Palmerston föddes 1784. Han ärvde titel och en förmögenhet, som var tillräckligt stor att göra honom fullkomligt oberoende av förvärvsarbete. Han fick den engelska aristokratens uppfostran. Han utbildades vid Oxfords universitet, jagade, gick på middagar, konverserade och kurtiserade damerna. Han behövde inte anstränga sig för att nå betydelsefulla tjänster. Redan som pojke placerades han i underhuset. På den tiden var platserna i parlamentet reserverade för de välbärgade. Vid tjugotre års ålder blev han amiralitetslord. Två år senare blev han finansminister.
Under revolutionsåren vid slutet av 1840-talet hade Palmerston ett finger med nästan överallt. Han understödde revolutionerna i Italien, Tyskland och Frankrike. Men framförallt hävdade han ständigt med kraft Englands intressen. Han var också våldsamt populär i England, där han kallades "Old Pam". De kontinentala furstarna betraktade därför Palmerston med misstro. Man brukade i dessa kretsar både i Tyskland och Frankrike sjunga en liten sång:
Ifall satan får en son,
blir han döpt till Palmerston.
Februarirevolutionen och dess många efterdyningar runt om i Europa väckte allmän sympati i England. När frihetsrörelserna i de flesta länder dränktes i blod 1849, upprördes känslorna också i Storbritannien.
Benjamin Disraeli och William Gladstone
Den viktorianska eran kännetecknades av William Gladstones och Benjamin Disraelis kamp om primiärministerposten. Det konservativa partiets främste man under det senare 1800-talet var Disraeli och det liberala partiets man var Gladstone. Dessa båda statsmän kämpade under årtionden mot varandra och stod omväxlande i spetsen för regeringen. Disraeli, som var av judisk börd, hade gjort sig känd som romanförfattare innan han blev politiker. Han moderniserade det gamla konservativa partiet och lyfte fram de sociala frågorna. Mest intresserade han sig för utrikespolitiken. Disraeli kom att kämpa för en aktiv imperiepolitik.
Benjamin Disraeli sades tycka om vackra kläder och uppträdde ofta klädd i sammet och siden. På hans väst hängde guldkedjor och på fingrarna hade han briljantringar. Han beskrevs som omåttligt självupptagen. Men han hade ändå sinne för realiteter. Kanske före någon annan skrev han om den sociala misären i sin tids England. I sin bok De två nationerna skildrar han två helt olika samhällen i England, vilka inte hade något gemensamt och som omöjligt kunde förstå varandra: över- och medelklassens England samt arbetarklassens England. Dessa samhällen var okunniga om varandras vanor, tankar och känslor. Såväl uppfostran som födan var olika. Disraeli fruktade den framväxande industrialismens förvandling av "merry old England". Han talade för traditionalismens sak. Men han ansåg det också som de besuttnas plikt att ta sig an arbetarklassens problem. Man kan kalla honom socialkonservativ. Hans idéer kom senare att tas upp av Randolph Churchill, Winstons fader. Randolph Churchill kallade sig torydemokrat. På valmötena kom han att kännetecknas av en aggressiv, ettrig ton. Han blev också smått populär bland arbetarna som gillade Randolphs aggressiva framtoning. "Klipp till dem Randy", ropade man till honom på valmötena.
Disraeli var imperialist. Han fascinerades av Orienten. Med liv och lust engagerade han sig för att göra den engelska drottningen till kejsarinna av Indien. Han förvärvade också Suezkanalen åt britterna (se karikatyren till vänster ur tidningen the Punch "England köper Suezkanalen från Egypten 1875").
Utmärkande för Disraelis nonchalanta stil var hans råd till blivande parlamentstalare: "Tala till kvinnor, tala till kvinnor så mycket ni kan. Det är den bästa av alla skolor. På det sättet lär man sig att tala flytande; man behöver inte bry sig om vad man säger, och det är bäst att inte vara förnuftig."
William Gladstone kom att kallas "the grand old man". Han skapade ett rättvisare skattesystem, genomförde den obligatoriska grundskolan (senare än de flesta övriga västeuropeiska staterna) med mera. Han tog avstånd från en aktiv kolonialpolitik. Detta hindrade inte att det brittiska imperiet faktiskt mer utvidgades under hans tid på premiärministerposten än under Disraelis.
