Ingår i en artikelserie

Araberna, del 8: Abbasidiska kalifatets upplösning

Åttonde delen i en artikelserie om arabernas historia under islam. Här kan du läsa om det abbasidiska kalifatets långdragna upplösning som påbörjades redan under 800-talet men avslutades definitivt i samband med mongolernas erövring av Bagdad år 1258. Här berättas även om det fatimidiska kalifatet, korstågen och Saladins grundande av det ayyubidiska riket med huvudstad i Kairo.

Bild: SO-rummet.se

De abbasidiska kaliferna hade i stort sett ingen politisk makt, men det ingick i den förhärskande gemensamma ideologin att kalifen framställdes som en ledare.

Kaliferna förlorade sin politiska makt

Under kalifen al-Mamuns tid under första hälften av 800-talet började man se allvarliga svaghetstecken i det abbasidiska kalifatet. En provinsguvernör i norra Persien gjorde sig i praktiken oberoende av kalifen i Bagdad. Det var under al-Mamuns efterträdare al-Mutasim (833-842) som man började bygga upp livgardet med slavsoldater eftersom kalifen betraktade den ordinarie hären som opålitlig.

I det stora östliga området i Centralasien bort mot Indien grundades år 874 ett oberoende rike av en persisk dynasti, samaniderna (som hävdade att de hade anor från sasaniderna), även om det rent formellt stod under kalifatet. Runt om i riket föll provinserna ifrån under andra hälften av 800-talet. Det bildades i praktiken självständiga emirat och furstendömen. Riket splittrades upp i ett antal mindre stater.

ANNONS

I de icke-shiitiska furstendömena erkändes kalifen fortfarande formellt som ledare. Men det var rent formellt - kaliferna utnämnde emirer (en slags muslimsk furste) och sultaner (en turkisk titel för härskare) så som de hade blivit ombedda att göra. De hade nu ingen verklig världslig makt kvar. Från slutet av 800-talet hade perserna helt tagit över inom administrationen och vesirerna (en slags regeringschef) i Bagdad hade blivit så mäktiga att de både tillsatte och avsatte kalifer som de behagade. Kaliferna blev lekbollar - först för vesirerna och sedan för militärerna. De vågade inte, med fara för sitt liv, göra något som kunde utmana de verkliga härskarna. De fungerade endast symboliskt som överhuvud för den islamska världen. Men furstarna fick sin legitimitet från dem och skickade gåvor till dem.

Det skapades också en invecklad teori om kalifatet som förenklat uttryckt gick ut på att kalifen egentligen fortfarande var högste styresman men hade delegerat makt till emirer och sultaner. Detta var dock ingenting annat än just en teori utan någon som helst praktisk innebörd. Kalifen var utan politisk makt men det ingick i den förhärskande gemensamma ideologin att han framställdes som en ledare.

En annan persisk dynasti, de shiitiska buyiderna, grep vid mitten av 900-talet makten i kalifatets centrala delar - nuvarande Irak och västra Persien inklusive själva Bagdad. De lät ändå den sunnitiske kalifen sitta kvar och nöjde sig med att styra som militära ledare för armén. De byggde sin makt dels på egna persiska trupper från sitt kärnland, dels på sin ställning som överbefälhavare för hela armén som nu nästan helt bestod av turkiska slavtrupper. Deras maktställning i kalifatets centrala delar varade till mitten av 1000-talet.

Mellan perser som var shiiter och turkar som var sunniter utbröt allt värre konkurrens och fiendskap. Kalifatet befann sig i ett tillstånd av total upplösning. Under 900-talet och 1000-talet kom också andra persiska och turkiska stammar och släkter att delta i upplösningsprocessen. Mäktigast av alla dessa blev den turkiska seldjukstammen som under 1000-talet byggde upp ett mäktigt rike inom kalifatets gränser. Seldjukerna erövrade till och med Bagdad (1055) och deras ledare som då antog titeln sultan var den som egentligen styrde där. Rent formellt var han dock underställd kalifen.

