Kungen behövde kyrkans stöd. Han kunde använda skrivkunniga och lärda präster och munkar för att nå ut till rikets alla delar. Om alla trodde på samma gud – Vite Krist - var risken för oro i landet mindre.
Hela landet kristnades långsamt under åren 1000 – 1200. Kyrkor och kloster hade nytta av att samarbeta med kungen. De slapp ifrån skatter till staten – och kunde själva ta upp tionde, en skatt som folket måste betala till kyrkan.
Biskoparna var ofta med i kungens råd. Många av dem var släkt med olika kungar. År 1164 hade påven utnämnt den första svenska ärkebiskopen. Han fick sitt säte i Uppsala. Vid denna utnämning omtalas den svenska kungen för första gången som kung över både svear och götar. Från 1200-talets början kröntes kungarna (fick kungakronan) och smordes av ärkebiskopen med helig olja. Det var ett tecken på att kungen fått sitt ämbete inte bara av folket utan även av Gud.
Kring år 1300 regerade krönta kungar och drottningar i Sverige. Till sin hjälp hade de höga ämbetsmän. Kanslern skötte ekonomin och sände bud till de befästa borgarna från vilka kungens trogna fogdar övervakade undersåtarna runt hela riket. Marsken ledde hären med vilken kungen hade utbrett sitt välde från Göta älvs mynning i väster till Finlands gräns mot Ryssland i öster.
Den första adeln
Åtminstone sedan vikingatiden fanns det storbönder som ägde flera gårdar, ibland hela byar. Många av dem sågs som hövdingar i sin trakt. En del av dessa storgodsägare - men även andra - fick tjänst hos de första svenska kungarna. Varje kung behövde fogdar, sändebud och ledare för sina soldater. Många av de här rika och mäktiga personerna kom att kallas adelsmän.
Kung Magnus Ladulås utfärdade nämligen en ny lag år 1280. I den gavs skattebefrielse åt alla som kunde ställa upp med rustning och stridshäst i krig. De bepansrade riddarna hade visat sin överlägsenhet i krigen ute i Europa. Nu ville även Sveriges kungar bygga upp en sådan armé.
Många rika stormän ställde själva upp som riddare eller skickade en eller flera andra riddare. Adeln bildade det världsliga frälset (frälsta - befriade - från vanliga skatter). Även klostren och kyrkorna slapp betala skatt för sin jord. Prästerna utgjorde det andliga frälset.
Under 1300-talet blev den nya adeln ett hot mot kungens makt.
Kungamakt mot adelsmakt
Tre år gammal valdes Magnus Eriksson till kung. Det skedde i Uppsala 1319. Som vuxen regerade han Sverige från 1332-1365. Landet var fattigt och glest befolkat. Under detta århundrade drabbades Sverige liksom övriga nordiska riken långa perioder av svår missväxt och av den fruktansvärda pesten - digerdöden. Det ledde till kraftig folkminskning.
Redan tidigt fann Magnus att statens inkomster inte räckte för alla utgifter. De många borgar som byggts i slutet av 1200-talet var dyra att underhålla. I borgarna vaktade dessutom beväpnade yrkessoldater som kostade stora summor.
När Magnus Eriksson kom till makten i Sverige höll det danska riket på att falla sönder. Han lyckades därför köpa Skåne för en ofantligt stor mängd silver. Men han tvingades ta upp stora lån från utlandet för att klara betalningen. Samtidigt ökade de nya adelsmännen snabbt sina rikedomar och fick allt större inflytande.
Kung Magnus försökte skaffa pengar genom att lägga beslag på stora jordar som ägts av den avlidne Bo Jonsson Grip (två tredjedelar av Sverige hade denne roffat åt sig). Därmed började en kamp mellan kung och adel, som skulle fortsätta hela medeltiden. I början tycktes kungen segra. De förnämsta herrarna drevs i landsflykt. Men de kom tillbaka och hade då inbjudit en tysk furste, Albrekt av Mecklenburg, att bli svensk kung. Med en här av bepansrade riddare besegrade han Magnus Eriksson och besteg Sveriges tron.
De fyra stånden
Under senare delen av medeltiden skedde en indelning av folket I fyra grupper - fyra stånd: adel, präster, borgare och bönder. Flest var bönderna - allmogen – som utgjorde minst 90 procent av landets befolkning. Borgarståndet bestod av köpmän och hantverkare i städerna.
Riksmöten – ett slag riksdagar – började anordnas från mitten av 1400-talet och troligen kallades företrädare för alla fyra stånden till åtminstone en del av dem. Varje adelssläkt skickade sin huvudman. De övriga stånden skickade representanter - för prästeståndet kom biskoparna och ett antal präster. Stånden sammanträdde var för sig och hade en röst var när riksmötet skulle besluta. Endast män deltog.
Text: Hans Thorbjörnsson, medförfattare till bl.a. Direkt Historia, Sanoma Utbildning
Texten ingår i läroboken Direkt Historia.
