Utgjordes fienderna av ofrälse upprorsmän, var den till marken slagne illa ute och blev sannolikt dödad och plundrad in på bara kroppen. Allmogen hade ju inga kanaler för förhandlingar med en besegrad riddares familj och släkt.
Ryttare och ryttarinnor
Under 1300-talets senare del började de pansrade ryttarna förlora sin huvudroll i krigföringen. Pansarbrytande pilar från långbågar och något senare kulor från handeldvapen medförde att riddarna förlorade sitt övertag på slagfältet.
Visserligen kom rytteri att spela en viktig roll i krigföringen ända in i 1800-talet, men militärtekniskt byggdes taktiken mer och mer upp kring andra vapenslag.
Men de förnäma ridhästarna har behållit sin status in i vår egen tid. Hästarnas förnämitet har så att säga överlevt den forna adeln. Det tycks vara den nya tidens höginkomsttagare som njuter mest av att klä sig i riddräkt och motionera till häst ett par timmar. En avkoppling lika skön som seglingen och golfen. En adelspersonen idag, som tar sig fram på arvegodset, har kanske också hästar att rida på men färdas betydligt oftare i terränggående motordrivna fordon när de ska ut på ägorna.
Bönder red till kyrkan
Det bör tilläggas att också också bönder och bondmoror i äldre tider satte sig på hästryggen för att rida till en marknad eller till kyrkan. De dyrbara sadlarna lades in i vapenhuset under gudstjänsten för att inte bli tjuvgods. Det finns fortfarande så kallade stigstenar kvar vid kyrkogårdsmurarna. Detta för att far och mor lättare skulle komma upp i sadeln. Det var bekvämt även om bondfolk inte satt på några höga hästar. Deras riddjur var inga stridshingstar utan små och lurviga djur, ungefär som vår tids fjordingar.
Också drängar och pigor kunde få lov att rida när de skulle arbeta långt bort på gårdens utmarker. Men att rida till kyrkan eller marknaden var inget nöje som erbjöds torpare eller tjänstefolk på gårdarna.
Bönder var ju inte detsamma som landsbygdsbefolkning. Bönder och änkor efter bönder ägde jord, och bondfolket var en mindre del av dem som bodde på landet. De jordlösa var den större gruppen, och den snabbast växande, fram till industrialiseringen och emigrationen till USA under 1800-talets senare del.
En nyhet i vår tid är att ridning för nöjes skull ökat i alla samhällsklasser. Ett skäl till detta är att vi förstår att motion är viktigt för att vi ska må bra. Ett annat skäl är att många av oss tycker om djur - vill vara tillsammans med dem. Men svårare att förklara är varför just tonårsflickor i långt högre grad än jämnåriga pojkar blivit hästälskare, hängivna utövare av ridsport och skötsel av hästar.
Staffan - ett helgon till häst
Oden, den förnämste av asagudarna, red på den åttafotade Sleipner. En häst som aldrig behövde bli trött i benen.