Men framförallt kom Gladstone att satsa sin energi på en lösning av den irländska frågan. På Irland fanns ett omfattande missnöje med det engelska styret. Det tog sig uttryck i allt mer revolutionära tongångar. Även politiska mord förekom. Gladstone tog sig an irländarnas sak. Han tillmötesgick de irländska katolikerna (vilka utgjorde majoriteten på ön) och han förbättrade de irländska böndernas situation. Likaså försökte han tillmötesgå irländarnas krav på självstyrelse (home rule). Men han stupade på sitt "home rule"-program. Det brittiska parlamentet ställde sig avvisande. Den engelsk-protestantiska befolkningen i Ulster protesterade också våldsamt mot självstyre. Ett inbördeskrig stod för dörren. Då bröt första världskriget ut och irlandsproblematiken sköts tillfälligt åt sidan.
Överhuvudtaget tog Gladstone ställning för folkens självständighetsrörelser. Bland annat kom han efter en resa i Italien att engagera sig för den italienska nationalismen. När frihetsrörelsen i Neapel hade kuvats 1848-1849 besökte Gladstone fängelserna där revoltörerna spärrats in. Han beskrev med indignation hur de förvarades fastkedjade vid vanliga brottslingar och beskrev deras fullständiga rättslöshet. Fängelserna utmålades som stinkande, sjukdomsalstrande hålor. Han krävde att den dåvarande preimiärministern lord Aberdeen skulle låta Storbritannien ingripa.
Krimkriget
1853 bröt Krimkriget ut. Det var en kraftmätning mellan i ena sidan Storbritannien, Frankrike och Turkiet å den andra Ryssland. För västmakterna gällde det att stoppa den ryska erövringspolitiken. De västallierade hade även hoppats på svenskt deltagande. I Storbritanniens och Frankrikes ursprungliga program hade också ingått Finlands befrielse från Ryssland. Därför ockuperade västmakterna även Åland. Men Sverige ville inte frångå sin neutralitet. Västmakterna satte därför in stöten mot Ryssland på Krimhalvön. Ryssarna gjorde tappert motstånd. Först efter mycket blodiga strider lyckades britter, fransmän och turkar storma Sevastopol huvudstaden på Krim. Strax därefter undertecknades freden.
De sex hundrades ritt
Alfred Tennyson heter nationalskalden, poeta laureatus, i det viktorianska England. Det är han som skrivit "Nyårsklockorna", den dikt vi hör uppläsas från Skansen varje nyårsafton. Han skrev också "Lätta brigadens attack". Denna dikt är en orgie i patriotism och det stora i att dö för nationen. Bakgrunden är hur ett engelskt kavalleriregemente - lätta brigaden - kommenderas att göra ett meningslöst anfall på starka ryska ställningar.
Florence Nightingale
Florence Nightingale kallades "slagfältets ängel". Hon kom från ett hem, där man i viktoriansk anda menade att flickor skulle ägna sig åt hem och familj. Hennes intresse var också till en början societetsliv och vackra kläder. Men snart ansåg hon sig blivit kallad av Gud att göra en samhällsinsats. Hon valde sjukvården som sitt fält.
Att en flicka av fin familj ägnade sig åt sjukvård var närmast en skandal. Hon kom som sjuksköterska att bryta ny mark. Det var i gyttjan och kölden på Krims slagfält hon gjorde sina insatser. Där rasade kolera och dysenteri. Vad gällde sjukvården rådde brist på det mest nödvändiga. Amputationer skedde utan bedövning. De sårade soldaterna fick ligga bland råttor och löss i smuts.
Florence Nightingale tog sig an allt detta. Först måste hon bekämpa en stel byråkrati. Det gällde att få fram en effektiv organisation. Här fanns en utbredd rädsla att stöta sig med överordnade. Men hon lyckades. Hon lyckades därefter att få ned dödligheten från fyrtiotvå till två procent.
|
Litteratur:
J.F.C. Harrison, Late Victorian Britain, Fontana Press, 1980
Robert A. Huttenbach, The British Imperial Experience, Harper & Row, 1966
Lawrence James, The Rise and Fall of the British Empire, Abacus, 1997
Paul Kerr, The Crimean War, Macmillan, 1997
Lytton Strachey, Drottning Viktoria, Hökenberg, 1921
Herbert Tingsten, Viktoria och viktorianerna, Aldus/Bonnier, 1965
Litteraturens världshistoria: Sekelskiftet, första världskriget; Nationalismen, ed. Jansen, F.J. Billeskov, Norstedt, 1991
Text: Jan-Gunnar Rosenblad och Gundel Söderholm, författare
Läs mer om
