, valdes till sina ämbeten.
Bild: Wikimedia Commons De sammansvurna stöter ner Caesar. Totalt fick han tjugotre knivhugg. Målning av William Holmes Sullivan, ca 1888.
Diktator på livstid
År 44 f.Kr hade Caesar lyckats med att bli utsedd till diktator på livstid i stället för på sex månader. Därmed var han romarrikets mäktigaste man. Han tänkte inte stanna hemma för att hans hustru hade haft mardrömmar!
Calpurnia gav sig inte. Detta var mer än en mardröm, sa hon. Det var ett tecken från gudarna. Spåmannen Spurinna hade till och med varnat Caesar för denna dag som romarna kallade Idus Martii, dvs den 15 mars.
Hustruns varningar gjorde till sist Caesar betänksam. Liksom nästan alla romare trodde han att vissa drömmar kunde berätta om framtiden.
ANNONS
ANNONS
Caesar beslöt sig för att stanna hemma. Han bad sin gamla stridskamrat och vän Marcus Antonius att avbryta sammanträdet i senaten. Men en annan senator vädjade till Caesar om att ändra sitt beslut. Att stanna hemma en dag som denna, då senaten skulle diskutera om han skulle bli kung över romarrikets provinser, skulle vara en grov förolämpning. Caesar beslöt till sist att ge sig av trots allt.
Utanför senaten vände sig Caesar till spåmannen Spurinna som satt på trappan.
- Idus Martii har kommit, sa Caesar triumferande.
- Ja, svarade spåmannen bistert, men den är ännu inte slut.
Inne i byggnaden väntade senatorerna. En grupp av dem samlade sig runt Caesar. En av dem, Tillius Cimbrius, drog ner Caesars mantel från hans skuldror. Det var signalen.
Senatorn Servilius Casca slet fram en kniv och högg Caesar i halsen. Andra senatorer ryckte också fram knivar och närmade sig vilt huggande. Caesar försökte kämpa emot - men så upptäckte han sin vän Brutus bland de anfallande!
- Även du Brutus ropade Caesar. Så täckte han ansiktet med sin mantel och lät angriparna hugga ner honom. Döende sjönk den blödande Caesar ihop. Han hade fått tjugotre knivhugg.
Bakom mordet låg en lång maktstrid. Många senatorer var oroliga för att Caesar ville göra sig till kung över hela Rom. Det skulle begränsa senatorernas makt. Caesar hade två gånger blivit erbjuden en kungakrona och två gånger tackat nej. Han sa sig vara nöjd med att vara diktator. Han ville inte överge republikens idé genom att bli kung.
Trots det litade inte många senatorer på Caesar. De var övertygade om att han tänkte göra sig till härskare över romarriket. Senatorn Gajus Cassius lyckades övertyga en rad kolleger om att Caesar måste röjas ur vägen för att republiken skulle överleva.
Allt fler senatorer anslöt sig till sammansvärjningen. Till sist var över 20 stycken inblandade. Men senatorerna hade inte planerat vad de skulle göra efter mordet. Det skulle visa sig vara ett avgörande misstag.
Antonius fick hålla liktalet vid begravningen. Han öppnade testamentet och avslöjade att varje fri romare skulle få en summa pengar. Dessutom skulle Caesars parker vid floden Tibern öppnas för allmänheten.
Till sist visade Antonius upp Caesars blodiga mantel, och folkmassan blev mer och mer upphetsad. Plötsligt hördes ett rop: - Död åt mördarna!
Någon kastade en fackla på Caesars bår som började brinna. En man rev en brinnande gren ur elden, svingade den över sitt huvud och uppmanade var och en som älskat Caesar att hämnas hans död.
De sammansvurna måste fly för livet, och deras hus brändes av den rasande folkmassan.
Maktkamp efter Caesars död
Antonius hade planer på att själv bli Roms härskare. Men från andra sidan graven lyckades Caesar korsa hans planer. I sitt testamente utsåg Caesar sin unge släkting, den 18-årige Octavianus, till arvtagare av sin förmögenhet.
Octavianus var utomlands för att studera grekisk litteratur men återvände snabbt till Rom. Octavianus såg till att villkoren i Caesars testamente uppfylldes. Därigenom gjorde han sig populär bland romarna.
ANNONS
ANNONS
Octavianus, eller Gajus Caesar som han kallade sig själv, bevisade snabbt att han var en mästare på politiska intriger. Han gick samman med Antonius fiender i senaten, en grupp senatorer som leddes av den berömde talaren Cicero. Cicero hade inte känt till sammansvärjningen mot Caesar men ställde sig bakom mordet när det väl ägt rum.
Med stöd från senaten kunde Octavianus samla ihop en armé och driva bort Antonius norr om Alperna. När den motståndaren var oskadliggjord, bytte Octavianus helt samvetslöst sida. Han gick i förbund med Antonius och dennes vän Lepidus. De tre gjorde upp en lista på 300 politiska motståndare i Rom. Flera av dem avrättades, andra förvisades. Bland de avrättade fanns Cicero. Hans huvud och händer spikades fast i senatens talarstol.