Bagdad på randen av anarki

Irak och särskilt miljonstaden Bagdad var under 900-talet och 1000-talet ett samhälle på gränsen till ren anarki. Upplopp, oroligheter och plundringar avlöste varandra.

Ali-Baba — Bild: Project Gutenberg
"Cassim i grottan", av Maxfield Parrish (1909), från berättelsen "Ali Baba och de fyrtio rövarna"

Kriminella gäng avkrävde affärsägare avgifter för beskydd. Grannar stred mot varandra, hus brändes och beväpnade band härjade. Situationen förvärrades av fattigdom och försörjningskriser beroende på emirernas vanstyre, inkompetens och åtföljande stegring av brödpriserna. Oroligheterna hade inslag av religiösa motsättningar och främlingskap. De turkiska och persiska soldaterna var hatade liksom de rika.

Upplösningen av det abbasidiska kalifatet hade inletts med umayyadernas utbrytning i Spanien 751. Den fortsatte omkring 800 med att olika nordafrikanska dynastier etablerades i dagens Marocko, Algeriet och Tunisien. Dessa kom under 900-talet att erövras av fatimiderna (se faktaruta nedan). På 1000-talet vände utvecklingen igen då det i den västra delen av fatimidernas välde uppstod nya nordafrikanska riken.

I abbasidernas kärnområde började upplösningen omkring 870 då samaniderna (se ovan) i praktiken gjorde sig självständiga. På 900-talet fortsatte upplösningsprocessen där med framförallt buyidernas rike (se ovan), men också många andra mindre.

ANNONS

Social oro och upprorsrörelser

Starkt bidragande till upplösningsprocessen var den sociala oro och de uppror som blev en följd därav. Dessa uppror tillsammans med de religiösa och etniska motsättningarna slet sönder kalifatet under lång tid.

En mängd uppror inträffade under det abbasidiska kalifatets existens. Det är här svårt att särskilja vad som var religiösa drivkrafter och vad som egentligen mest handlade om ekonomiskt-socialt missnöje eller helt enkelt intressekonflikter och konkurrens om ekonomisk-politisk makt. Ofta är flera faktorer verksamma på samma gång och invävda i varandra. Man ska dock vara medveten om att religionen spelade en oerhört stor roll för människorna och att det faktiskt ibland kan ha rört sig om regelrätta religiösa konflikter och strider.

En revolutionär grupp som nämnts i en tidigare artikel var kharadjiterna. De vann framför allt anhängare bland beduinerna. Deras upprorsrörelser hade åtminstone från början otvivelaktigt en utpräglad religiös karaktär med bl.a. krav på att vem som helst ska kunna vara imam. Deras ideologi hade alltså egalitära (jämlika) och demokratiska drag. Ändå ska kanske upproren mest ses som uttryck för en konflikt mellan nomadiserande beduiner och en rikare bofast stadsbefolkning. Kanske ska man se kharadjiternas revolter som försök att fortsätta med sina plundringståg. Den revolutionära retoriken gick förmodligen mest ut på att motivera och legitimera detta.

Uppror

Kharadjiterna gjorde mängder av uppror under 700-talet. I boken Profetens folk av Mikael Nordberg uppges att de revolterade inte mindre än åtta gånger under detta århundrade.

Det största bland ett flertal mazdakistiska uppror (se nedan) under 700- och 800-talet var Babaks bondeuppror i Azerbajdzjan och Kaukasus mellan 816 och 838.

Bland de qarmatiska upproren (se nedan) märks - förutom det i Bahrain - såväl stora bondeuppror i Irak som beduinuppror i Syrien. Dessa ägde framförallt rum åren omkring sekelskiftet 900.

