Skilda intressen inom adeln underlättade för den centrala kungamakten att spela ut olika grupper inom ståndet mot varandra.
Frälseköp - överföring av jord från kronan till adeln
Under åren 1622-1654 skedde en omfattande försäljning av kronohemman till adeln (kronohemman var mark som ägdes av kronan och som arrenderades av s.k. kronobönder). Denna överföring av jord från kronan till adeln - liksom frälsedonationerna (donation = gåva) - hjälpte till att finansiera de många krig som staten förde under perioden. De var också ett sätt att belöna insatser i statens tjänst och därmed knyta adeln närmare kungamakten.
Genom frälseköpen och frälsedonationerna ökade adelns jordinnehav så kraftigt att kraven på reduktion (indragning av delar av adelns gods till kronan) blev allt högljuddare. Men vägen dit var lång.
LÄS MER: Karl XI:s reduktion
Adelns klientsystem bidrog till att hålla samman samhället
1600-talets klientsystem var en komplicerad väv av informella personliga nätverk som i brist på starka institutioner höll samman samhället.
Klienten var underordnad sin patron, en uppsatt adelsman inom förvaltningen eller armén, och gjorde denne tjänster mot egna favörer (fördelar). Systemet byggde på lydnad och förtroende, om än villkorlig och uppsägbar om patronens stjärna dalade. För klienten var stöd från en uppsatt person närmast en förutsättning för tillträde till utbildning eller tjänst inom staten.
Den traditionella högadeln kunde under 1600-talet med klientsystemets hjälp styra rekryteringen till ämbetsverken. Nya grupper slog sig emellertid fram, grupper som själva ville utse sina skyddslingar. "Detta innebär att den gamla adeln framåt seklets andra hälft inte längre har ensamrätt till rollen som grindvaktare.
Högadelns makt minskade under 1600-talet
Under senare delen av 1600-talet försvagades aristokratins ställning, först inom krigsmakten och den centrala byråkratin, sedan genom Karl XI:s åsidosättande av riksrådet och slutligen genom reduktionen. Många inom ämbetsadeln hade intresse av godsindragningarna som förbättrade kronans ekonomi - och säkrade löneutbetalningarna.
Stormaktstiden, särskilt trettioåriga kriget, resulterade i ett inflöde av utländsk adel som utan större problem introducerades på Riddarhuset.Lojaliteten med staten var hädanefter det avgörande, inte härkomst eller modersmål.
Högadelns makt ökade under Kristinas förmyndarregeringRegeringsformen 1634 antogs av riksdagen i Nyköping. Den slog fast Kristinas förmyndarregerings och rådets ("regeringens") ställning under den tid då drottningen var omyndig, men innehöll ingenting om riksdagens befogenheter. I praktiken koncentrerade 1634 års regeringsform makten till de fem höga riksämbetsmännen, vilka var chefer för varsitt kollegium (ämbetsverk/myndighet). Detta innebar att högadeln - med Axel Oxenstierna och hans släktingar i spetsen - fick ett fast grepp över statsförvaltningen. I regeringsformen bestämdes också att landet skulle indelas i landshövdingdömen, elva i Sverige förutom överståthållarämbetet i Stockholm och fem i Finland. Det fanns hos flera av Gustav II Adolfs rådgivare och släktingar - som Johan Skytte och Carl Carlsson Gyllenhielm - en rädsla över att adelns makt skulle bli så stor att den gamla balansen mellan aristokratin och kungen skulle gå förlorad. Även bland ständerna (riksdagen) fanns en misstro mot regeringsformen som de ansåg inskränkte deras makt. Prästeståndet avgav vid riksdagen ett skarpt yttrande i vilket man hävdade riksdagens rätt att medverka vid olika beslut. Regeringsformen antogs dock bl.a. på grund av att Axel Oxenstierna förklarade att den hade accepterats av Gustav II Adolf innan han dog. Dess innebörd och ställning skulle bli föremål för diskussioner och olika tolkningar, först bland motståndarna till Oxenstierna och senare av historiker som sett den som ett led i ätten Oxenstiernas strävan efter makt. Av de fem höga riksämbetsmännen stod endast en utanför deras släktkrets - Karl IX:s utomäktenskaplige son Carl Carlsson Gyllenhielm. |
Text: Torbjörn Nilsson (professor i historia) och Stig Hadenius (historiker och professor i journalistik)
Materialet är en omarbetad version av en text som tidigare ingått i boken Sveriges historia - vad varje svensk bör veta (tidigare utg. av Bonnier Alba).