Tillsammans vände sig Octavianus, Antonius och Lepidus mot Caesars mördare, Brutus och Cassius. Vid Filippi i Grekland år 42 f.Kr besegrades de bådas gemensamma armé. Hellre än att ge sig till fånga störtade sig Brutus på sitt svärd. Även Cassius begick självmord.
Uppgörelsen med Antonius
År 39 f.Kr blev Octavianus förälskad i den omkring 20-åriga Livia Drusilla, och hon blev Octavianus hustru. Hon hade redan två söner: Tiberius och Drusus.
Giftermålet med Livia knöt Octavianus ännu fastare in i den grupp av mäktiga romare som dominerade statens affärer. Nu blev det lättare att slå ut den siste mäktige rivalen - Antonius. Han hade blivit förälskad i den egyptiska drottningen Kleopatra, liksom Julius Caesar själv hade varit.
Octavianus tog inga risker. Sedan Antonius och Kleopatras flotta besegrats vid Actium år 31 f.Kr lät han förfölja paret. De tog till sist sina egna liv.
Octavianus, eller Augustus, som han kallades från år 27 e.Kr, blev därmed ensam härskare över romarriket.
Augustus befäster kejsardömet
Mordet på Julius Caesar hade varnat Augustus för att inte skryta i onödan med sin makt. Augustus vägrade att anta titeln diktator. Däremot antog han titlarna princeps, dvs "förste medborgare" och pater patriae som betyder "landsfadern". Av ordet princeps har vi fått vårt ord prins.
Utåt talade Augustus om att återinföra republiken - men samtidigt gjorde han allt för att befästa kejsarmakten. Augustus behöll senaten och var noga med att hålla sig väl med dess medlemmar. Men han tog själv över en del av de uppgifter och den makt senaten tidigare hade haft.
I och med att senaten fick hjälpa till att styra romarriket kunde senatorerna säga att republiken var återupprättad. Makten låg inte hos en general och diktator utan hos civila styresmän. Men detta var inte alldeles sant.
Militär kontroll avgörande
De rika romare som satt i senaten grundade sin rikedom och därmed sin makt på att äga jord. Men det fanns också många romare som inte hade någon jord. Dessa hade spelat stor roll när fältherren Marius organiserat om den romerska armén cirka år 107 f.Kr. Tidigare hade armén bestått av ett rytteri av välbärgade medborgare och fotsoldater bestående av något mindre rika romare. Detta berodde på att soldaterna själva förväntades betala sin dyra rustning, och det hade bara de med pengar råd till.
ANNONS
ANNONS
Marius lät rekrytera soldater utan hänsyn till om de hade pengar eller ej. Staten bekostade i fortsättningen deras utrustning.
Soldaterna i denna armé hade inga pengar och ingen egendom utan fick lita till sina generalers välvilja. Därför kom soldaterna främst att lyda sina befälhavare, exempelvis Caesar och Octavianus och inte senaten.
När Octavianus blev kejsare, behöll han också titeln som överbefälhavare. Att ha kontroll över armén var absolut nödvändigt för den som ville vara kejsare. Den romerske historieskrivaren Tacitus skrev att den centrala hemligheten med makten vilade på kontrollen över de väpnade styrkorna. Även om makten över romarriket formellt låg i civila händer var armén det avgörande kortet - och den kontrollerades av Augustus.
En del romare bland adeln ogillade säkert Augustus makt precis som de ogillat Caesars, men ingen vågade sig på någon sammansvärjning. Augustus hade skaffat sig en rejäl livvakt - det praetorianska gardet på 4 500 man. Augustus var också populär bland de flesta av Roms medborgare. De ville ha lugn och ro efter åratal av inbördes strider.
En enkel kejsare
Varken hemma eller i det officiella livet ville Augustus framträda med lyx och prål. Hans hus var stort men inte lyxigt. När Augustus höll middagar, avstod han ofta från de dignande fat som gästerna bjöds på. Han nöjde sig med enkel vardagskost, grovt bröd, ost och gröna fikon.
Historikern Suetonius skriver att Augustus drack försiktigt - högst en halvliter vin blandat med vatten. Drack han mer kräktes han upp det med vilja, berättar Suetonius.
Även kejsarens kläder var enkla. Augustus enda svaghet var att han lät göra sulorna på sin sandaler extra tjocka så att han skulle verka lite längre.
Augustus drabbades lätt av sjukdomar men sägs aldrig ha låtit detta inverka på sitt ämbete. För att spara tid lät han tre barberare arbeta med hår och skägg, samtidigt som kejsaren läste eller skrev.
Augustus fäste stor vikt vid att återuppbygga Rom. Han brukade säga att han tagit över ett Rom byggt av tegel och lämnat efter sig ett Rom byggt av marmor.
Augustus styrde Rom i 41 år, men han och Livia fick aldrig några egna barn. När han dog år 14 e.Kr, efterträddes han av Livias son Tiberius.