Andra revolutionärer kallade sig mazdakister. Enligt traditionen ska Mazdak ha varit en upprorsledare i det sasanidiska Iran. Där ska han omkring 500 e.Kr ha genomfört en social revolution med jämlikhet och egendomsgemenskap på programmet - alltså en tidig form av kommunism. Det ska också ha funnits ett religiöst inslag så till vida att han för detta hade han åberopat Guds vilja. Det råder dock stor osäkerhet om vad denna revolution egentligen innebar och om den över huvud taget ägt rum. Oavsett dess historiska existens uppstod emellertid en rad rörelser som kallade sig mazdakistiska. De ledde till bondeuppror vid ett flertal tillfällen under 700- och 800-talet. Anhängarna anklagades för att vara kätterska och att ägna sig åt sexuell promiskuitet. Huruvida detta var rättvisa anklagelser eller bara propaganda avsedd att smutskasta dem vet vi inte mycket om.

ANNONS

Under 900-talet och 1000-talet fortsatte de talrika bonde- och beduinupproren. De upproriska kallade sig nu qarmater. Gemensamt för dem var att de hade en shiitisk-ismailitisk (sjusekten) religiös tro. Det är också det enda gemensamma. De bofasta bönderna och de nomadiserande beduinerna var i övrigt fientligt inställda till varandra. Mest känt av de qarmatiska upproren är det som inleddes på 890-talet i Bahrain. Det hade stor framgång och en qarmatisk stat bildades där som bestod som viktig maktfaktor i omkring hundra år. Den sägs ha fungerat som en kommunistisk välfärdsstat med demokrati och egendomsgemenskap vilket dock inte hindrade att den också byggde på slavarbetskraft. Staten ägde 30 000 svarta slavar som stod för jordbruksarbetet m.m.

Apropå slavar så gjordes enligt vad man vet inte så många slavuppror. Ett stort sådant - Zinjupproret - inträffade dock på 800-talet i södra Irak där slavar användes i gruv- och jordbruksarbetet. Annars användes ju inte slavarna så mycket till kroppsarbete.

Det fatimidiska kalifatet

I Nordafrika bröt sig arabiska shiiter ut ur Bagdadkalifatet (det abbasidiska kalifatet) och grundade ett eget kalifat. De tillhörde shia men en särskild sekt därav som kallades ismailiter eller sjusekten. Anhängarna till denna sekt räknar bara med sju"sanna imamer" till skillnad från den större shiagrenen som räknar med tolv ("tolvsekten"). Den sjunde imamen, Muhamed Ibn Ismail, var den som skulle framträda som mahdi vid tidernas ände. En viss Ubaid-Allah hävdade att han var en ättling till denne sjunde imam och lyckades tillsammans med sina anhängare göra revolution och gripa makten i Kairouan, en stad i dagens Tunisien. Därifrån kunde de utsträcka sitt välde till Egypten och större delen av Nordafrika. Sitt namn, fatimiderna, fick de genom sitt betonande av att de härstammade från Ali och Fatima.

Fatimiderna blev oerhört rika genom sina stora guldtillgångar i Sudan. Med dessa kunde de bygga upp en stark militärmakt och göra ytterligare erövringar. När fatimidriket var som störst sträckte det sig från Atlanten till Indiska Oceanen. Då hade även de arabiska metropolerna Mekka och Medina kommit att ingå i väldet. Huvudstad var den nyuppförda staden Kairo i Egypten.

Bagdadkalifatet erkändes inte ens på pappret av fatimiderna. Ubaid-Allah antog istället själv titeln kalif och splittringen inom islam kunde inte visas tydligare. Ändå kunde man fortfarande tala om en stor och gemensam islamsk kulturkrets, en muslimsk värld. Riken kom och gick men islam bestod i en eller annan form.

Fatimidernas rike upphörde 1171 då en turkisk militär med kurdiskt ursprung, Salah ad-Din al-Ayyubi (Saladin), grep makten och grundade en ny dynasti under namnet ayyubiderna. I historien har han mest blivit känd som den man som återerövrade Jerusalem från de kristna korsfararna. Genom Saladin återvann sunniterna kontrollen över Egypten och Syrien.