Maktkamp till döds
Rom hade fått en egen härskarsläkt. De strider om makten som tidigare utkämpats bland romarrikets ädlingar kom nu att utkämpas inne i den kejserliga familjen. Segraren i maktkampen var inte alltid bäst lämpad till kejsare. Maktkampen fördes med list, intriger och ibland gift. Det var ett högt spel, ofta med livet som insats. Men vinsten - kejsartronen - ansåg många vara värd att spela om.
Folkförsamlingen spelade allt mindre roll i Rom. Det sista som finns skrivet om folkförsamlingar är en inskrift från slutet av Tiberius regeringstid, år 14-37 e.Kr.
Den siste från den härskarätt som Augustus grundat var Nero, som styrde 54-68 e.Kr. Han störtades när guvernörerna i provinserna gjorde uppror. Nero begick självmord. Han hade glömt läxan att en kejsare måste hålla sig väl med de väpnade styrkorna för att kunna sitta kvar.
Adopterade kejsare
På nytt drabbades Rom av inbördeskrig. Efter ett kaotiskt år där fyra olika ledare i tur och ordning utropat sig till kejsare segrade generalen Vespasianus. Han grundande en kortlivad dynasti, som slutade med att hans son Domitianus mördades år 96 e.Kr.
ANNONS
ANNONS
Efterträdaren Nerva hade inga barn och kom på en ny lösning. Han började leta efter tronföljare utanför familjen. Han lät adoptera den spanskfödde guvernören Trajanus. Under Trajanus nådde romarriket sin största utbredning.
När han dog år 117 e.Kr efterträddes han av sin släkting Hadrianus, som styrde i 21 år. Hadrianus tillbringade mycket tid i den östra delen av riket och beundrade mycket det antika Grekland. Han sägs vara den förste romerske kejsare som lät anlägga skägg, kanske som en hyllning till de grekiska filosoferna.
Romarriket bestod av en rad olika provinser. Riket hade långa gränser, och det gick åt mycket folk till att försvara dem. Andra folk pressade på, speciellt i norr och öster. Kampen mellan det civila och det militära styret fortsatte i romarriket.
Från 193 e.Kr till 284 satt vad som kallats militärkejsare på tronen.
År 235 bröt det civila styret samman i Rom. Arméer från olika provinser försökte sätta sina egna befälhavare på kejsartronen. Under de inre striderna höll romarrikets ekonomi på att falla samman. Men en serie av starka kejsare lyckades från år 268 till 284 slå tillbaka hotet mot gränserna och återupprätta en viss ordning i romarriket.
ANNONS
Kejsaren blir dominus
När kejsar Diocletanius kom till makten år 284, ändrades grunden för kejsarmakten. Fram tills nu hade tanken från Augustus tid, att kejsaren var "princeps", förste medborgare, levt kvar, åtminstone i teorin. Nu var den tanken död, och militären hade triumferat över det civila styret. Det behövdes ett nytt system för att ge kejsaren auktoritet. Kejsaren fick titeln dominus, herre. Han var inte längre den främste bland jämlikar utan stod över alla andra medborgare.
Efterträdaren Konstantin, som styrde 306-337, införde nya seder. Konstantin började bära diadem, en prydnad som senare utvecklades till en krona.
Bild: SO-rummet.se År 395 e.Kr delades det romerska riket i Östrom och Västrom. Västrom gick snart under, men Östrom skulle bestå i mer än 1 000 år framåt.
Kejsaren fick också en speciell dräkt och andra tecken på sin värdighet.
Dessutom började den romerske kejsaren att räknas som helig. Kejsaren kom alltså att stå över vanliga dödliga. Denna utveckling kom att spela stor roll för de kungar och kejsare som sedan skulle styra i Europa.
Kejsar Theodosius, som styrde 378-395, delade i sitt testamente upp riket mellan sina två söner. Romarriket delades i Östrom och Västrom. Västrom gick snart under. År 476 avsattes den siste kejsaren i Rom, Romulus Augustulus av den germanske kungen Odovakar.
Östrom, som kom att kallas Bysans, skulle däremot bestå som kejsardöme i mer än 1 000 år framåt.
Hur styrdes Rom innan makten togs över av kejsare?
Varför mördades Julius Caesar?
Vem var Octavianus och hur kom han till makten?
Den romerska kejsartiteln i dess senare tappning kom att spela stor roll för de kungar och kejsare som sedan skulle styra i Europa. Motivera.
Litteratur: Adrian Goldsworthy, Kejsare och generaler - männen bakom Roms framgångar, Historiska Media, 2007 Erling Bjöl m.fl., Bonniers världshistoria 5: Romarriket, Bonnierfakta, 1983 Åke Holmberg, Vår världs historia, Natur och Kultur, 1982 Chester G. Starr, A history of the ancient World, Oxford University press, 1978
FÖRFATTARE
Text: Kaj Hildingson, journalist och läromedelsförfattare