Det arabiska kalifatets definitiva slut

Kalifatet sönderföll alltså i en mängd olika emirat, sultanat och till slut även kalifat. Efter det fatimidiska väldets undergång (se ovan) fanns visserligen återigen endast ett kalifat i Bagdad. Men i politiskt avseende blev detta kalifat alltmera uppsplittrat. Kalifen själv hade redan från slutet av 800-talet förlorat all världslig makt, men fortfarande var han en så betydelsefull symbol för den islamska världen att alla emirer och sultaner sökte och fick sin investitur (legitimitet) från honom genom olika gamla ceremonier. Kalifen undvek dock politiken så mycket som möjligt för att inte råka illa ut och bli avsatt eller mördad.

Kaliferna levde därför sina liv helt inom palatsets murar där de ägnade sig åt köttsliga njutningar i haremet, ständigt med risk att utsättas för konspirationer och intriger. De levde ett liv i sus och dus och inte sällan i rus. Det paradoxala hade inträffat att abbasiderna som inledde sin karriär med att vara både världsliga och andliga överhuvuden över den islamska världen - och i den egenskapen kritiserat sina föregångare, umayyaderna, för att ha varit "gudlösa" - nu visserligen behöll sin roll som andligt överhuvud för alla rättrogna muslimer men i den rollen levde ett mer gudlöst liv än vad umayyaderna någonsin gjort.

Formellt bestod det abbasidiska kalifatet ända tills de framryckande mongolerna gjorde slut på det vid mitten av 1200-talet. När mongolerna intog och förstörde miljonstaden Bagdad 1258 avrättades den siste kalifen där. Visserligen flyttade då en medlem av abbasidernas ätt över kalifvärdigheten till mamlukernas Egypten men där skulle kaliferna föra en ren skuggtillvaro. I början av 1500-talet kom kaliftiteln att hamna i de osmanska (turkiska) sultanernas händer. Därmed inleds en ny period i islams historia.

Muslimsk splittring under korstågens tidevarv

När mongolerna 1258, under Hulagu, intog Bagdad och därmed gjorde slut på kalifatet hade detta redan i mer än trehundra år varit i upplösningstillstånd. Det är under denna tid som korstågen äger rum. Att de kristna inledningsvis hade stora framgångar berodde till stor del just på muslimernas inre splittring och svaghetstillstånd. I religiöst hänseende stod vid den tiden det sunnitiska kalifatet i Bagdad mot det shiitiska fatimidiska kalifatet i Kairo (se faktarutan ovan). Bagdadkalifatet var också politiskt uppsplittrat. Seldjukriket som ett tag under 1000-talet hade bildat en stark stat hade delats upp i en mängd, i praktiken, självständiga furstendömen. Medan emirer och sultaner bekämpade varandra passade korstågsriddarna från Europa på att ta stad efter stad vid Medelhavskusten. Jerusalem erövrades av de kristna 1099 och flera kristna korsfararriken bildades i det Heliga landet.

Muslimerna lyckades under 1100-talet vända krigslyckan. Detta skedde dock varken under Bagdadkalifatets eller det fatimidiska kalifatets ledning utan kom som ett resultat av Saladins ingripande. Fatimiderna störtades av Saladin som grundade det ayyubidiska riket med huvudstad i Kairo. Hans trupper tillfogade de kristna ett katastrofalt nederlag vid Hattin 1187. Jerusalem kom därigenom åter under muslimsk kontroll (ayyubidernas ätt).

Kampen fortsatte med växlande framgång. Det slutade med att de kristna i slutet av 1200-talet (efter tvåhundra års strider) jagades bort från det Heliga landet.

I väster hade de kristna dock återerövrat en stor del av den Iberiska halvön.

Vid det laget hade araberna sedan länge helt förlorat sin betydelse i världshistorien. De som förde muslimernas kamp i striderna om det heliga landet var nu mamlukerna, den härskarätt som tagit makten i Egypten efter ayyubidernas fall i mitten av 1200-talet. [Mamluker var turkiska eller kaukasiska slavsoldater som tjänstgjorde som livvakter åt persiska eller egyptiska härskare. I Egypten störtade de den ayyubidiska sultanen 1250 och styrde landet tills det erövrades av turkarna (osmanerna) 1517.] Red. anm.

Eftersom denna artikelserie handlar om arabernas välde ligger dessa händelser redan sedan länge egentligen utanför ramen för berättelsen. Arabernas världsmakt upphörde egentligen redan på 800-talet. Om ämnet vore islams utveckling skulle denna berättelse fortsätta i ytterligare tusen år fram till våra dagar, men nu är det som sagt det arabiska världsväldet som står i fokus och då är det hög tid att avsluta denna historia.

Det gör vi i en sista artikel genom att återigen försöka besvara frågan varför detta välde föll samman, och då fästa uppmärksamheten på negativa drag i samhällsutvecklingen.

LÄS MER: Araberna, del 1: Islams uppkomst

LÄS MER: Araberna, del 2: De första kaliferna

LÄS MER: Araberna, del 3: Ett världsvälde skapas

LÄS MER: Araberna, del 4: Religiös splittring och maktskifte

LÄS MER: Araberna, del 5: Abbasidiska kalifatets storhetstid

LÄS MER: Araberna, del 6: Det muslimska slaveriet

LÄS MER: Araberna, del 7: Kvinnans roll

LÄS MER: Araberna, del 9: Varför föll arabernas imperium samman?

LÄS MER: Islams första kalifer

LÄS MER: Muhammed

LÄS MER: Muhammed - islams profet

LÄS MER: Islams historia

LÄS MER: Medeltidens muslimska värld

LÄS MER: Islam

LÄS MER: Islam och den arabiska kulturen

LÄS MER: Arabernas och islams historia - från 600-talet till 1500-talet

LÄS MER: Mongolernas plundring av Bagdad gjorde slut på islams guldålder

PODCAST: Muhammed och Jesus - likheter och skillnader

Uppgifter och frågor

Frågor till texten:

Hur påverkade social oro, uppror och etniska och religiösa motsättningar det abbasidiska kalifatet?
Vad var karakteristiskt för stämningen och situationen i Bagdad under 900-talet och 1000-talet?
Vilka var de största faktorerna bakom upplösningen av det abbasidiska kalifatet och hur påverkade mongolernas erövring av Bagdad kalifatets slut?
Vad var det fatimidiska kalifatet och hur skilde det sig från det abbasidiska?
Förklara kortfattat varför de kristna korsfararna hade inledande framgångar under korstågens tidevarv?
Hur påverkade Saladins ingripande balansen mellan de kristna och muslimska styrkorna i regionen?
Varför anses det arabiska världsväldet ha upphört redan på 800-talet trots att händelserna från korstågens tidevarv sträcker sig långt efter detta?

Litteratur:
Carole Hillenbrand, The Crusades: Islamic Perspectives, Routledge, 2001
Jonathan Berkey, The Formation of Islam: Religion and Society in the Near East, 600-1800, Cambridge University Press, 2002
Åke Holmberg, Vår världs historia – från urtid till nutid, Natur och Kultur, 1995
Fred M. Donner, The Early Islamic Conquests, Princeton University Press, 1981
Dick Harrison, Korstågen, Norstedts, 2006
Dick Harrison, Världens dramatiska historia: Medeltiden, Norstedts, 2010
Religions of the World, Religions of the World, Bedford - St. Martin's, 1993

Text: Lars Hammarén, författare och gymnasielärare i historia
Webbplats: Lars Hammarén

Artikelserie om Islam under araberna

Bild: Wikimedia Commons

+ Visa hela artikelserien

Senast uppdaterad: 14 november 2023

Publicerad: 3 januari 2023

Spara som favorit

ANNONS

Liknande filmer och poddradio